Memetik och vitalism

Aktuellt, Filosofi, Ideologi, Metapolitik, Natur, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vetenskap

  • 14
    Delningar

Här på bloggen tar vi oss an samhällsproblem utifrån vissa givna utgångspunkter. En av dessa utgångspunkter är att vi alltid betraktar frågor utifrån ett vitalistiskt perspektiv. Vitalism betyder i det här sammanhanget helt enkelt att vi förespråkar det som gynnar hälsa och liv, och skyr det som leder till död och sjukdom. Vi krånglar därför inte till saker i onödan. Det är till exempel bättre att vara frisk än sjuk, det är bättre att vara vacker än ful, det är bättre att vara glad än ledsen, det är bättre att vara begåvad än korkad, och så vidare. Självfallet finns det tillfällen när de här nästan barnsliga självklarheterna måste modereras en smula, och ett mer kritiskt perspektiv måste anläggas. Men i de allra flesta fall kommer man långt genom att bara hålla sig till de här grundläggande axiomen. Ett tankesystem som distanserar sig allt för mycket ifrån de här vitalistiska utgångspunkterna, blir degenerativt och sjukligt, och kan i värsta fall leda till genetisk utplåning för utövaren.

Alla mänskliga kulturuttryck, vare sig det rör sig om stora system, ideologier, konstarter, teknologiska landvinningar et cetera; eller smärre uttryck som livsstilsbeslut eller enkelt sammansatta idéer hos den enskilde individen – allt kan vara mer eller mindre vitalistiskt.

De mänskliga kulturuttrycken, och vitalismen, förenas på ett naturligt sätt i den memetiska vetenskapen. Memetiken har sin upprinnelse i Richard Dawkins bok Den själviska genen från 1976. Memen är för socialvetenskapen vad genen är för biologin. Genen är en biologisk enhet som är bärare av information, den kan mångfaldigas och spridas, och dess framgång är avhängighet selektionstryck. På samma sätt är memen en bärare av kulturell information (av egentligen vilket slag eller omfattning som helst), den kan mångfaldigas och spridas, och dess överlevnad är avhängig en kulturell selektion.

Men det kanske mest fascinerande med den memetiska evolutionen är att den också kan påverka den biologiska evolutionen. Det här var något som Dawkins underströk i sin bok, men vilket allt mer har kommit att tonas ned i takt med memetiken har gått och blivit mainstream.

De inställningar du har till livet, de tankar du tänker, de prioriteringar du gör, de råd du lyssnar till, allt kommer inverka på i vilken utsträckning dina gener förs vidare.

Ett historiskt exempel: I arla forntid fanns det tydliga malthusianiska begränsningar för hur mycket en population kunde expandera. För en grupp av jägare- och samlare fanns det tydliga gränser för hur mycket villebråd som kunde fällas, hur mycket rötter som kunde samlas in, och så vidare. Mattillgången var i mångt och mycket slumpmässig, och konserveringsmöjligheterna dåliga. Tillvaron var nomadisk och oviss. Med jordbruks-memen förändrades allt det här i en handvändning. Förutsägbarheten i mattillgången blev nu betydligt säkrare. Den neolitiska gruppen kunde nu för första gången i historien producera ett överskott av mat. Resultatet blev en befolkningsexplosion. Uppfinnandet av ett kulturuttryck, en idé, belönade uppfinnarna med en kraftig expansion av deras genetiska material. Samma gåvor fick även alla andra populationer som adopterade memen.

Idag ser förutsättningarna annorlunda ut, men relationen memetik och genetik är lika stark. På det mest basala planet, det biologiska planet, är den individ som inte fortplantar sig, ett evolutionärt misslyckande. Människan är i grund och botten bara en farkost för en samling gener. Dessa gener vill till varje pris fortleva. Misslyckas individen med att fortplanta sig beror det antingen på att de gener som hon/han bär, är av såpass dålig kvalitet att ingen vill fortplanta sig med vederbörande, men mer troligt: individen är programmerad med dålig kulturell kod, han/hon är bärare av destruktiva memer, och vederbörande sabbar sålunda sina egna möjligheter till fortplantning.

Ta till exempel den socialt kompetente och sexuellt framgångsrike unge mannen som drar hem en ny kvinna varje helg. Livet leker. Hans memer kan sammanfattas med deviser som: ”de ska vara gött och leva”, ”man är bara ung en gång i livet”, och så vidare. Han lägrar oändligt många kvinnor, men inga barn föds. Allt eftersom tiden går utvecklar han ett sex- och bekräftelseberoende. Han försöker vara monogam, men tillgången på kvinnor gör att han aldrig kan hålla sig trogen. Han gifter sig aldrig, han kan inte ge upp sin livsstil, och han dör barnlös.

Låt oss ta ett annat exempel. Den superduktiga och feministiska pluggtjejen. Hon är både snygg och smart. Har pojkvänner i perioder. Men på grund av hennes feministiska programmering anser hon i Simone de Beauvoirs anda att havandeskapet är det ultimata fängelset. Kanske kan hon eventuellt tänka sig att skaffa barn i framtiden, förutsatt att hon och hennes framtida partner delar hushållsarbetet exakt 50/50 – där tänker hon inte kompromissa. Hon satsar på journalistkarriären, eller juristkarriären – det är trots allt det viktigaste, hon har en plikt att visa att kvinnor minsann kan vara exakt som män. Hon fyller 35 år, det tar slut med sambon – precis när hon började få sug på barn, precis när allt var på plats. Hon åker på fertilitets-resor till Danmark, men den köpta arvsmassan fäster inte. Hon får gå in i klimakteriet barnlös – ständigt splittrad mellan känslan att vara en kvinnlig förebild och ett misslyckande.

De här två fiktiva individerna vars liv jag har tecknat ovan är på många sätt svenska hjältar. De är Reinfeldt-människor, de är sådana de vill att vi ska vara. Men sanningen är att de här människorna är biologiska monster. De har misslyckats med allt. Deras gener har bara dansat runt i en klump med kött, ben och fett, och aldrig kommit vidare, aldrig nått sin aktualitet, för att låna ett begrepp från Aristoteles.

Som etnisk aktivist kan man naturligtvis sörja över att sådana här memer är så förhärskande hos svenskarna. Det enda fina i kråksången är att de människor som är mottagliga för skadlig kulturell kod, också kommer dö ut snabbare och i högre utsträckning, än de som vårdar en sund inre memetik. Vi som konsumerar och praktiserar vitalistiska memer, och som också förmår överföra dessa till våra barn – oss tillhör framtiden. De av våra landsmän som konsumerar dålig och degenerativ memetik, de kommer dö ut – och med dem, all liberalism, all dekadens, och allt annat vi föraktar. Men förutsättningen för det ska bli så, är att vi tar det vitalistiska imperativet på allvar, att vi inte slarvar, att vi inte är ljumma.

Framtiden tillhör den som dyker upp!

Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.


  • 14
    Delningar