Det är väl tveksamt om det finns mycket sanning bakom det populära 1800-talsfenomenet andefotografering, men vad som däremot kan nämnas är den långa rad av konstnärer som gjort ett gediget jobb med att fånga och porträttera riket Sveriges själva själ under nämnda århundrade och en bit in på 1900-talet. ”Adertonhundratalet” är just natur- och landskapsmåleriets storhetsperiod och många kända målare ger oss under denna epok en mångfald faksimil av faunan och florans egna eviga skapelser. Via penseln tecknar de bilden av vårt land så som inte skulle kunna förmedlas av blott ord. Som så ofta erbjuder utrymmet bara ett mindre urval.
Bruno Liljefors 1860-1939
Ett namn som föga oväntat dyker upp är Bruno Liljefors, må vara att vi då rör oss in på 1900-talet också, som med sina penslar främst målade det mångfacetterade djurlivet bland Sveriges rikedom av skog och mark. Så som den ensamma räven på jakt i vinterlandskapet, under en magisk snöfylld svensk vinter, i verket från 1939 Räv i snöklätt landskap, eller den ståtliga älgen, skogens konung, spatserande över en mosse i Älg på myr. Eller varför inte de mäktiga havsörnarna hovrande över ett böljande blå hav i Havsörnar jagande en ejder från 1924. Få kan med sådan precision fånga stunden av livet långt bort från stadens buller.
Räv i snöklätt landskap.
Anders Zorn 1860-1920
Dalmasen Anders Zorns skildringar är icke desto mindre att förglömma; i regel med kvinnor och flickor som huvudgestalter, badandes i en förtrollat vacker skärgård, poserande bland blommande buskar eller bara spejande ut över den vackra omgivningen som i Kapprodd från 1886, eller vandrande i dalsländsk skog som i Vallkulla (1920). Men nog är det ändå klassiska Midsommardans från 1897 som är mest karaktäristisk, vilken, som namnet även antyder, tecknar dans under svensk midsommar i slutet av 1800, och vad kan vara mer ”andefotograferande” av Sverige än så?
Edward Bergh 1828-1880
Edward Bergh är ett annat ärat namn, porträtterande lundar, skogsdungar, forsar och nötkreatur, som i Landskap med björkskog och kor vid vattendrag, 1872, eller den otroligt inbjudande Solnedgång över fjärden, 1855. Inte heller att förglömma den trolska mystiken i Utsigt af Ornäs och Scen vid en gästgifvaregård i Småland (1865).
Solnedgång över fjärden.
Och många fler…
Marcus Larson och den ljuvliga Vattenfall i Småland från 1856. Mäktiga inbjudande landskap av Charlotte Wahlström, så som den ensamma anrika kyrkoavbildningen i Falsterbo på Sommarförmiddag och andra skånska motiv. Erik Sääf, Ecke Hedberg, Anna Billing… Listan kan göras lång, och givetvis ger detta korta urval ingen rättvisa.
Svensk natur är Sverige
Även om än vi lever i ett land som genomgått en omfattande urbanisering de senaste århundradena så är det genom åarna, vattendragen, sjöarna och forsar, via barrskog och dalar, berg, skärgårdar och rapsfält, som Sveriges essens rinner. Till det skänker de varierande årstiderna oss en ytterligare mångfald och dimension av nyans och atmosfär åt vårt landskap.
Måhända är det också i denna enastående miljö, till och med utpekad som hemvist för Edens lustgård enligt en tes av Olof Rudbeck på 1600-talet, vi kan dechiffrera bakgrunden till våra traditioner, vanor och levnadssätt. Om något är vi just ett folk som präglats av livet i de mången småorter, med långa avstånd och mil av brukbar mark och skog; en verklighet inte alls lika självklar i de flesta andra länder. Än idag, till trots att en väldigt stor del av oss bytt landet mot staden, tycks det vara något som lever det kvar i vårt blod och sinne. Även om politiska imperativ de senaste årtiondena försökt forcera fram en kosmopolitisk identitet, är vi tydligt formade av lyxen att kunna vara försiktigt avoga mot främlingen och det främmande, i ett land som aldrig varit ockuperat och som länge varit ett av världens mest homogena.
Konst i vår tid
Samtidigt som man njuter av att beakta, reflektera över och leva sig in i de presenterade verken, väcker de en del viktiga frågor om vår egen tid. Varför är den här typen av målningar inte längre i framkant på kultursidorna eller gallerierna? Varför har naturavbildande verk fått en blygsam plats långt bakom inte minst performance art och abstrakt konst? Är det naturliga fluktuationer mellan olika stilar över tid, och således en fråga för konstvärlden allena, eller säger konstens utveckling något om oss alla, konstskapande eller icke? Har vi inget behov längre över att blicka ut mot Sveriges sköna och rikliga landskap med stolthet, och därför hellre tyr oss till konstellationer av artefakter och antropocentrism? Ses rentav den konkreta avbildningen som en färdigutforskad horisont?
Man bör nog alltid ha ett öppet sinne för konstens många utsvängningar och oförtrutna strävan att bryta genom gränserna, men det betyder inte att det inte finns utrymme för att stanna upp och fråga sig vart vi faktiskt är på väg.
André Iskra Jönsson / Occidentfaust
Om skribenten: Gästskribent
