Vårt Bayreuth?

Aktuellt, Debatt, Kultur

  • 5
    Delningar

I dessa valtider präglas den offentliga diskussionen av politik, vilket är fullt naturligt. Om två dagar är det dags för val, vilket många bedömer vara ett ödesval för Sverige. Oavsett hur vi förhåller oss till frågan om valets betydelse för landets fortsatta framtid, tycks grundinställningen hos många vara att det endast är politiken vi behöver ägna vårt fokus, att inget annat spelar någon roll. Det finns emellertid en fråga av högst problemfylld karaktär, som också kräver vårt intresse, som under inga som helst omständigheter bör förtigas eller tappas bort i virrvarret av allt det andra som är viktigt att behandla i vår samtid. En fråga som – åtminstone i en svensk kontext – behandlats högst parentetiskt, utan genuint intresse och för den delen, högst oskickligt. Det gäller frågan om kulturens betydelse för vårt varande, som utgör en förutsättning för att överhuvudtaget vilja försvara våra intressen. Om vi inte längre verkar i ett friskt och levande kulturellt klimat, skall vi heller inte vara förvånade över den utbredda oviljan att engagera sig politiskt. Den som älskar livet, som har sitt givna kulturella sammanhang och som har en levande relation till sin historiska identitet, kommer också vilja försvara samma identitet, sig själv och sina närmaste. Frågan om kulturens förutsättningar utgör därför också ett existentiellt problem.

 

Inledning

Den tyska konstnären Richard Wagner (1813-1883) brottades med frågan om kulturens problem och förutsättningar under hela sin levnad. Han var ett barn av romantiken och tillhörde den skara människor som konfronterade den begynnande industrialiseringens landvinningar och som sökte lindra dess negativa effekter på sina medtyskar – först genom radikala politiska aktiviteter, senare genom att helt och hållet hänge sig åt konsten. Wagner var bland de första att i konsten se ett politiskt förlösningsmedel – ja, han bidrog faktiskt till att estetisera politiken – och att politisera estetiken (för honom utgjorde inte dessa isolerade företeelser utan var snarare delar i en organisk helhet). Avsaknaden av tysk politisk enhet fann sin förklaring i en likaledes splittrad tysk kultur, där konsten hade förtvinat. Den konstart som Wagner ansåg ha den största potentialen, musiken, hade förvisso utvecklats genom Beethovens försorg, men konsten i sin mest sublima form – allkonstverket, som integrerade konstarterna musik, bildkonst och teater – hade fallit i glömska, en utveckling som påbörjades redan under antiken, när tragöden Aischylos avlöstes av Euripides. I Aischylos verk hade gudarna skildrats som moraliskt vägledande, som höga exempel som människor borde sträva efter att efterlikna. I dramatikern Sofokles berättelser griper gudarna stundom in i livsvärlden och påverkar aktivt människornas öden. Euripides å sin sida lade stort fokus på människorna själva, samtidigt som han förminskade gudarnas betydelse – ja, rentav hånade dessa för vad han betraktade som deras översitteri gentemot människan och hennes ansträngningar att uppnå ett anständigt liv. Euripides skalade också ner den tekniska framställningen av berättelserna för att framhäva människornas betydelse däri. Det grekiska dramats utveckling från Aischylos till Euripides innebar för Wagner en degeneration, som fortsatte fram till hans egen tid. Förvisso kunde genier som Shakespeare och Molière skapa fantastiska berättelser, vilka gestaltade allmänmänskliga frågeställningar och livsproblem på ett förträffligt sätt. Likväl kom de inte i närheten av det antika idealet: allkonstverket, vars inneboende förlösning och alstrande av livskraft hade inspirerat grekerna till storhet och känslor av kärlek inför livet. Det var detta som Wagner ville åstadkomma med sin konst. Genom att förverkliga visionen om allkonstverket skulle Wagner inte bara säkra sin ställning som en av historiens största konstnärer och dramatiker – han skulle också bli den ledande gestalten bakom den tyska nationens kulturella och politiska förening.

 

Bayreuth som symbol för tysk förnyelse

Visionen skulle förverkligas i den bayerska staden Bayreuth, där Wagner ville anlägga ett Festspielhaus, en symbolisk byggnad för den festival som skulle åstadkomma den tyska nationens kulturella nyfödelse. Det var inledningsvis svårt att hitta pengar till projektet, men till slut kunde Wagner, genom Ludwig Wittelsbachs och den stora mängden i Tyskland spridda Wagnersällskapens försorg, finansiera projektet. De första spadtagen togs 1872 och först 1876, fem år efter det tyska enhetsverket, kunde festspelen inledas med det första kompletta uppförandet av Nibelungens ring, vilket blev en oerhörd framgång för Wagner. Bland gästerna fanns den tyske kejsaren Wilhelm I och den portugisiske kejsaren Pedro II. En annan gäst var den då knappt kände filologen Friedrich Nietzsche. Denne hade genom åren odlat en nära vänskap med Wagner och många betraktade honom som dennes arvtagare i kulturfilosofiskt avseende. I Nietzsches förstlingsverk, Die Geburt der Tragödie (Tragedins födelse, 1872) hade konstens relation till människan och livet behandlats utförligt genom koncepten om det dionysiska och dess motpol, det apolliniska. Förenklat sätt betecknar det dionysiska det irrationella, det kaosartade och vilda; det apolliniska å sin sida gestaltar det rationella, ordnade och logiska i tillvaron. Dessa utgör olika artistiska impulser som, genom att samspela, bildar den högsta tänkbara konstformen – tragedin, vilken ger livet ett estetiskt sken som rättfärdigar tillvaron och gör den uthärdlig. Tragedin är inte världsfrånvänd – den manifesterar livets allsidighet, samtidigt som den sammantaget innebär ett bejakande av livet. De äkta tragöderna vill inte göra oss nedstämda inför livets svårigheter, men heller inte erbjuda oss någon enkel utväg genom glättigheter. Det var denna svåra konstnärliga balans som Nietzsche idealiserade och som han trodde Wagner kunde närma sig, ett geni som kunde återföra de grekiska mästarnas konst till samtidens scen. Båda var i det närmaste besatta av det grekiska dramat och från början rådde det en stor samsyn Wagner och Nietzsche emellan. En annan viktig aspekt i sammanhanget var de bådas relation till Arthur Schopenhauer, en tysk filosof som lade stor vikt vid estetikens betydelse och som inlett en motreaktion mot den extremt rationalistiska Friedrich Hegels tänkande och dennes dominerande ställning över 1800-talsfilosofin. Det var i slutändan de olika tolkningarna av Schopenhauer som skulle leda Wagner och Nietzsche på kollisionskurs mot varandra.

 

***

Schopenhauer bejakade intigheten. Livet uppfattades av honom som ett evigt lidande. Han hävdade att människans vilja aldrig kan bli tillfredsställd; så fort vi vill någonting och det blivit tillfredsställt, upptar genast ett annat viljeuttryck vår vakenhet och kräver med demonisk stränghet sin tillfredsställelse, ad infinitum. Det enda sättet att fullständigt undgå viljans slaveri är att dö – än bättre är det att överhuvudtaget inte födas. Det finns dock en annan väg, som kan ge oss förlösning från viljans demoni, nämligen konsten. Den som erfar en konstnärlig upplevelse kommer för en stund att tränga undan sin ständiga vilja och upplösas i ett estetiskt tillstånd. Schopenhauer hävdade att musiken var det främsta medlet för att uppnå ett sådant tillstånd. Dennes allmänna livsfilosofi kännetecknades alltså av en grundläggande pessimism inför livet, men med hjälp av konsten var det fortfarande möjligt att rättfärdiga tillvaron – en tanke som Nietzsche också uttrycker i Tragedins födelse.[1] Det starka inflytandet från Schopenhauer på Wagner blir också tydligt – dels genom uppfattningen om musikens särskilda inverkan som konstupplevelse, dels på uppfattningen om tillvarons ofrånkomligt medförande misär. Ett grundtema hos alla tre är den romantiska inställningen, framförallt hos Wagner och Nietzsche, där antiken fungerar som en idealiserad förebild åt en föraktad samtid. Wagner visade sig följa Schopenhauers tankegångar mer troget än Nietzsche. Teman som återkommer i Wagners verk är lidande, odödlig kärlek, upplösning, offer och undergång. Karaktärerna i dennes dramer kämpar ofta en hopplös strid mot ödet. Det är storslagna teman, som på olika sätt närmar sig det sublima – som den brittiska filosofen Edmund Burke definierade som en slags ”skräckblandad förtjusning”, en känsla av svårgripbar, otäck storhet. Wagners skapelser inspirerade till en bombastisk känslostämning, som hade en omskakande inverkan på åhöraren. Det var emellertid en inverkan som, enligt kritikerna – däribland Nietzsche – hade en övergående inverkan och som djupare sett, inspirerade till livsförnekelse, mer än till livsbejakelse. Vad Nietzsche försökte åstadkomma i Tragedins födelse var att finna premisserna för ett tragiskt liv – vilket inte skall förstås som ett sorgligt och besvärligt liv, utan snarare som ett i enlighet med naturen troget liv, som innebär att livet i sig självt upphöjs till högsta goda. Endast när människan fullt ut uppskattar livet för vad det faktiskt är – när hon klarar av att bejaka alla dess sidor, positiva som negativa, utan att ge upp och fly in i olika världsfrånvända och livsförnekande riktningar – har vi bemästrat det som krävs för att upphöja världen och frigöra vår inneboende skaparkraft. I enlighet med detta resonemang menade Nietzsche att konsten i sig inte rättfärdigade tillvaron – det avgörande var huruvida konsten uppfordrade livet eller nedvärderade det.

 

***

Wagners ville inspirera den tyska nationen till kulturell förnyelse och själslig uppfordring. Det var folket som var subjekt som allkonstverket riktade sig till – åtminstone var det den ursprungliga tanken. När Nietzsche besökte Bayreuthfestivalen 1876 var det emellertid inte det tyska folket han såg uppleva Wagners skapelser. Festivalen blev redan från början ett tillhåll för allehanda parvenynaturer – nyrika och uppkomlingar, finansmän och byråkrater, som var mer intresserade av att nätverka med kändisar och inflytelserika personligheter än de var att ta till sig Wagners budskap. I den mån som de reagerade överhuvudtaget var det med känslor av sensationalism och sentimentalitet; Nibelungens ring med alla sina bombastiska och minnesvärda leitmotif vann åtminstone besökarnas ytliga uppskattning. Genom suggestion förmedlade Wagner enligt flera kritiker känslor av romantik och längtan – inte till en vilja att förnya, utan att upplösa. Men hur skulle den tyska nationen och dess kultur restaureras om folket ytterst sett inspirerades till livsförnekelse? Folket blev ju förövrigt heller aldrig delgivet Wagners skapelser, eftersom festivalen redan från början fick en kändisprägel (vilket alltjämt är fallet i våra dagar). Summa summarum hävdade Nietzsche med flera att Wagner hade misslyckats med sin målsättning att förnya den tyska kulturen. Efter 1876 skulle Nietzsche röra sig i en helt annan riktning, som var väldigt kritisk, för att inte säga hatisk, mot Wagner och dennes projekt. Den förstnämnde hade dock ännu inte givit upp sitt storslagna projekt att finna förutsättningarna för en ny och högre kultur. När Nietzsche senare sammanställde de tre första delarna av Så talade Zarathustra (1883), valde han emellertid att fokusera på att vinna över de stora personligheterna (undantagsmänniskorna) till sin filosofi, vilka tillsammans skulle bilda ett nytt, upphöjt ledarskikt. Han hade tröttnat på massan. Den tyska kulturen skulle avlösas av en högre allmäneuropeisk kultur genom att de ”goda européerna” samordnade sina ansträngningar inom ramen för ett nationsövergripande elitskikt. Följaktligen tappade Nietzsche intresset för det tyska folkets kulturella pånyttfödelse. Huvuddragen i hans tankar från Tragedins födelse stod han dock bakom fram till sin död: att vi människor endast kan leva affirmativt, i samstämmighet med livet självt, om vår konst inspirerar till livsbejakelse – att den får oss att vilja värdera tillvaron. Det är det som Nietzsche djupare sett försökte framhäva genom sitt koncept gällande ”omvärderingen av alla värden” – att vi ständigt måste fastställa och värdera tillvarons enskildheter i en övergripande värdehierarki. Att fastställa dessa värden innebär att vi förhåller oss till livet aktivt, att vi har en affirmativ relation till tillvaron. Den som å andra sidan lider av livet, vars relation till tillvaron präglas av hat, har inga behov av värden – och därmed, i förlängningen, inte heller av moral och etik. Att vilja förinta någon annan och för den delen, sig själv, avslöjar en grundläggande värdelöshet, vilket blottar nihilismens impuls. Varje ordning består av någon slags värdehierarki, men denna går under när värdena som lyfts fram inte längre har någon faktisk innebörd för människorna som lever efter dessa. Det är utifrån en sådan betraktelse som Nietzsches brinnande hat mot kristendomen skall betraktas. Förvisso hävdar han att det från början rör sig om en slavmoral, en livsförnekande hållning som gynnar medelmåttighetens vegetation och som vingklipper de stora personligheterna. Likväl erkände han kristendomens storslagna manifestationsformer som uttryck för en genuin tro, som en aktiv värdering av tillvaron. Denna värdering hade emellertid upphört i Nietzsches tid, varvid de gamla kristna dogmerna, riterna och traditionerna betraktades som meningslösa, ja, som sterila kvarlevor som inte ens de kristna själva trodde på. Hur det än förhöll sig med den saken, så satte Nietzsche fingret på något väldigt viktigt: hur håller vi liv i en tradition så att den inte stagnerar i sitt innehåll? Det räcker bevisligen inte till att repetera formalia – det skapar incitament till måttlös revision och förnyelse, som ofta antar destruktiva former. Vad som krävs är en livsbejakande tradition, där formerna aldrig kan isoleras från sin relation till ett djupare förstått innehåll, vilken utgör själva kärnan bakom impulsen att bejaka och uppskatta livet. Jag vill påstå att Nietzsche endast skrapade vid ytan vad gäller detta problem – som enligt mig också är själva kulturens grundläggande problem.

 

***

Med drygt ett sekels efterklokhet kan det konstateras att Nietzsches avfärdande av kristendomen som en livsförnekande religion och livsåskådning utgjorde en grov missräkning. I nästan alla västerländska samhällen idag finns kristna grupper som lever välordnade liv, som ofta får många barn och som har en god materiell standard. De lever hälsosamt och självständigt – en i allra högsta grad affirmativ hållning till livet. Vad gäller reproduktion och materiell överlevnad existerar alltså ingen livsförnekelse hos många av de som bekänner sig som kristna. Däremot behöver frågan alltjämt ställas gällande vilka personligheter kristendomen alstrar i samtiden. Goda familjefäder – visst. Förträffliga fruar, lydiga och ordningssinnade barn – okej! Men var håller de kristna konstnärerna hus? Var är de stora arkitekterna? Var återfinner vi de av kristendomen inspirerade politikerna, de samhällsengagerade, de som kan initiera storslagna byggnadsverk, som önskar skapa i enlighet med en stor stil, såsom den faustiska – präktig och längtande? Kort sagt: var har vi de över mängden tornande kristna personligheterna som stakar ut högkulturens framtida riktning? Bevisligen kan det i en övergripande kristen kontext framalstras stora personligheter som inspireras av en övergripande traditions teman i sina konstnärliga uttryck – det har vi sett genom Goethes, Bachs, Beethovens, Wagners och Michelangelos gärningar. Vi saknar emellertid samtida exempel på personligheter som inspireras av kristendomen, som verkligen visar att de brottas med kulturens problem utifrån en kristen ansats. Många kristna håller sig för sig själva, de förseglar sig i sina gemenskaper och verkar, åtminstone inte i vår samtid, besitta någon vilja till utsträckning och högre världslig tendens. Kristendomen kan inte avfärdas som livsförnekande – bevisligen är den affirmativ vad gäller biologisk reproduktion och den medför en djupgående värdering av tillvaron, liksom en tydlig målsättning och strävan (theosis). Vi måste emellertid fråga oss: kan den fortfarande inspirera oss till ett skapande i högre mening, ett skapande som manifesterar sig i livsbejakande konstverk? Behöver den kompletteras? I så fall, med vad? Spengler siade i Västerlandets Undergång om att det tredje millenniet skulle tillhöra ”Dostojevskijs kristendom”. Den som kan klura ut vad han menade med detta, kan sannolikt lämna ett bra svar på ovanstående frågor.

 

***

Vi skulle kunna utforska Nietzsches relation till kristendomen och dennes estetiska uppfattningar mycket mer djuplodat, men det är inte avsikten i denna skrift. Den tidigare diskussionen utgör emellertid viktig bakgrund för att förstå konsten och estetikens betydelse för människan, både i hennes egenskap som enskild person och som del i ett socialt sammanhang. Grekerna hade genom sina tragedier en ständig källa till inspiration, till något som gjorde att de värderade livet och betraktade det som något meningsfullt. Som redogjordes för tidigare inspirerades Wagner och Nietzsche av de grekiska tragedierna och försökte, på olika sätt, åstadkomma något liknande för att inspirera tyskarna till kulturell förnyelse. Underförstått var hela tiden att en kulturell förnyelse också skulle få inverkningar på den politiska och sociala ordningen. Frågan om kulturens premisser kan inte betraktas isolerat – den har alltid haft implikationer för politiken, ekonomin och samhällets sociala förhållanden (”Politics is downstream from culture”, som Andrew Breitbart hävdade). I modern tid är det i första hand Antonio Gramsci som resonerat kring detta, men även tänkare som James Burnham associeras med liknande tankegångar. Det ligger alltjämt i tiden att fokusera på så kallad metapolitik, vilket utgör en slags fortsättning på politiken med kulturens medel. I samtiden utgör populärkulturen det kanske tydliga exemplet på hur det är möjligt att formge människors föreställningar och värderingar genom filmer, serier och musik. De senaste trenderna från Hollywood och musikindustrin sprider sig som en löpeld i det förtorkade och själsligt tomma landskap som den moderna världen utgör. Om Nietzsche hade levt idag hade han med all sannolikhet varit skeptisk mot många av samtidens konstuttryck. Vi bör minnas att denne inte tillmätte konsten något egenvärde – det viktiga var huruvida den bidrog till en bejakelse eller förnekelse av livet. Nästan all konst i samtiden – man skäms nästan över att använda begreppet i en modern kontext överhuvudtaget – är förvisso upplösande, den får oss att glömma tillvaron temporärt. Ytterst sett så bidrar den emellertid inte till ett djupgående bejakande av livet; i många serier och filmer möter vi teman som ytlig kärlek, snabba pengar och stora drömmar som återkommande budskap – en tematik som snarare skapar längtan och känslor av otillräcklighet. I en värld där vi med hjälp av teknikens medel har möjlighet att kommunicera, följa och jämföra oss själva med miljontals, ja, miljarder olika människor, är det ofrånkomligt att många kommer känna sig deprimerade och underlägsna. De undrar varför de själva inte är materiellt framgångsrika, omtalade eller erkända. Vi uppställer ideal som vi skall sträva efter och när vi inser att vi står långtifrån dessa mår vi dåligt – det implicerar ju lathet och bristande karaktär från vår sida. I det moderna samhället breder rastlösheten ut sig, den greppar allt och alla och tvingar oss att handla, för handlandets skull. Att träffa någon person idag som inte vet vart han eller hon är på väg, vilka drömmar de har, vart de önskar resa, osv, är ytterst ovanligt. Som Heidegger med flera har påtalat utgör modernitetens själva essens det ständiga blivandet. Mot bakgrund av detta ständiga blivande känner många en stor olust. Deras vakenhet stämmer inte överens med det som tillvaron faktiskt erbjuder, vilket ger upphov till ångest och alienation. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att många försöker fly undan världen och försätta sig själva i ett emotionellt och själsligt säkrare tillstånd – med hjälp av droger, alkohol, filmer, serier och musik. Allt som ger välbehag, om så bara för en liten stund, blir en slags psykofarmaka för den moderna människan, som minst av allt vill känna sig utlämnad inför sina egna tankar och sin egen otillräcklighet. Många känner igen den kanske tydligaste moderna gestalten – den rastlösa personligheten, som ständigt kräver stimulans och att ”något händer”. Många vill härleda detta till ett sjukdomstillstånd (ADHD). Det handlar dock i grunden om något ännu sjukare, ett tillstånd som är förbundet med modernitetens själva väsen. Många klarar inte av att vara introspektiva, eftersom de inte vill lära känna sig själva; de vill inte vara, då allt, precis allt, i samtiden snarare säger åt dem att bliva. Ja, vill vi vara något drastiska så kan vi påstå att själva grundtonen i moderniteten är att vi skall vara missnöjda över vårt varande; precis som moderniteten ger uttryck för ett ständigt blivande, ständig förändring, av riktningslös iver att utveckla och rationalisera, så är den outtalade utgångspunkten att människan själv ingår i denna process. Det finns ingen ändstation – utvecklingen, blivandet, fortsätter med oförminskad kraft och de som inte hänger med i tempot, lämnas ensamma åt sitt lidande och sina tröstemedel.

 

Affirmativa tendenser i populärkulturen

Stora delar av dagens populärkultur lyckas inte upplösa vårt tillfälliga lidande och ingjuta livskraft i oss, utan fungerar snarare som ett tillfälligt artificiellt dövningsmedel, som syftar till att vi längre fram skall sukta efter ytterligare stimulans. Kulturindustrin och den medicinska industrin verkar här i samklang, de drivs båda av ekonomisk vinning och deras representanter bryr sig därför inte om den grundläggande frågan i sammanhanget – hur människan kan ges en mening i tillvaron och lära sig älska livet. Trots inflytelserika och mäktiga intressen finns det dock alltjämt grupper och personligheter i den moderna världen som ger uttryck för ett genuint skapande, som bidrar till en affirmativ konst och som uppfordrar människor istället för att degenerera dem ännu mer. Väljer man att studera populärkulturen i dess mer lokala uttrycksformer, inser vi att det alltjämt finns utrymme för ett glädjefullt skapande. I Sverige har vi en rad folkliga uttryck som i sitt innehåll och förmedling utstrålar livsbejakelse, även om många av dessa kan betraktas som triviala i sammanhanget. Jag skall sticka ut hakan och påstå att dansbandsveckan i Malung utgör ett exempel på detta. Förvisso florerar det under detta evenemang mängder med plebejiska människor som röker, dricker och snusar och som kanske inte ägnar sig åt de mest hälsosamma aktiviteterna hela tiden, men de sjunger, dansar och minglar med varandra och skapar en atmosfär av glädje ihop. De flesta deltagarna är svenskar, de hör hemma i en svensk kulturell kontext, som förvisso inspirerats av amerikanska intryck. Oavsett så finns där en folklighet som inte kan uppbådas med politiska medel. Där finns en glädje, en affirmation som under en längre tid upplöser tillvarons övriga problem – månde de vara av politisk, social eller ekonomisk art. Konstupplevelsen, förstådd som ett estetiskt avbrott i tillvaron, en autonom zon av känslomässigt välmående, inympas i deltagarna som därmed ges förnyad kraft att inte bara uthärda tillvaron utan också ger inspiration att göra det bästa utifrån dess förutsättningar. Jag har själv alltid fascinerats av denna folkliga kultur. Jag har ingen som helst relation till denna, men jag imponeras över dess inverkan på tusentals människor som låter sig inspireras av den. Detsamma gäller självfallet andra festivaler där andra subkulturella grupper är representerade. Dock vill jag påstå att det helt och hållet beror på sammanhanget; alla festivaler och dylika tillställningar är inte livsbejakande; återigen så kommer Nietzsches förståelse av den estetiska frågan väl till pass – avgörande är huruvida den subkulturella grupperingen ifråga bidrar till ett bejakande eller ett förnekande av livet som en följd av den aktuella högtiden.

 

***

Vad blir då följdsatsen av detta? Skall vi alla börja lyssna på Lasse Stefanz och hänga i Malung en vecka om året? Självfallet inte (såvida det inte ligger för någon läsare att göra just detta), men jag vill hävda att viktiga lärdomar kan uthämtas ur exemplet. Vare sig vi avskyr eller uppskattar Summer Burst, Way out West, Sweden Rock eller vad det nu kan vara som exempel på samtida festivaler, måste vi erkänna deras kraft att upplösa deltagarna temporärt från vakenhetens vardagliga påfrestningar. Flera av dessa tillställningar inspirerar deltagarna att affirmera livet ännu mer. Att vara livsbejakande innebär att tänka och handla på ett sådant sätt som är i samklang med den egna personlighetens varande, något som kontinuerligt gynnar det kroppsliga och själsliga välmåendet och vars positiva effekter också ges en förlängd inverkan på vår omedelbara omgivning. Om en eller flera högtider besitter kraften att inspirera oss personligen till att känna livsglädje och en vilja att skapa och sträcka ut oss själva i tillvaron, då kommer också vår livsglädje att smitta av sig på andra. Människor vill känna sig hemma i världen, de vill ha någon slags mening att klamra sig fast vid som motiverar deras existens. Genom att erbjuda vägar till detta genom inspirerande högtider, anläggs en organisk stomme som är nödvändig för att bemöta olika slags hot som får oss att tvivla över tillvaron och vår existens inom den. När vi tvingas utstå förnedringar och brutala nidingsdåd, samtidigt som vi dagligen blir matade genom medierna med felaktig information och en uppenbart fientlig agenda – som till råga på allt vi själva finansierar genom skattsedeln – är det inte konstigt att vi förtvivlar och tappar vår livsglädje. Det är just detta som motståndarna vill: de vill förstöra vår livsglädje och hindra vår kreativitet; de vill förstöra vår förmåga att skapa och lamslå vår vilja att anstränga oss överhuvudtaget. De vill med olika slags tvångsmedel få oss att tro på deras världsbilds ofrånkomlighet. Genom att betrakta samhällsutvecklingen som förutbestämd vill dessa cyniker frånta oss tron på handlandets möjligheter; som viljelösa blir vi desto lättare att manipulera. Det finns inget effektivare motmedel mot detta än att genom livsbejakande högtider inympa kraft i oss själva att, inte bara uthärda tillvarons påfrestningar, utan också ge oss en tro på att det är möjligt att påverka den genom vår vilja. Vi behöver festivaler och andra slags högtider som inspirerar oss, inte bara till motstånd mot ett Något, utan som också skiftar vårt fokus från att bli till att vara. Endast en verkligt livsbejakande kultur kan åstadkomma ett sådant skifte och det är strävan efter att skapa en sådan kultur som vi bör ägna vårt fokus framöver, oavsett vilket politiskt klimat som råder.

 

 

***

Relativiserar jag det som är genuint vördnadsfullt i en kultur genom att ange dansbandsveckan i Malung som samtida exempel på ett livskraftigt kulturellt sammanhang? Möjligen. Ofta behöver vi dock ange extrema exempel för att belysa viktiga sakfrågor, vars värde annars hade missförståtts i avsaknad av klara kontraster. För mig är inte Malung en symbol i paritet med Bayreuth. Lasse Stefanz är inte Dionysos inkarnerad. Däremot implicerar betraktelsen av Malung och dylika sammanhang något ytterst betydelsefullt, som vi ännu inte är mogna att besvara, nämligen – vad är vårt Bayreuth? Var finner vi – samtidens svenskar och nordbor – vår inspiration och riktning inför livet? Var har vi kulturens motsvarighet till Almedalen? Hur ser symbolen för vår kulturella förnyelse ut? Vi saknar fortfarande en sådan symbol – kanske har vi fram tills nu inte varit mogna för den. Nu är läget dock annorlunda. De politiska vindarna blåser i en annan riktning, samtidigt som vårt samhälles sociala och ekonomiska förhållanden håller på att förändras till det sämre. Mängder av medborgare i vårt land sätter sitt hopp till politikens möjlighet att skapa en bättre tillvaro. De vill genom politiken negera sådant som försämrar deras vardag. De har en i grunden ganska extrem inställning till tillvaron; de tänker ofta i termer av antingen-eller, nästan allting betraktas ur ett dualistiskt perspektiv och det är tydligt att förmågan att tänka skiktat saknas. Också vår tids stora mängd av  fritänkare tenderar att fastna i denna destruktiva dualism, som gör det lätt för makthavarna att splittra varje motståndsyttring mot den rådande ordningen. Genom att bara fokusera på politiken som förändringsmedel isolerar vi vårt handlande till en sfär som är alldeles för fluktuerande, alltför oförutsägbar, för att vi skall kunna vara säkra på ett positivt utfall. Nej, det som alla fritänkare borde göra, vad som nästan är en nödvändighet för att en alternativ, varaktig ordning skall kunna avlösa den nuvarande, är att de tänker skiktat – att de klarar av att urskilja sitt engagemang i politikens domän gentemot liknande ansträngningar på kulturens område. Det spelar ingen roll om Sverigedemokraterna får egen majoritet i riksdagen om deras faktiska politik och relation till kulturen inte ger det svenska folket förnyad livskraft. De sociala och politiska rekyleffekter som vi bevittnar i samtiden beror på de förhållanden som historiskt har föregått dem – det är en självklarhet som inte borde behöva påtalas. Att den svenska välfärdsstaten skulle fostra passiva, historielösa och konformistiskt lagda personer, är inget som förvånar så här i efterhand. Många förhöll sig ytterst naivt till statens möjligheter att tillgodose medborgarnas samtliga behov. Vi tog vår nationella grundstomme och dess institutioner för givna, liksom suveräniteten och välfärden; att dessa faktiskt var villkorade, högst beroende av en mängd variabla faktorer som social, biologisk och kulturell homogenitet, ville de styrande inte kännas vid – därför kunde de också fatta det historielösa beslutet på 70-talet att Sverige skulle bli en mångkulturell nation. Det svenska folkets andliga status var försvagat genom åratal av passivt inhalerad statsindividualism, vilket gjorde oss till tacksamt försöksprojekt för abstrakt sinnade ideologer och utopiskt lagda världsförbättrare. Den samhällsutveckling som miljontals medborgare i vårt land klagar på dagligen, utgör endast skörden av den draksådd som sattes ut under 1940–70-talen. Vi måste dra lärdom därefter. Politiken kan förvisso – genom lagstiftning – bidra i viss utsträckning till kulturell förnyelse genom att förbättra de övergripande samhälleliga förhållandena på ett sådant sätt att det gynnar en kulturell miljö av kreativitet och skapande. Politiken kan dock inte fylla kulturens roll. De behöver vägas mot varandra på ett sådant sätt att de tillsammans bildar en livskraftig syntes. Vi har en mängd politiska partier som alla, på olika sätt, eftersträvar den lagstiftande makten i samhället. Det finns vidare en större mängd semi-politiska organ vars syfte och funktion är att agera spjutspets för specifika ideologiska frågor – framförallt från vänsterkanten (även om vi numer också kan identifiera en identitetspolitik från höger, som emellertid uttrycker sig på ett annat sätt och som inte har etablissemangets uppbackning). Det finns emellertid ytterst få föreningar, förbund och sällskap som eftersträvar en övergripande kulturell förnyelse av vårt samhälle. Beror avsaknaden av sådana organisationer på att det inte finns några personer eller grupper i vårt samhälle som besitter högtsträvande ansatser? Det kan finnas flera förklaringar. En orsak kan vara att de förlösande krafter som festivaler och andra slags festspel bidrar med redan finns på plats – i en mer urvattnad bemärkelse – men att dessa i slutändan inte bidrar till ett bejakande av livet i sin helhet – till en inställning som präglas av en tragisk realism. Att vi ännu inte har en egen motsvarighet till idén om Bayreuth kan också bero på att vi ännu inte är mogna för uppgiften; kanske beter vi oss alltjämt som yra höns, som springer runt och kacklar om ett samhällstillstånd som förändrats till det sämre utan att vi märkte av det. Eller kan det möjligen förhålla sig så att vi helt enkelt saknar förmågan att tänka i dessa banor, att moderniteten steriliserat våra ansatser till högre tänkande och skapande överhuvudtaget? Om så är fallet måste vi fråga oss hur vi någonsin skall kunna skapa en motsvarighet till Rom, för att inte tala om vår egen faustiska högkulturs storhet. Är vi dömda att uthärda vår civilisations sista prövande sekler, nödtvungna att löpa i politikens inhägnader, kommer vår högst eventuella seger att vara kortlivad. Utan föreställningen om en djupare ordning, präglad av en värdehierarki som innehåller värden som vi har en levande relation till och vars betydelse för livet fastställs på en återkommande basis, upplåter vi oss att bli erövrade av andra grupper och kulturer, vars företrädare inte tvekar över att bejaka sin vilja till utsträckning. Vi behöver vårt eget Bayreuth – en manifestation av våra högre idéer, något som förkroppsligar vår världsuppfattning och strävan i tillvaron.

 

Avslutning

När Tyskland enades 1871 sköljde euforin över hela landet. Nationen Tyskland, som hade varit splittrad i hundratals år, som tidigare bestått av otaliga furstendömen och småstater, som aldrig spelat någon storpolitisk roll men som varit desto mer tongivande vad gäller kultur och tänkande, åstadkom till slut – med hjälp av Preussens militära förmåga och Bismarcks politiska kunnande – sitt enande. Med ens hade den Westfaliska ordningen som inrättats efter det 30-åriga krigets slut kastats över ända. Tyskland blev omedelbart den europeiska kontinentens kulturella, ekonomiska, industriella och militära gigant. Merparten av tyskarna fann sig inbegripna i tillfällets lycksalighet – de var enligt Nietzsche politiska medgångssupportrar som viftade med flaggor, drack punsch, sjung sånger och firade en kejsare och en militärmaskin som de flesta personligen inte hade någon relation till. Det tyska enhetsverket hade realiserats med politiska och militära medel. Segern hade skapat en förnöjsamhet som riskerade urholka tyskarnas kulturella särprägel. De blev plötsligt pionjärer inom industrin och handeln, de ledde den militära och politiska utvecklingen, men förlorade samtidigt sin kulturella högposition. Trots att en tänkare som Spengler inspirerades av Nietzsche både vad gäller språk och filosofisk position, höll han inte med Nietzsche i dennes fördömanden om tyskarnas politiska och militära framgångar. Äntligen, menade Spengler, skulle tyskarna i likhet med de andra stormakterna skapa en egen storpolitisk stil, en egen tolkning av den faustiska tematiken, som fransmännen, spanjorerna och britterna tidigare hade gjort. Den tyska formen av faustisk civilisation innebar för Spengler den faustiska högkulturens fullbordan – en sista akt innan dess former förtvinade och slutligt gick under, i enlighet med dennes bestämda historiedramaturgi. Spengler avskydde den utbredda föreställningen om tyskarna som ett bildningens och tänkandets folk. Han betraktade britternas storpolitiska framgångar med en blandning av avsky och beundran. Samtidigt medgav han att tyskarna inte var särskilt bra på det politiska spelet. Nietzsche hade gjort samma observation – han ville till skillnad från Spengler insistera på  tyskarnas kulturella överlägsenhet och deras roll som andliga fostrare. Nietzsches skarpsinne har i efterhand visat sig tydligt vad gäller dennes varningar till de segerrusiga tyskarna; de blev berusade av syna politiska framgångar samtidigt som deras kulturella källor hotade att torka ut. Hur bör vi förhålla oss till liknande farhågor idag? Att jämföra med den nuvarande situationen i Sverige blir något löjeväckande, men grundfrågan är densamma: hur ser man till att en politisk seger samtidigt blir en kulturell seger? Jag vill hävda att varje politisk seger måste stärkas av en motsvarande framgång på kulturens område. Låt oss hoppas att den stundande politiska segern i valet 2018, liksom flera av de livskraftiga idéer som representeras därigenom, är tillräckligt för att ge våra kreativa och skapande personligheter det nödvändiga utrymmet, styrkan och självförtroendet att kliva fram och manifestera de värden som skall vägleda den äkta och livsbejakande kulturens återfödelse i det 21:a århundradet.

[1] ”Tillvaron och världen är evigt rättfärdigad bara som estetiskt fenomen”.


  • 5
    Delningar