Amerikanska modellen

De röd-vit-blåa avgrunderna är djupa och eviga. Därför är jag väl en av de få – kan man säga – som väljer att inte uppslukas av begreppet Alt-Right helt och hållet, trots att jag befinner mig i yttersta kanten av dess cirkel, på ett eller annat vis.

Jag har länge varit kritisk till den ”amerikanska modellen” av alt-right, och anledningarna är flera, men enkla. En av dessa anledningar är att den amerikanska modellen mer eller mindre har visat sig vara immun mot att våga ta avstamp i ideologiska ståndpunkter. Med detta problem blir epitetet ”alt-right” en ihålig protest, en svärtad valsedel. Det krävs inte ett gudomligt ingripande för att se detta. Därför kan man i ett avlägset gränsland se likheter mellan alt-right och marxism – och inte vad gäller ideologi för det är just på den punkt som den amerikanska modellen sviker en godartad framtid. Alt-right, liksom marxism, är hittills en kritik som saknar försvarstal. Marxism är en kritik mot kapitalism, som enligt Spengler saknade hållbarhet då det endast avstannade vid en kritik, eller för att använda Karl Marx egna ord: ”den starkaste projektil som någonsin avlossats mot borgarnas huvud”, medan alt-right är en kritik mot politisk korrekthet. Och än så länge har det uppenbarligen fungerat. Men det kommer en tid då proteströrelser måste forma en ideologisk plattform, och i Europa har vi länge sysslat med detta. Den nya högern och en ny form av radikal konservatism har just nått staternas kuster som vågor från Europa, och nu bryts de av och är på väg tillbaka.

En annan sak som är av värde för att inte sväljas av den amerikanska modellen är bland annat vardagliga saker, som exempelvis att inte använda amerikanska uttryck. Alt-right har redan lanserats i Sverige som alternativ-högern.

Innan vi fortsätter ska det sägas att jag hyser stor respekt för flera skribenter och frontfigurer i USA som lyfter begreppet. Exempelvis anser jag att Steve Bannons arbete i Breitbart.com har varit en av de mest fruksamma projekt vi sett under de senaste åren. Allt som ekar från USA är med andra ord inte av negativ klang.

Felet med alla viljande varelser är, att de förväxla, vad som borde ske, med vad som kommer att ske. Hur sällan flyger ej en fri blick över vardandet! Ännu ser jag ingen, som fattat denna revolutions gång, förmått överblicka dess mening, dess varaktighet, dess slut. Man förväxlar ögonblick med tidevarv, nästa år med nästa århundrade, hugskott med ideér, böcker med människor. Dessa människor äro endast starka i förnekandet, i det positiva måste de ömkligen komma till korta. De röja nu omsider, att deras mästare blott var en kritiker, en skapande ande.
– Oswald Spengler, Preusseri och socialism

Politiska hipsters

Det går inte att negligera, eller förneka, den cirkus som uppstod i kölvattnet av det amerikanska valet, och som på lång sikt kan göra mer skada än vad det hittills gjort nytta. Tankarna förs till det som har kommit att kallas för alt-lite, som utgörs av bland andra den homosexuella högerdekadenten Milo Yiannopoulos. De flesta känner till Milo som den bisarra teaterspelare, som med one-liners och grafiska upptåg på nätet har krossat fler PK-människor än de flesta orienterade konservativa och nationalister. Milos andra kännetecken är att han inte drar radikal konservatism in i mainstream, utan att han på senare tid har dragit mainstream in i radikal konservatism, vilket har skapat mindre debatter runtom olika forum.

Grejen med Milo och hans krets är att de inte ser sig själva som några politiska agitatorer för en säkrad europeisk och amerikansk framtid, utan snarare som en grupp politiska hipsters, som tar sig själva på så lite allvar att de producerar saker som det här.
Detta är givetvis något vi inte behöver, och bör kasta överbord.

”Den vänstra vingen av alt-högern”

Ett intressant fenomen som uppstått i ett försök att styra upp en ideologisk ton i alternativ-högern är ett projekt som kallar sig för alternativ-vänstern, och en hemsida till detta projekt finns här.
De kallar sig för ”den vänstra vingen av alternativa högern”, vilket för de flesta torde föra tankarna till bröderna Strasser, eller kanske till och med vidare till den konservativa revolutionen under Weimarrepubliken. Det kan vara värt att fördjupa sig i möjligheterna för denna vänstra vinge, och hjälpas åt att vägleda projektet in i den alternativa högerns rum, skapa en idéströmning och utvidga våra fält.

Värt att tänka på är ”vänsterskräcken” som präglar och dominerar högerdebatten i USA, där all form av socialism anses vara förklädd kommunism. För ett framtida fruktbart samarbete så är detta något som måste vara under upplysning att så inte är fallet.
Denna vänsterskräck har även fört in flera amerikanska skribenter inom alt-högern i ett narrativ där kapitalism är ett givet flaggskepp för vita nationer, för det är ju vänsterns äldsta fiende.

Kontenta: Det är vårt jobb att prägla alt-högern med europeisk identitet och kultur, och vägleda våra amerikanska kamrater, inte tvärtom. I alla fall inte i nuläget.

Med det sagt lyckönskar jag detta projekt, och hoppas på en lång och fruktbar framtid.