I dagarna har vi kunnat förfasa oss över att journalister anställda vid brittiska tidningen News of the World avlyssnat både brottsoffer och politiker, hackat kändisars och privatpersoners telefoner, och liknande. News of the World kommer som följd av detta att läggas ner. När vi förfasar oss över de brittiska journalisternas metoder kan det vara av intresse att fundera lite över om liknande journalistik förekommer i Sverige. Svaret är att så är fallet. De flesta misstänker förmodligen att när Aftonbladets journalister fick fram detaljerade uppgifter om Sven-Otto Littorins sexchattande så var det inte genom helt lagliga metoder (för ärligt talat – vilka lagliga metoder skulle det i så fall röra sig om?).

Men det finns fler exempel, exempel som är allvarligare för en demokrati än att en minister blir utskämd.

Expo och Expressen

Under 2010 utsattes internetcommunityt Nordisk.nu för ett omfattande dataintrång. Communityt beskriver sig som en ”portal för nordisk identitet, kultur och tradition” men utmålas i media ofta som ett ”högerextremt” forum. Detta är egentligen ointressant, i Sverige är vi lika inför lagen. En följd av dataintrånget var i varje fall att ett antal sverigedemokratiska politiker som skrivit anonymt på forumet kunde identifieras. I ett antal artiklar i tidskriften Expo beskrevs så vad dessa sverigedemokrater skrivit på forumet, uppgifterna återgavs också av Expressen.

Naturligtvis är det problematiskt att en handfull sverigedemokratiska kandidater till kommunfullmäktige skriver anonyma inlägg med ett bitvis tveksamt innehåll. Men vi återgår till vår jämförelse med News of the World, för kanske finns det något här som är betydligt mer uppseendeväckande än att anonyma sverigedemokrater avreagerar sig på internet.

Detta är naturligtvis det faktum att man i Expressens artiklar inte ens ställde frågan hur det kunde komma sig att Expo fått tillgång till uppgifter från ett slutet forum. Detta strax efter att forumet utsatts för ett omfattande dataintrång (det behöver inte nämnas att dataintrång är ett brott). Kopplat till detta finns också en viktigare fråga som rör uppgifternas trovärdighet. Hur kunde man på Expo och Expressen veta att sverigedemokrat A verkligen hade skrivit B? Vi har här två alternativ. Antingen visste man det eftersom man hade god kontakt med den eller de som begått dataintrånget. Eller så visste man det egentligen inte, men publicerade det ändå. I det första fallet har vi att göra med journalister som samarbetade med kriminella, i det andra fallet sprang man deras ärenden genom att publicera uppgifter man inte kunde vara säker på. I båda fallen har vi att göra med tunga mediala aktörer som i praktiken uppmuntrar till brott.

Många skulle betrakta detta som etiskt bekymmersamt, även om de drabbade här var sverigedemokrater. Den diffusa gräns som här antyds mellan respektabla journalister å ena sidan och kriminella å den andra är det få som skulle vilja uppmuntra. Exemplet med Nordisk.nu är dock bara ett bland flera, och någon debatt kring fenomenet har såvitt jag vet aldrig förts i den svenska offentligheten överhuvudtaget.

Under 1970-talet briserade den såkallade IB-affären där det framkom att ledande socialdemokrater under flera år spionerat på svenska kommunister på arbetsplatserna. Det finns stora likheter med den smutsiga byk som exemplet med Nordisk.nu, Expo och Expressen blottar. Visserligen är vår tids makthavare snarare media än socialdemokraterna, och visserligen är det sverigedemokrater snarare än kommunister som drabbas. Men ett problem för demokratin är det, och vi bör ha det i åtanke när vi diskuterar demokrati och politisk extremism, eller när vi förfasar oss över brittisk slaskjournalistik. För den konsekvente demokraten är det inte okej när tunga aktörer inom media i praktiken samarbetar med kriminella. Ett än större problem är att debatter kring dessa tunga aktörer inte uppstår, debatten om media måste föras i media och så sker tyvärr sällan. Granskarna vill kort sagt inte granska sig själva.

Läs även

Gotiska Klubben – Aftonbladet, Expressen, Expo och News of the World
Flashback

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.