Googlar man på ”kulturrevolution” får man nästan bara resultat om Maos kulturrevolution i Kina på 1960-70-talet. Många sidor beskriver till och med händelsen som Kulturrevolutionen i bestämd form, som om den vore den enda, och det är med Mao som ordet associeras. För de flesta människor har därmed ordet ”Kulturrevolution” en negativ klang. Ordet associeras med de brott mot mänskligheten som kommunisterna begick samt förstörelse av traditionell kinesisk kultur.
En annan känd kulturrevolution är den Islamiska revolutionen som pågick i Iran åren efter Ayatollah Khomeinis maktövertagande 1979. Denna revolution var av motsatt karaktär till den i Kina då den iranska kulturrevolutionen istället innebar en återgång till traditionell islamisk kultur, även om detta är en förenkling. Exempelvis blev Iran en republik från att ha varit en monarki, vilket gör jämförelsen haltande.
Det de flesta inte vet, eller i alla fall inte förstår, är att den kanske största kulturrevolutionen som någonsin ägt rum genomförts i Västvärlden. Den har genomförts helt fredligt och knappt utan att någon kunnat lägga märka till den. Den har inte ägt rum genom tvång utan genom att en politisk minoritet lyckats organisera sig såpass väl att den skett nästintill outtalat. Jag talar givetvis om den Kulturmarxistiska revolutionen. Skeendet kallas vanligen för Marschen genom institutionerna.
När, var och hur denna revolution ägt rum är svårt att säga exakt då den skett över en längre tid, med rötter i 1920-talet (Adorno m.fl.), och på många olika platser i Västvärlden. Hur det gått till i praktiken är inte heller särskilt lätt att sammanfatta, om det skett organiserat eller om utvecklingen varit organisk. En viktig aktör var oavsett den västtyske marxisten Rudi Dutschke som i slutet på 1960-talet åkte runt till olika universitet och populariserade kulturmarxismens idéer. Det var också Dutschke som spred uttrycket ”Den långa marschen genom institutionerna” även om han inte var upphovsmannen bakom begreppet.
Som tidigare nämnts är det svårt att tillskriva den Kulturmarxistiska revolutionen något speciellt startår. Däremot kan man säga att revolutionen startade efter Första världskriget och den Ryska revolutionen, alltså är vi inne på sent 1910-tal eller tidigt 1920-tal. Det var nämligen under denna tid som marxismen började ändra karaktär från att ha varit en kamp mellan proletärer och kapitalister till att bli en kamp mellan det traditionella Västerlandet och diverse anti-ismer.
Det som sådde fröet till denna nymarxism, den tragiskt nog kanske mest framgångsrika ideologin i modern tid, var den Ryska revolutionen. Det som först började som en enorm seger för marxismen gick efter ett tag över till självrannsakan. Givetvis var segern i Ryssland en stor framgång, men händelserna däromkring hade också slagit hål på den teori som den tidens marxister byggde sin strategi på. Det tidiga 1900-talets marxister ansåg att en revolution stod inför dörren, att alla Europas proletärer, när tiden var inne, skulle resa sig mot kapitalet och utlösa en världsrevolution. Istället utbröt det dittills största broderkriget världen någonsin hade skådat. Istället för att plocka fram högaffeln och störta sin regim valde Europas proletärer att ta till vapen och kriga mot varandra. Marxisterna hade underskattat vikten av patriotism, religion och kultur i de europeiska samhällena. Europas folk drevs inte av materialism utan av mer abstrakta, andliga, ting.
En tidig teoretiker kring detta var den italienska kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) som under sin tid i ett av Mussolinis fängelser arbetade fram de första teorierna kring det som skulle bli kulturmarxismen och Frankfurtskolan. Gramsci ansåg att roten till att den väpnade revolutionen ej var möjlig hade kulturella och religiösa orsaker. Utifrån bland annat Antonio Gramscis, Theodor Adornos och Herbert Marcuses verk har teorier som feminism, ”antirasism”, postkolonialism vuxit fram.
Kortfattat kan man säga att den äldre marxismen bygger på idén om att samhället drivs framåt av kampen mellan proletariatet och kapitalet. Nymarxisterna/kulturmarxisterna tog denna konfliktidé med sig när de sedan skapade sin ideologi men lade mindre tyngd vid klasskamp och lät istället kampen stå mellan det traditionella Västerlandet (inklusive aktörerna bakom det) mot grupper som vänstern ansåg vara/är förtryckta (t.ex. kvinnor, icke-vita, religiösa och etniska minoritet m.fl.). Enligt kulturmarxisterna handlar feminism om kampen mellan kvinnan och ”patriarkatet”. ”Antirasism” handlar om kampen mellan de ”förtryckta” svarta och de förtryckande vita. Fler exempel finns.
Det gemensamma för alla de kulturmarxistiska teorierna är en fientlighet mot allt som är traditionellt västerländskt, oavsett vad det handlar om. Som en del i detta angrips också den vita, ofta kristna mannen, Västerlandets främste försvarare. Inte sällan tar sig kampen mot det västerländska sjuka uttryck i form av prideparader, menskonst, ”fittsommarstångar” och andra former av degenererade uttrycksformer. Det som bara för några decennier sedan kunde anses vara uttryck för psykisk sjukdom är idag naturligt och något som bör uppmuntras samt finansieras med skattebetalarnas pengar.
Men hur var egentligen den kulturmarxistiska revolutionen möjlig, och hur gick den till i praktiken? Det kommer del 2 att handla om.
Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.
Om skribenten: Gästskribent
