Folk har ledsnat, men den radikala högern i Sverige tycks fortfarande oförmögen att ta tag i situationen. Oviljan att överge uppenbart ohållbara politiska inriktningar är en del av problemet.
I
Folk har ledsnat. Inte i allt, men i mycket. Inte alla, men många. Allt fler delar av vårt samhälle börjar antingen lukta katastrof, eller täckas av ett löjets skimmer, och även "folk i gemen" börjar reagera så smått. Från vad som brukar kallas extremhögerkanten hörs ilskna tjut "Svensson kanske är trött på invandringen, men han gör aldrig något han engagerar sig aldrig". Och visst, det är sant. De flesta svenskar ogillar konflikt och engagemang överlag, och engagemang för åsikter som är svartlistade och kan kosta en försörjning och socialt kapital är inte bättre. Samtidigt finns det något ruttet i klagomålen över Svenssons otro, liksom en fantastisk brist på realism.
De vanligaste till exempel "Folket är förfört av Juden" orkar vi inte ens diskutera idag. Medan intressen med en uppenbar judisk identitet är och har varit synnerligen överrepresenterad inom diverse problematiska intellektuella strömningar som marxism, freudianism och Frankfurtskolan, liksom inom media, blir det någonstans absurt att hävda att Helle Klein och Bonniers i stort sett ensamma upprätthåller situationen i Sverige. Och innan någon säger "det har heller ingen hävdat" kan jag avbryta direkt det har visst någon hävdat, i varje fall i stort sett. Många, till och med. Idén om ”ZOG” kanske utgjorde en bra grund för punktexter en gång i tiden, men är inte användbar i seriös politisk analys.
Andra klagomål på "den breda massan" är lite mer tvetydiga de har poänger, men visar också på enfald. Att folk är "fega" är en sådan tanke. I viss utsträckning är det sant. Om lärare och lärarstudenter i det här landet sa åt genusupplysarna och sociologerna att hålla käften, och krävde att få ägna sig åt riktig undervisning istället för divserse störda experiment syftande till att skapa en statistisk "jämlikhet" av Sovjetmodell, skulle det nog påverka utbildningsväsendet här i landet. Om folk i varje kommun drog lärdom av hur det ser ut på annat håll, och därför protesterade intensivt så snart de såg invandringen börja gå överstyr, eller rent valde andra politiker direkt, skulle naturligtvis mycket lösa sig själv. Eftergivenhet inför den imbecilla agenda som kulturvänsterns extremister, låsta i en ömsesidigt bekräftande låtsaskamp med laissez faire-liberaler av Timbro-typ, driver igenom i Sverige är ett problem. Men när det nu är så att man kan förlora jobbet, bli bespottad offentligt och rent av åtalas bara för att man förgäves öppnar käften, är det frågan om ordet "feg" verkligen är korrekt. En person som utan vidare kastar bort hela sitt liv för en "sak" kan lika gärna vara en lycksökande tok, eller helt enkelt någon som inte har något att förlora, som en "modig" människa. Folk med normallångt hår och familj kan inte nödvändigtvis avkrävas enorma offer, särskilt inte för en "rörelse" som ofta uppställer mål de alls inte delar, oavsett vilket gemensamt missnöje som kan finnas.
Â
II
Folk har som sagt ledsnat man har ledsnat på att fler och fler områden blir obeboeliga för etniska svenskar, man har ledsnat på oppositionsledare som tycker att homoäktenskap är den "viktigaste frågan" för hennes parti, och man har ledsnat på att dagisfröknar och vänsterextremister ska definiera ens barns "könsroller" i enlighet med "forskning" som snarare borde kallas partiprogram. Diskretare har man tröttnat också på annat både en och annan börjar nog inse att historiska skeenden i verkligheten sällan har mycket gemensamt med He-Man and the Masters of the Universe. Den som känner till Josef Stalins och Winston Churchills personliga egenskaper och politiska historia får svårt att hylla dem som hjältar. Den som någonsin träffat människor förstår att inte ens Hitler torde ha varit en någon sorts demonisk uppenbarelse som alltid rörde sig i slow-motion till tonerna till mollstämd, disharmonisk dokumentärfilmmusik. Många torde vid det här laget inse att andra världskriget till stor del blivit en ”stor berättelse”, där tredje riket får fungera som skrämmande motpol till det här samhällets självförhärligande föreställningar om demokrati, jämlikhet och mångkultur.
Härav följer dock inte att det vore särskilt mycket rimligare att vända på steken, och det tror jag också folk har en viss uppfattning om. Tanken att folk ska överge den bisarra idén om att ett av alla krig som ägt rum under 1900-talet inte var en ekonomisk-realpolitisk-modernistisk-ideologisk konflikt, utan en kamp mellan gott och ont (där "gott" representeras av en obehaglig allians mellan storfinans och stalinism) är inte orimlig. Tanken att de för den sakens skull plötsligt skulle bli "nationalsocialister", och bara vända bak-och-fram på sagda resonemang är orimlig. Inte bara för att folk inte "är redo" att hylla Hitler och nazismen som det högsta goda som skett i Europas historia, utan för att den idén i sig nog inte är särskilt hållbar. De moderna formerna för "White Nationalism" som i stort sett tycks definieras av ett outsinligt hat mot alla människor med någon form av pigment, uppbackat med dålig punkmusik och högtravande, verklighetsfrämmande pamfletter torde heller inte ha någon egentlig möjlighet att komma någonstans (detta senare tycks åtminstone guskelov numera vara ganska ovanligt i Sverige), och det är mer tur än otur.
Om svensk "radikalhöger" ska ha något att komma med måste man ändra inriktning inte som ett taktiskt grepp, utan som ett faktiskt grepp. Det handlar inte om att kompromissa i egentlig mening. Det handlar inte om att alla bör gå och bli Sverigedemokrater ett Sverige där detta parti utgör den radikalaste protesten vore förstås ohållbart. Men det börjar liksom bli allvar nu. Då måste det någonstans bli mindre viktigt att ägna sig åt någon sorts politisk reenactment av en politisk rörelse som för närvarande utnyttjas av det nuvarande systemet som skuggbild för att framhäva sin egen förträfflighet, och viktigare att ta tag i de faktiska problemen.
Här måste målet bli att skapa en verksamhet som pekar ut problemen och presenterar lösningar, utan att för den sakens skull kräva av individer att de skär av alla sina sociala band till förmån för en extremiststämplad grupp, bara för att de vill engagera sig på något sätt. Detta är svårt, men absolut nödvändigt. Annars är det faktiskt redan för sent.
Lämna ett svar