I min förra text gavs en exposé av de centrala idéer och strävansmål som odlades inom de nationalidealistiska rörelserna i Uppsala under främst första halvan av 1800-talet. Som det antyddes i artikeln föregicks de politisk-ideologiska förändringarna under 1800-talet av ett metapolitiskt arbete som kännetecknades av kultivering och bildningssträvan med utgångspunkt i vår kulturs historia och traditioner.
Med andra ord: en revitalisering och rekonstruktion av en organiskt framväxt, men i vissa avseenden sedimenterad svensk kultur. Viktigt att notera i sammanhanget är att ingen av centralgestalterna (förutom Erik Gustaf Geijer) bland uppsalaromantikerna innehade ett parlamentariskt ämbete. Den metapolitiska idéproduktionen och distributionen handhades således av en fåtalig, men beslutsam och framförallt lärd elit, som i kraft av sina respektive begåvningar kunde implementera en ljus och livskraftig götisk ideologi i samhällets samtliga lager. Gott så.
Min vidare ambition är härmed att utkristallisera och fördjupa några av de motiv som i föregående artikel tecknades. I föreliggande text avser jag att – utifrån främst författaren Carl Jonas Love Almquists perspektiv och verksamhet – beskriva den andliga och fysiska fostran som låg immanent i rörelsens väsen och uttrycktes genom respektive förbunds skrifter och utsagor.
Studietiden
Almquist föddes i Stockholm 1793 och växte upp i Roslagen – en plats vars naturskönhet ofta gjorde sig påmind i hans berättelser. Hans personlighet tycks ha varit lika mångbottnad som hans ideologiska göranden och låtanden. Bland vissa beskrevs han som timid och ödmjuk, medan andra beskrev honom som kraftfull, karismatisk och ibland till och med skrämmande.
Almquist närde en varm kristen tro, men även ett hängivet intresse för den nordiska hedendomen. På ett politiskt-filosofiskt plan var han både reaktionär, men samtidigt för samtiden radikal i bland annat äktenskapsfrågor – vilket bland annat märks i en av hans mest kända böcker, den kontroversiella Det går an från 1839. Hans storhet som författare är emellertid något som skänker en samsyn kring hans gestalt och skapargärning. Många är de uttryck han myntat, vilka vi ofta hört och förmodligen sedan länge förmodligen glömt ursprunget till. Här återfinns bland annat, förutom nyss nämnda ”det går an” även ”blott Sverige svenska krusbär har”, ”mig finner ingen, ingen jag finner” eller ”den svenska fattigdomens betydelse”.
Redan i sin ungdom var Almquist beläst och skrevs som 15-åring in på Uppsala universitet 1808, där han studerade bland annat filosofi och historia. Vid tiden rasade striden mellan den gamla och den nya skolan och unga nyväckta romantiker som Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) och Erik Gustaf Geijer (1783-1847) hörde till de utmanare som sedermera skulle komma att gripa makten över akademi och kulturliv. Den förstnämnde inledningsvis genom Auroraförbundet och den andre genom Götiska Förbundet. Almquist tycks dock ha stått utanför de litterära och akademiska striderna, måhända som en följd av att han ej uppskattade de studentikosa delarna av studierna. Till vännen Johan August Hazelius (1797-1871) (fader till Artur Hazelius) beskrev han att omkringliggande aspekter såsom superi, intriger och kotteri var en plåga, emedan studierna skänkte honom mycket glädje.
Manhemsförbundet
Något tycks dock i sinom tid ha vaknat hos Almquist. År 1816 kom han som lärare till hovpredikanten Arvid August Afzelius (1785-1871) privatistskola i Stockholm. Almquist blev där invald i Manhemsförbundet och avancerade snabbt till dess ordförande och stadgeskrivare. Afzelius var för övrigt en av de mest tongivande centralgestalterna i Götiska Förbundet. Det var vid den här tiden som Almquist lärde känna nämnda Hazelius, som tillsammans med sin broder Gustaf (1801-1833) blev medlemmar i Manhemsförbundet och nära vänner till Almquist. Bland övriga namnkunniga medlemmar, förutom grundarna Carl Fredric Dahlgren (1791-1844) och Anders Jacob Danielsson Cnattingius (1794-1862), återfanns bland andra blivande ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779-1839) och historikern Anders Fryxell (1795-1881) – de sistnämnda även ledamöter i bland annat Svenska Akademin och Musikaliska Akademin.
Manhemsförbundet hade en uppbyggnad och organisation som i allt väsentligt tangerade de ordnar och loger vilka under 1700-talets andra hälft växte i såväl omfång som antal. Förbundets främsta ambition var att förädla skolans bästa elever ur både ett fysiskt och andligt hänseende för kommande strider med penna och svärd. Detta genomfördes genom diverse initiatoriska riter, ceremonier och examinationer som syftade till att eleverna skulle stiga i ett niogradigt system. Manhemsförbundet skulle även verka som ett ungdomsförbund och plantskola till Götiska Förbundet.
Inledningsvis hade Manhemsförbundet endast fem grader med fokus på att fostra nationellt och götiskt sinnade samhällsmedborgare. Fokus låg således på mer förkristet stoff och eleverna fick studera nordisk mytologi, landskapslagar, folkvisor och annat som hörde den äldsta skandinaviska historien till. Liksom vad som förfäktades i Götiska Förbundet, handlade det ej om en återgång till svunna tiders levnadsskick, utan att genom kunskaper i förgångna tider skapa en gynnsam framtid. Almquist skrev i stadgarna att ”vi, under det vi än ej mognat till samhället, under det vi uppfostras, så umgås vi med de förbigångna länkar, som frambringat de närvarande, för att rätt förstå dessa sista”. Det förelåg således en immanent evolutionär tanke i de stadgar, kallade ”organismus”, som författades av Almquist. Under hans ledning skiftade fokus från den forna tron mot den kristna läran. Atterbom menade att Manhemsförbundet i stora drag genom Almquists deltagande blev en sammansmältning av det mer andligt orienterade Auroraförbundet och det mer historiskt och fysiskt fostrande Götiska Förbundet. Almquist ansåg dock att asaläran, eller ”den gauthiska anden” lämpade sig väl som fundament för en fortsatt nationell och andlig förädling – en förkovran som skulle nå sin fulländning genom Kristus.
De nio stegen
Grundförutsättningen för att anta den utveckling som eleven hade framför sig var att komma till insikt om samtiden låga moral och allmänna dekadens, samt att väcka ett inre behov av förädling. Detta var det första steget där de benämndes som ”Hödurs barn”, efter den blinda guden och för att ta sig ur detta tillstånd studerades fornnordiska skrifter. I det andra steget skulle eleven vara på det klara med de ansträngningar som erfordrades för en fortsatt utveckling. Här fokuserades det främst på en uppövning av ren fysisk styrka, inspirerad av ”den svenske gymnastikens fader” Pehr Henrik Lings (1776-1839) övningar. Även Ling var för övrigt medlem i Götiska Förbundet. I den tredje och fjärde graden riktades övningarna mot en vördnad för naturen och människans plats däri. Inledningsvis rörde det sig om ett svärmiskt och poetiskt förhållande till naturen, som sedan övergick i ”vild och hednisk krigsstyrka” med en intensifierad fysisk träning som följd. Den femte graden skulle för eleven medvetandegöra sin kärlek till fosterjorden och folket som levt och ännu levde på densamma.
Sammantaget symboliserade dessa fem steg den jordiska tillvaron. Enligt Almquists utkast till stadgar skulle den andliga odlingen ta plats i den sjätte graden som kännetecknades av en själens Ragnarök, vilken beredde inträdet i den sjunde graden bland ”Morgonstjärnans riddare”. För att stiga till den sjunde graden företogs omfattande ceremonier med nornor och svärdsnedläggande, samt högtidliga löften om ädelmod och viljestyrka. När så medlemmen erhållit tillträde till den sjunde graden, den romantiska, fokuserade övningarna på kärleken till kvinnan, vilkens väsen och natur – tillsammans med läsning av Gamla Testamentet – skulle hjälpa studenten vidare till den åttonde graden, som ägnades åt att finna kärleken till Gud genom studier av Nya Testamentet. I den slutgiltiga nionde graden skulle så medlemmarna ha kommit till insikt om det inre själslivets poesi, samt vardagslivets prosa. Den numer patriotiskt och andligt självmedvetne idealmedborgaren avslutade med att studera statskunskap och bestämde sig sedan för ett civilt yrke.
Efter att ha genomgått de nio initiatoriska graderna förväntades Manhemsbrodern ha uppnått ett tillstånd av andlig och fysisk fullkomlighet. I detta ingick insikter om att bonden var alla fyra ståndens grund, där endast konungen stod över honom. Almquist menade att ”Konungen (det ideala) och Folket (Bonden, det reala) äro, i grunden att tala, de två, som i landet endast finnas; och af deras förening uppstår den statiska Enheten, riket”. Dock stötte Almquist på ett motstånd mot de kristet färgade tre översta graderna 7, 8 och 9. Som tidigare nämnts fanns det redan innan Almquist anslöt sig till Manhemsförbundet fem skisserade grader med fokus på den förkristna seden och att ingjuta en göticistisk anda. De övriga i Manhemsförbundet beslutade därför att slopa de tre slutliga stegen, för att fullt ut kunna inrikta sig på en nationalistisk fostran. Kring år 1817 ansöktes hos Överståthållarämbetet en registrering av förbundet, som dock i den starkt förkortade skrivelsen utelämnade dels efterledet förbund, samt detaljer som kunde blottlägga de politiska och religiösa aspekterna. Förbundet, som här endast titulerades Manhem, framhärdade att verksamheten rörde litteraturstudier. Måhända var detta en konsekvens av att medlemmarna – varav många redan innehade eller skulle komma att erhålla framskjutna samhällspositioner – var aktsamma att inför myndigheterna framstå som en sammansvärjning.
Redan 1820 lämnade en besviken Almquist förbundet och anslöt sig istället till det swedenborgska sällskapet Pro Fide et Caritate. Detta är dock vad man brukar säga: en annan historia. Almquist var nedslagen över att hans stadgar, vilka får betraktas som en handlingsplan för nationell-patriotisk andlig fostran, kraftigt hade stympats. Efter Almquists frånfälle upplöstes förbundet 1823.
Slutligen
Vad kan vi då idag dra för slutsatser om Manhemsförbundet? Intressant är för det första den strid mellan hedendom och kristendom som ännu idag utkämpas inom de nationella rörelserna. Almquist var ingalunda, som framskymtat, motståndare till förkristna trosuppfattningar och traditioner. Tvärtom såg han på dem som en grund för kommande andliga insikter. Intressant är även den dualitet och de dikotomiska förhållandena som blottläggs såväl i Almquists personlighet, som i hans syn på ett mänskligt fullkomnande – kropp-själ; prosa-poesi; ljus-mörker et cetera. Trots att de tankar som vi kan skönja har sin bakgrund i en annan tid, finns en hel del att låta sig inspireras av. Om vi återgår till den dualitet som genomsyrar de individer, ämnen och aktiviteter som behandlats i artikeln är det främst uppfattningen att människan – för att nå sin fulla potential – bör öva sig att strida med såväl penna som svärd. Detta lär oss att hämta själslig näring genom studier och konsumtion (ursäkta uttrycket) av kvalitativ västerländsk litteratur, konst och musik – såväl gammal som ny. Till denna sfär hör naturligtvis ej exempelvis kiosklitteratur av Stieg Larsson eller Camilla Läckberg; ej heller de modernistiska och jämförelsevis degenerativa avartsuttryck, kallad konst, som visas på valfritt statligt museum eller exempelvis blues- och rockanfäktad pentatonisk amerikansk massmusik.
Vi har en uppsjö av svenska skalder och författare som förutom de som nämnts i denna och föregående artikel är uppbyggliga på olika sätt. Vildmarksskalden Dan Andersson, socialrealisten Wilhelm Moberg eller den språkliga alkemisten Selma Lagerlöf. Blad tonsättare rekommenderas varmt ”den svenske musikens fader” Johan Helmich Roman (barock/rokoko), Joseph Martin Kraus (klassicism/Sturm und Drang), Franz Berwald (tidig romantik), Wilhelm Stenhammar (nationalromantik) och 1900-talets Kurt Atterberg. Det finns sannerligen mycket att upptäcka och förkovra sig i ur vår svenska historia – oavsett om den är gammal eller ny. Framförallt bör vi se till att rörelsen ej saknar en såväl bred som djup humanistisk bildning – detta är av avgörande vikt för att vidga förståelsen för samtidens politiska skeenden, samt att fylla densamma med mening och livskraft.
Om skribenten: Erik Stiernhielm
