Att lära av historien är ett koncept som florerat i många varianter genom tiderna. För att tolka sin samtid och förutse framtid är det av yttersta vikt att studera och analysera historiska skeenden och fenomen. För att fullt ut förstå sig själv och sin omgivning krävs även en medvetenhet om sin egen kulturs historia med dess diversifierade uttryck i form av traditioner och konventioner. En aktning de människor som befolkat och tillsammans – utifrån var och ens förmåga och förutsättningar – varit medskapare av en i flera avseenden särpräglad, men ändock omisskännlig nordeuropeisk kultur torde falla sig självklart. Slutsatsen kan formuleras med Artur Hazelius (1833-1901) – grundare av Nordiska muséet och Skansen – kärnfulla ord: ”den forntid ej vördar, ej framtid är värd”. Hazelius förkroppsligade många av de tankar och ideal vilka har sitt ursprung i vad som bör betraktas som en av de mest lyckosamma metapolitiska rörelsen i den svenska historien – den nygöticistiska strömning som främst gestaltades genom Götiska Förbundet. Likt ovan nämnda citat av Hazelius, hade idéerna sitt ursprung i tysk nyromantik, vilket på samma sätt assimilerats och kontextualiserats på svensk mark – närmare bestämt Uppsala.
Uppsalaromantikerna
Vid Uppsala universitet studerade under 1800-talets inledning ett flertal unga studenter med bakgrund i vad som kan betraktas som landsbygdens högre stånd – det vill säga prästerskap, militär och bruksägare. Gemensamt var deras intresse för konst, musik och litteratur. I centrum fanns en av de klarast lysande kulturpersonligheter som verkat i Sverige: Erik Gustaf Geijer (1783-1847) från Ransäter i Värmland. I den närmsta kretsen kring honom fanns andra bemärkta skaparandar som Esaias Tegnér (1782-1846) och Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Det unga avantgardet samlades bland annat i nyss nämnda studentföreningen Götiska Förbundet (GF), vilka var en direkt reaktion på ett såväl förruttnat som förtorkat kulturellt och politiskt tillstånd. Anledningarna var många och stod snarast att finna i de ödesdigra napoleonkrigen, förlusten av Östra rikshalvan (Finland) och kanske framförallt den franska upplysningen och rationalismen. Västeuropa plågades med andra ord av en kulturell, politisk och andlig nivellering och kontamination.
Sakernas tillstånd ledde till ett kulturkrig mellan den gamla förnuftsbaserade skolan och den nya romantiska skolan. Som tidigare nämnts så samlades nyromantikerna i Uppsala i en rad förbund där Vitterhetens vänner, instiftat 1803, var det tidigast grundade sällskapet som inspirerades av Sturm und Drang-rörelsen och den tyska nyromantiken. Bland medlemmarna återfanns bland andra Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855). Vitterhetens vänners verksamhet upphörde redan efter ett fåtal år och Atterbom grundade 1807 förbundet Musis Amici (senare Auroraförbundet). Sammanslutningens medlemmar kallades ”fosforisterna”, då de utgav sina patriotiska och idealistiska texter i tidskriften Phosphoros. Men det avgjort mest inflytelserika förbundet var utan tvivel Götiska Förbundet.
Många har beskrivit rörelsen och idéerna hos uppsalaromantikerna som konservativt präglade. Men detta blir ej med sanningen helt överensstämmande, då de i verkligheten var högst radikala. Här uppkommer behov av begrepp som går utanför gängse politisk terminologi: Rekonstruktion och Revitalisering.
Att återuppväcka ett götiskt ideal
Kretsen i och kring GF menade att befolkningen i de svenska städerna (framförallt hög- och medelklass) blivit akademiskt domesticerade, eller ”förbildade” som Geijer uttryckte det. Detta hade ägt rum bland annat genom anammande av kontinentala seder, vilka gjorde sig tillkänna på en mängd plan i samhället som utbildning, kultur och politik, men även klädmoden och manér. Traumat efter rikssprängningen 1809 kallade på en ny sorts medborgare, med djupa rötter i svensk kultur. Det handlade således inte om att bevara en samtida kultur, utan att återuppväcka, revitalisera, och rekonstruera en förlorad. Det var även under GF:s försorg som den svenska idealarketypen, Göten, skiftade hamn, rekonstruerades, och blev till Vikingen. Revitaliseringen och rekonstruktionen började inledningsvis genom att söka efter spillrorna från en svunnen tid, där den frie och höviske svenske odalbonden fortfarande arbetade med ”stark och senig hand”, som ecklesiastikminister Arthur Engberg drygt hundra år senare diktade i Hälsingesången. En av grundarna till Götiska Förbundet, Jakob Adlerbeth (1785-1844), uttryckte det som att samtiden präglades av en ”förslappning af den gamla nationalkarakteren, sådan den framträder i häfden, så väl under heden tid, som under den kristna, då vi uträttade storverk”. Vidare ansåg Adlerbeth att de kontinentala, främst franska, vanorna var ett uttryck för ”förskämda seder, ett vekligt lefnadssätt och en bristande offervillighet för fosterlandet”, vilka ”gjorde oss ej mer till värdiga afkomlingar af store förfäder”.
Sökandet efter det försvunna Sverige genomfördes på landsbygden där befolkningen ej ännu i lika stor utsträckning blivit kontaminerade av ”utländskt prål och veklighet”. Framförallt intresserade sig medlemmarna, vilka många var författare och diktare, för allmogens visor och ballader, men i sinom tid även för instrumental- och dansmusiken. De kulturella uttryck de fann i visor och danser blev till klingande vittnesmål från tider som flytt. En viktig föresats var att genom balladernas episka texter öppna fönstret på glänt till forna tiders hjältedåd. En annan var att skapa en ny svensk musik med ursprung i allmogens melodiförråd. Det sistnämnda tog ej fart förrän mot slutet av 1800-talet genom tonsättare som Hugo Alfvén (1872-1960) och Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942). Dock återfanns och präglade den svenska folkmusiken tonsättningar av bland andra Berwald och Söderman. Det skall i sammanhanget även nämnas att 1600-talets göticister som Olof Rudbeck (1630-1702) och Johannes Buréus (1568-1652) – vilka i högsta grad även fungerade som inspiration till GF – redan under sin samtid intresserade sig för landsbygdens kulturuttryck.
Det var dock ej endast den musik som sjöngs av landsbygdens befolkning som väckte uppsalaromantikernas intresse. En avgörande anledning till intresset för de uråldriga balladerna som fortfarande sjöngs på Sveriges landsbygd var hjältesångerna om gamla tiders riddare, sköna jungfrur och ädla hjältedåd. Detta ledde dem även osökt in på den förkristna historien med dess mytiska gestalter och sagor. För första gången utgavs vid tiden de bägge Eddorna, samt en stor del av de isländska kungasagorna.
Götiska förbundets idéer kan enkelt sammanfattas med Geijers elev, Rickard Dybecks textrad ”mandom, mod och morske män”. En nytt manligt och frihetligt ideal skulle således återuppväckas efter den feminisering som uppstått i sviterna av upplysningen och franska revolutionen. Det fanns även en strävan att väcka idealism och andlighet, samt höja den medborgerliga bildningsnivån för att skapa ett stabilt och välfungerande samhälle. Allt genomsyrat av den Rousseauanska idén om naturen som ”vår källa”.
Ideologisk distribution
Inledningsvis levde GF:s idéer främst inom den svenska akademin, men de skulle snart få bäring ute i samhället i stort genom bland annat en tämligen ymnig publicering i deras respektive tidskrifter och publikationer. Som tidigare nämnts var flera av förbundets medlemmar kommen ur en agrar aristokrati och många följde sina fäders spår och verkade som lärare, präster, industrimän och militärer. Detta verkade för en bred kontaktyta med samhällets samtliga folklager. De kontakter som förbundets medlemmar hade inom akademi, samt kultur- och näringsliv odlades bland annat genom möten i tidens salonger – det borgerliga 1800-talets informella mötesplatser, vilka närmast kan jämföras med en mindre hermetisk form av logeverksamheten, där bemärkta personligheter från skilda verksamhetsbakgrunder umgicks under avslappnade former. Deras rurala bakgrund, samt akademiska odling, torde ha verkat för att GF:s medlemmar liksom Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) Fridolin kunde tala ”med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. Ytterligare en aspekt var att många av GF:s medlemmar medverkade i 1812 års Uppfostringskommitté, samt 1825 års Snillekommitté, vilka hade avgörande inflytande på det svenska utbildningsväsendet.
De ideal som inledningsvis under början av 1800-talet framarbetats inom GF påverkade under andra halvan av 1800-talet samhället på bred front och skulle vara livskraftig långt in på 1900-talet. I spåren färgade den göticistisk-nationalistiska ideologin såväl musik i form av Peterson-Berger och Hugo Alfvén; konstnärer som Carl Larsson (1852-1919) och Anders Zorn (1860-1920); diktare och författare som nyss nämnde Karlfeldt och Viktor Rydberg (1828-1895), men även institutioner som Nordiska museet och Skansen. Arkitekturen vid förra sekelskiftet, jugend (svensk) var i sig en iscensättning av den göticistiska idén om revitalisering och rekonstruktion, där inspiration hämtades från naturens böljande linjer, samt från historiska tider (främst vendeltid/vikingatid och medeltid) men i en modern tappning. Det göticistisk-nationalistiska idéarvet hade således kommit att bli vad som får betraktas som en övergripande statsideologi.
Att revitalisera det göticistiska arvet
Nationalidealismen eller nygöticismen som odlades och utvecklades under 1800-talet var, som antytts, i sig en revitalisering av stormaktstidens göticistiska strömningar. Är det då måhända nu tid att åter låta oss inspireras av forna tiders göticister? Med andra ord: hur kan vi idag tolka uppsalaromantikernas idealistiska strävanden, vilket historien visat oss varit tämligen lyckosamma? En omedelbar analys är att GF:s filosofi och ideologi grundade sig i en historisk och för folket igenkännbar verklighet (såväl fysisk som metafysisk). Det fanns med andra ord såväl nostalgiska aspekter som svarade väl mot ett behov som väckts av en orolig och snabbt föränderlig samtid (tidigare nämnda napoleonkrigen, förlusten av finska sidan, industrialisering och urbanisering, migration till Amerika et cetera). Ytterligare en aspekt är upphöjelsen, konsekreringen, av historiska gestalter (hjältekonungar, hövdingar, konstnärer, musiker och författare) och skeenden (exempelvis slagen vid Bråvalla och Narva), vilket skapade en stolthet över svensk kultur och historia. Med en förståelse för historiska strävanden följer även ansvar för såväl samtid som framtid. I beaktande bör även tagas den vikt som lades vid de musiska uttrycken. Litteratur, konst, arkitektur och musik blev kraftfulla metapolitiska vapen för att uttrycka och förmedla en uppbygglig och organiskt förankrad ideologi.
Sammantaget visar de revitaliserings- och rekonstruktionsprocesser som iscensattes av GF och andra nyromantiker, att de faktorer som korrelerar med kulturen eller folksjälen ifråga är ytterst verkningsfulla, för att inte säga avgörande redskap för att implementera en ideologi i samhällskroppen. Detta skiljer sig markant från dagens marxistiska avarter som tar sig uttryck i exempelvis genusvetenskap och intersektionalitet, vilka även de – i likhet med uppsalaromantikerna – formas vid akademier och statliga institutioner. Till skillnad från uppsalaromantikernas idéer har de dock föga att göra med naturens givna lagar, utan är rena skrivbordsprodukter avsedda att användas för maktutövning i form av skamingjutelse och intellektuellt förtryck – allt samlat under en totalitärt anfäktad värdegrund. Till skillnad från uppsalaromantikernas organiskt och historiskt/kulturellt revitaliserade ideologi, med avstamp i både sociobiologiska och kulturella faktorer, appliceras den marxistiska värdegrundsdoktrinen så att säga ”uppifrån”. Därför har det visat sig att västvärldens idag domesticerade medborgare i allmänhet och svenskarna i synnerhet blivit duktiga i att uttrycka ”rätt” åsikter i både enkäter och offentliga miljöer, men handlar sällan därefter. Det blir aldrig mer än läpparnas bekännelse när den sociala positioneringen skall befästas i det falskt idylliska luftslott som idag utgör vår verklighet. Generellt sett tycks detta vara vanligast förekommande hos de urbaniserade och kollektivistiska folklagren, emedan landsbygdsbefolkningen äger ett mer frimodigt sinne. Om detta vittnar de repressiva och pejorativa tillmälen som uttrycks om de innevånare som lever sitt liv mer eller mindre fjärran från de knallkorkiga kotterierna vi känner igen från innerstadens medelklasskonformister.
Slutligen
I denna ytterst fragmentariska och svepande framställan av uppsalaromantikerna alltigenom lyckosamma metapolitiska arbete, har det varit min avsikt att väcka intresse och hopp, men framförallt inspiration till vår strävan att skapa en positiv och ljus framtid. Som många av er läsare förmodligen redan noterat, finns det en mängd beröringspunkter med den identitära rörelsens ”hustänkare”. Fayes arkeofuturism löper som en röd tråd, redan 200 år tidigare, i tankebanorna hos Tegnér, Geijer och Atterbom och blommar ut mot slutet av 1800-talet. Detta gav sig tillkänna bland annat i arkaiserande, men ändock framåtsyftande konstuttryck i orkesterverk av Stenhammar, texter av von Heidenstam, illustrationer av John Bauer och arkitektoniskt från svenska jugendvillor till allmänna lärovek och tågstationer. Det handlar således inte om en återgång till det förflutna, utan att genom det förflutna skapa en hållbar framtid. I detta ligger även en Rousseaunsk aktning för naturen, vilken vi bör vörda och leva i samklang med och framförallt med utgångspunkt i. Vi kan även, liksom Dumezil, Evola och Benoist, notera en respekt och ett intresse för den förkristna kulten, sederna och idealen, där de komplementära gudarna och gudinnorna skapade en mångfacetterad metafysisk verklighet att förhålla sig till. Detta kan vidare sammankopplas med vad Almquist benämnde som ”det hedniska chevalleriet” – ett höviskt, sofistikerat, äventyrligt och idealistiskt krigarideal, närmast jämförbar med Spenglers faustiska anda. Ämnet idealmannen har många berört, men särskilt Fribergs nyligen utkomna skrift Högern kommer tillbaka sammanfattar på ett okonstlat och förtjänstfullt sätt ett behov av en revitaliserad mansroll (och för all del även en kvinnlig dito).
Avslutningsvis bör vi även beakta att den patriotiska processen ägde rum under en tämligen lång tid under 1800-talet, innan den anammades av breda folklager och svensken i inledningen av 1900-talet på egen täppa hissade sin flagga. Med dagens kommunikationsmöjligheter kan förmodligen den metapolitiska idédistributionen ske mer skyndsamt. Av historiens processer att döma är således framtiden vår och som Hazelius sade: ”Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort” – de organiskt framväxta ideologierna kommer åter att vinna över den samtida akademins förkonstlade idéer.
Om skribenten: Erik Stiernhielm
