Vår arvsynd

Aktuellt, Debatt, Historia

  • 27
    Delningar

Finns det en svensk arvsynd att tala om? En ursprunglig skuld, som alla svenskar, vare sig de är döda eller levande, är skyldiga till? Att döma av det kollektiva självförakt som breder ut sig i det här landet är frågan rimlig att ställa. Svenskar skuldbeläggs för sin historia, för sin välfärd, för sin påstådda rasism och ojämlikhet. Alltjämt är vi – trots epitetet ”världens modernaste folk” – fortfarande provinsiella i våra tankebanor. Vi skapar märkliga, moderna traditioner som världens övriga folk inte förstår sig på (exempelvis att titta på Disney-klipp under julafton), vår nationaldag är en märklig parentes som saknar mening för de flesta och vår certifierade nationalism består i att slå sig på bröstet för vår materiella levnadsstandard.

 

1.

Vi får dock inte vara stolta över något som rör vårt historiska arv eller kultur. Endast händelser som på olika sätt indikerar det moderna Sveriges oundvikliga uppkomst, får lyftas fram och värdesättas. Den svenska politiska historien skildras ofta med illa dold ironi och sarkasm: de svenska kungarna tävlar med varandra i storhetsvansinne, vi skrattar åt hattar och mössor och frossar i maskeradmord. Redan 1721, alltså året för det Stora nordiska krigets slut, markerar den svenska politiska historiens ändstation – därefter har inget väsentligt hänt i det svenska samhället som inte på olika sätt kan kopplas samman med det moderna narrativet. Den svenska historieskrivningen har alltså sin händelserika period, vilken kulminerar med stormaktsväldets undergång och som sedermera avlöses av en ”svensk medeltid” – ett interregnum av intetsägande händelser vars mening är att agera förhistoria till den gryende svenska moderniteten. Det hektiska 1800-talet innebar för det stora flertalet svenskar inga genomgripande förändringar vad avser levnadsstandard. De stora industriernas tidsålder var ännu i vardande och den begynnande slummen i storstäderna var ännu hanterbar. Det svenska 1800-talet präglades av parlamentariska och militära reformer, liksom av ekonomisk och teknologisk utveckling. Den nationella utvecklingen av dessa fenomen var emellertid blygsam i jämförelse med den övergripande planetariska expansion som Europas stormakter representerade. Sverige blev under detta århundrade en perifer makt, en andrahandsstat, blott en åskådare till de stora händelserna.

 

2.

I motsats till de italienska och tyska politiska enhetsverken, uppstod aldrig någon skandinavisk enhetsstat. Till skillnad från de italienska och tyska småstaterna var Danmark och Sverige redan vid 1800-talets början flera hundra år gamla statsbildningar, belägna i ett geopolitiskt rum där människorna sedan länge vant sig vid relativt givna statsgränser och där förtroendet för myndigheter och etablerade institutioner utvecklats tidigt. Där mindre tyska och italienska furstendömen och republiker sedan länge eftersträvat ett politiskt enande primärt som en skyddsåtgärd, hade de skandinaviska staterna redan hunnit ta sin nationella självständighet för given. Vi definierade oss sedan länge som svenskar, danskar och norrmän, ja, även som finnar, utan att det hade någon särskild betydelse för oss. Vår nationella tillhörighet var en självklarhet, något som inte ens behövde uttalas – ett förhållande som inte var lika givet på kontinenten, där gränserna mellan staterna varit flyktigare än i Skandinavien. Utsikterna att förverkliga en skandinavisk storpolitik var som störst under det sena 1800-talet, då skandinavismen som idéströmning bredde ut sig, främst i den akademiska världen. Även om idéerna kring ett potentiellt enande var inspirerande och storslagna, stämde de dåligt överens med den politiska verkligheten. När kriget bröt ut mellan Preussen och Danmark 1864, misslyckades skandinavisterna med att uppbåda något större stöd för den danska saken. Följden blev att idéerna om skandinavisk enighet inte längre var trovärdiga – de klingade tomt mot bakgrund av den politiska verkligheten.

 

3.

Avsaknaden av en tydlig storpolitisk ansats har i Sverige inte heller genererat någon motsvarande ansats för subsidiaritet och mindre enheters självstyre. Vi är, som uttrycket lyder, ”lagom” nöjda med vår nationalstat – den representerar en tillräckligt stor enhet för oss, en enhet som vi inte är särskilt intresserade av att ge upp eftersom den är vår stora trygghet. Det är svårt att jämföra den svenska mentaliteten, där närapå allting skall ägas gemensamt och sättas i bruk för det allmännas skull, med den brittiska roffarmentalitet som snarare sätter upp den rika, ”self-made man”, som livsideal; att leva för att bli rik och ha tillgång till fritid – det är en roffarmentalitet som varit många svenskar främmande. Hellre än att berika oss på andras bekostnad vill vi arbeta för statens välmående, så att vi själva kan ta del av dess frukter. Det är som att svenskarna kräver statens filtrering av allt möjligt för att vi med gott samvete skall kunna ta del av det.

 

4.

Det var en väl cementerad svensk mentalitet som låg till hands när Socialdemokratiska arbetarpartiet påbörjade sitt långa maktinnehav under 1920-talet. Det var nästintill ödesbestämt att detta parti skulle komma att definiera sina maktambitioner längs med nationalstatens gränser. Trots det halvsekellånga maktinnehavet har socialdemokraterna aldrig bemödat sig att decentralisera maktutövningen – snarare tvärtom. Partiet har gjort sin närvaro känd genom att dess olika organ förgrenats med statens verk och myndigheter. Följaktligen har många svenskar förstått socialismen som en slags statsreligion; individens möjligheter att leva ett gott liv kan bara tillgodoses av staten – närmare bestämt den socialdemokratiska staten. Till skillnad från många socialister har socialdemokraterna inte varit intresserade av någon form av etisk socialism. Förövrigt så förstår vi svenskar också moraliska och etiska frågor utifrån ett strikt statscentrerat perspektiv. Titta på svenska kyrkan. Formellt åtskildes kyrkan och staten vid 2000-talets början, men denna institution har därefter politiserats bortom all tidigare kännedom. I informell mening är Svenska kyrkan en lika integrerad del i den svenska staten som vilken annan statlig myndighet som helst – vilket inte minst märks av genom dess företrädares upptagenhet med frågor som rör mångkultur och identitetspolitik.

 

5.

Det mesta som tidigare betraktades som upphöjt i Sverige har dragits i smutsen. Traditioner och seder har förlorat sitt värde, vårt historiska minne har urholkats till förmån för ett narrativ som bygger på ständig förändring och kortsiktighet – en extrem nukänsla, vilken greppar och vrider ut och in på allt som kommer i dess väg. Svenskarna har misslyckats med att kontinuerligt fastställa värdet på sina traditioner. Det är just detta många fritänkare glömmer när de kritiserar landets nuvarande tillstånd: att det utbredda självföraktet och den lismande inställningen inför allt icke-svenskt till syvende och sist beror på ett missförstånd inför den egna traditionen. Någonstans på vägen blev våra traditioner, ja, hela vår identitet som svenskar, innehållslös och därmed i egentlig mening värdelös; i likhet med annan nihilism brukar värdelösheten åtföljas av en motsvarande tendens till förstörelse. För så är det: det vi inte längre har någon relation till, det som inte ger det egna livet något värde, det kan lika gärna gå under. Det utbredda svenska självföraktet har sin tydliga förklaring i vår traditions brister – eller, snarare, i vår dysfunktionella relation till sagda tradition.

 

6.

Bär vi svenskar skulden till vår egen degeneration i politiskt och kulturellt hänseende? Både ja och nej. Den betydelse vår nationalstat haft för den politiska utvecklingen i Europa och övriga världen under 1800-talet och 1900-talet, har varit i det närmaste obefintlig – trots allt prat om Sveriges internationella inflytande som självutnämnt världssamvete. I vår distans till den förda världspolitiken har vi kommit att betrakta oss själva i ett vackrare ljus; Sverige har lidit av en egenartad form av ”splendid isolation”, vilket har stått oss dyrt. Ett tidigare praktiskt folk, inställt på överlevnad, erövringar och krig, har förlorat sitt realistiska sinne och blivit ett folk av drömmare och idealister. När vi inte längre kunde göra militära erövringar, försökte vi istället ta över världen med vårt sköra samvete. Vi skapade en modern myt där landet Sverige på nytt kunde få en inflytelserik roll i egenskap av världens modernaste nationalstat. Följaktligen blev allt progressivt för oss något eftersträvansvärt, eftersom det bekräftade riktigheten i den nya färdriktningen. Andra länder tittade avundsjukt mot vår välfärdsstat, som lovade så mycket gott i materiellt avseende och som tycktes bekräfta att ett jordiskt paradis stod för dörren. Det moderna projektet var i Sverige något välbehövligt – något som förnyade den tidigare bilden av vårt land som en krigarstat. Vi tog oss an detta moderna projekt med vårt typiskt lutherska allvar, vilket innebar att vi under dess uppbyggnad svårligen kunde betrakta oss själva med tillräcklig självdistans och ironi – en nödvändighet för arbetsamma själar. Nej, välfärdsstatens faktum och den förmedlade bilden av Sverige som världens modernaste land var för oss verkligt betydelsefull – och är så fortfarande.

 

7.

Utvecklingen i Sverige påverkades också av de storpolitiska händelserna i vår omgivning. Både första och andra världskrigets utfall gjorde det möjligt för Sverige att lugn och ro bygga vidare på sin välfärdsstat – ett faktum som många svenskar inte vill kännas vid. Istället härleder vi vår fantastiska välfärdsstat av 50-talsmodell till vår medfödda flit och vilja att arbeta hårt för det kollektivas skull. Den övriga historien, som skildrar hur tiotusentals mindre föreningar, förbund och självhjälpskassor bildades och utvecklades genom folkliga initiativ och som inte sätter det Socialdemokratiska arbetarpartiet i förgrunden, förtigs i det närmaste fullständigt. Det finns ett före och ett efter i den svenska historien: tiden före socialdemokraternas makttillträde och tiden därefter. Särskilt tiden därefter har haft betydelse för svenskarna, då deras identifikation  med moderniteten medför ett ständigt fokus på framtiden. Det har gått så långt att själva vår identitet förknippas med glömska; vi skall hela tiden syfta framåt, bete oss rastlöst, i riktning mot förbättringar – mot tillväxt och effektiviseringar.

 

8.

Var börjar vi bäst för att urskilja denna gentemot moderniteten servila inställning? Genom att blicka mot olika utvecklingslinjer i kulturen, såsom litteraturen, arkitekturen, musiken och andra former av mentalitetsuttryck, inser vi att det svenska samhället genomgått ett flera stora förändringsfaser – särskilt under 1900-talet. Vid århundradets början var Sverige ingen välfärdsstat. Vid mitten av århundradet hade staten byggt upp ett omfattande välfärdsmaskineri som knappt något land i världen kunde mäta sig med. Drygt 50 år senare, under det 21:a århundradets första stapplande decennier, är samma maskineri på väg att haverera – måhända inte i sin omedelbara funktion, men definitivt i sin effektivitet. Det är detta uppenbara missförhållande som gör frågan om den svenska välfärdsstatens fortsatta existens så akut och som tvingar oss att behandla dess problemorsaker.

 

9.

Problemorsakerna kan härledas till vår svenska arvsynd. Vad utgör då denna arvsynd? Tillräckligt länge har vi nöjt oss med vaga antydningar om vad denna skuld består av, vad den beror på och när den först gav sig till känna. De självförnekande, ja, masoschistiska dragen i den svenska mentaliteten, gav sig först till känna under 70-talet. Den begynnande 68-rörelsen lyckades tidigt med att föra in radikala och omstörtande teorier från utlandet och applicerade dessa på det svenska samhället. Det fick till följd att det materiellt välmående svenska samhället, med sina marginella klasskillnader och juridiska jämställdhet, plötsligt fick andra problembeskrivningar och målbilder. Det var inte längre tillräckligt att tillhandahålla relativt jämställda materiella förutsättningar. Nu skulle samhället i stort jämställas och nivelleras. Av ideologiska skäl skulle en ny, modern människa skapas, vilken skulle utrustas med värderingar optimala för konsumtionssamhället. Plötsligt fylldes läroplaner i skolorna med formuleringar om värderingar och värdegrunder, om vikten att betrakta alla människor som lika värda, samtliga medlemmar av en Mänsklighet med stort M. Nationernas och folkens tid var förbi – framtiden tillhörde den globala världsbyn, där alla invånare skulle bekänna sig till samma värdehierarki. Det svenska är modernt och allt modernt kan förlikas med det svenska – lyder den underförstådda trossatsen.

 

10.

Efter andra världskriget var det särskilt skamfilat att hävda någon form av nationell särart. Kritiker kunde i den hyllade nordiska klassicismen (vår dominerande stilbildning under 1900-talets början) – hitta, särskilt inom arkitekturen, sådant som påminde om det nationalsocialistiska Tyskland; monumentalklassicistiska byggnadsverk, både statyer och byggnader, brännmärktes och angreps. Sverige, som varit utanför kriget och därmed inte hade någon skuld i vare sig Tysklands eller de allierades krigsbrott, befann sig plötsligt i ett ängsligt tillstånd, där vi kritiserades från olika moraliska utgångspunkter. Vi hade bedrivit handel med det avskyvärda naziriket; vi hade tillåtit transiteringen av tyska soldater i Sverige; vi hade genom vår neutralitet visat vår moraliska oförmåga att stå upp mot Tyskland, som enligt de allierade hade utgjort ett hot mot hela mänskligheten. Kort sagt: Sverige och svenskarna var ett folk som hade stått utanför den världshistoriska kampen mellan gott och ont. Vi kunde därför inte längre vara stolta, varken över oss själva eller vårt lands agerande. Eftersom vi var ett av få länder som lyckades stå utanför konflikten hamnade plötsligt hela världens blickar på oss. Vad skulle vi göra med all den uppmärksamhet som nu strålade på det perifera landet i norr? Vilken riktning skulle samhällsutvecklingen i det tidigare så fattiga landet anta? Vilka vägar var möjliga för oss – inom politiken, inom handeln? Hade vi någon som helst roll att spela? Vad väntade sig världen att vi skulle göra? Den ville att vi skulle rätta in oss i den moderna arvskuldens diktat – det vill säga erkänna Förintelsen som den enskilt viktigaste världshistoriska händelsen, vilken skulle diktera livsvillkoren, inte bara för de som levt under 1900-talet, utan också för alla framtida, ännu ofödda generationer. Det är i anslutning till denna moderna arvsynd som den svenska patologin kan förklaras.

 

11.

Det som svenskarna sedan 1945 varit besatta av att bevisa är sin oskuld inför det som hände i förintelselägren. Ja, vår samtids bisarra handlingar kan i någon grad betraktas som en slags gudfruktighet – en bekräftelse på vår ånger inför den moderna arvsynden. Utan att gå in på detaljerna i vare sig det övergripande kriget eller händelserna kring vad som drabbade judarna, så kan vi konstatera att det varit traumatiskt också för vårt land – trots att vi mer eller mindre stod utanför händelserna. Förintelsen utgör själva förutsättningen för modernitetens sammanhållning, eftersom den bygger på antagandet om människans rättigheter, vilka enligt narrativet utgör själva antitesen mot det som drabbade judarna. Ja, Förintelsen är själva svaret på frågan: ”om ni inte följer modernitetens katekes, så…”. Vi har alltså antingen mänskliga rättigheters existens att erkänna, utan några förbehåll, utan krav på anpassning och skyldigheter – eller så ställer vi upp dörren på vid gavel för folkmord.

 

12.

Då svenskarna inte hade möjlighet att åka tillbaka i tiden och justera sitt handlande inför modernitetens högfärdiga marsch mot det ständigt bättre samhället, fick vi efter bästa förmåga göra avbön i nutiden. Vi kunde visa att vi trots allt stod på de ”godas” sida, att vi i själva verket alltid varit moderna i vårt tillvägagångssätt, att vi förstod vikten av att betrakta mänskligheten som den enda betydelsefulla gemenskapen; vi öppnade dörren till en oförsonlig självkritik, ja, till ett självhat, vars logiska slutpunkt är förnekelsen av den egna rätten att existera – en absurd inställning för vilken organism som helst. Den svenska identiteten blev följaktligen starkt förknippad med självförnekelse, med ett oförsonligt hat inför alla former av särart – framförallt mot de livsuttryck och former som kunde kopplas till den egna nationen. Inför utlandets hundratals nationer, inför de oräkneliga kulturuttrycken hos skilda folkslag, står vi inställsamt vid sidan om och lismar fram en beundran som mer beror på vårt eget självförakt än den genuina beundran inför främmande men högre livsuttryck som den ärlige alltid erkänner.

 

13.

Den tidigare svenska politiska självsäkerheten var inte någon isolerad företeelse. Den hade sin motsvarighet inom arkitekturen. Den så kallade nordiska klassicismen, även kallad ”swedish grace”, en stilriktning inom bland annat inredning, skulpturkonst och arkitektur, hade sin storhetsperiod under det tidiga 1900-talet och en bit in på 1940-talet. Några exempel är Stockholms stadshus, ritat av arkitekten Ragnar Östberg och Poseidon-statyn av skulptören Carl Milles. Även Götaplatsen i Göteborg, med dess krona – det tronande konstmuseet – exemplifierar den nordiska klassicismens starka uttrycksformer. Denna stilriktning blev världsberömd då den ofta hämtade inspiration från många andra stilbildningar, både historiska och samtida från utlandet, som sedan sattes samman i en egen prägel. Stilen var väldigt dominerade, framförallt under mellankrigstiden. Efter andra världskriget dör den ut fullständigt. De byggnationer som upprättats i enlighet med den standard som den nordiska klassicismen anförde, stod plötsligt som pinsamt påminnande monument om vår svåra skuld att förmedla estetiska ideal som låg i linje med vad nazisterna hade uppskattat. Genom ”guilt by association” stod vi där plötsligt i vår ängslighet, vettskrämda över hur omvärldens dom över vår dumhet skulle bli. En anda av historierevisionism grep oss som saknar motstycke i världshistorien. Hela vår historia blev tillrättalagd efter SAP:s världsbild, det vill säga en modern åskådning, vars genealogi knappt sträckte sig hundrafemtio år tillbaka i tiden. Narrativet är som följer: människan fumlade i tusentals år omkring som en tämligen begåvad, men likväl korkad varelse, sökandes efter medel att förbättra sitt leverne och ackumulera kunskap om världen och dess oräkneliga inrättningar. Efter tusentals år av prövningar och sökande kom människan genom Voltaires och de andra franska upplysningsfilosofernas speciella försorg fram till slutsatsen att auktoritet och respekt för institutioner inte längre var förenligt med människans ”rätt” till frihet. Det blev mode att tala om människans många rättigheter: om rätten att välja styre, om rätten till lycka, om rätten till broderskap och jämlikhet. Plötsligt låg en doktrin till hands som kunde förklara varför världen var så orättvis, varför inte alla människor levde i konstant glädje och yra. De fel och brister som samhället uppvisade berodde på felaktiga, icke-rationella institutioner, vars legitimitet hade hämtats från mystiska urkällor; Guds ande genomsyrade kyrkan, liksom Europas kungahus. Då dessa institutioners legitimitet inte utgick från upplysningsfilosofernas perspektiv, ansågs de vara irrationella – det vill säga onda – och därmed i motsats till les philosophes anförda abstraktioner – vilka var ”rationella” och därmed goda. Följaktligen hade en ny, modern dualism upprättats, vilken bidrog till att göra det övergripande samhällsklimatet mer polemiskt och oförsonligt. Upplysningens filosofer hade i praktiken förklarat krig mot det oförklarliga, det som var odefinierbart; alla högre former av mystik och ja, även det som traditionellt betraktats som högre estetik, drogs i smutsen eftersom det ansågs vara irrationellt. För att bekräfta riktigheten i de franska filosofernas upplysningsprojekt, inleddes en stor negation av alla slags kulturformer, inklusive moralen och etiken, eftersom dessa kunde knytas till den kristna traditionen. Nihilismen tog sina första stapplande steg redan vid 1700-talets mitt – steg som senare ersatts av excentriska språng, av en förstörelseiver som angränsar till mani. Allt som förstörts, allt som förnedrats och dragits i smutsen, betraktades i slutändan bara som intermediära former som föregrep den ”verkliga” konsten och den ”sanna” människan. Beskrivningen av detta högst europeiska – eller med våra termer, västerländska – skeende, passar också bra in på den svenska 1900-talsutvecklingen. Från att ha varit ett land med en närmast unik stilbildning, ett enhetligt folk med relativt få sociala konflikter och med en djupt rotad samförståndsanda, har till slut även vi, kanske tydligare än något annat europeiskt land, gjort modernitetens projekt till ett nationellt överordnat intresse och ställt oss själva i förgrunden. Sverige är modernitetens främsta skepp, vågbrytaren, som skoningslöst bryter fram genom verklighetens stormande och skiftande förutsättningar; hen-toaletter, köttfria måndagar, drömmen om det könlösa samhället, feminiseringen av det traditionellt manliga, den utopiska visionen om det mångkulturella paradiset på jorden, tanken att Sverige skall vara världens samvete, det moraliska rättesnöret för alla människor, ja, att vårt land skall vara sinnebilden för lycka överhuvudtaget, en modern variant av lycksalighetens gröna öar – det är en uppfattning som griper tusentals svenskar med fruktansvärd fundamentalism.

14.

Jag skulle påstå, kanske till mångas olust, att svenskarnas vilja att förstöra sitt arv – att rasera byggnader, att förneka konstnärliga uttryck och att relativisera, ja, håna den egna kulturella särarten och upplevelsen av andlig distinktion, har ett nära släktskap med den världsuppfattning som är förhärskande inom den Islamska staten. Dessa postulerar och idealiserar en guldålder vilken blir rättesnöret för alla former av handlande. Det som inte mäter upp mot det postulerade idealtillståndet betraktas med förakt; vare sig det rör sig om arkitektoniska uttryck, tavlor, skulpturer, religiösa skrifter eller andra uttryck som tiden sedimenterar, godkänns endast i enlighet med huruvida det mäter upp mot modernitetens ideal. Varje slags invändning mot det svenska kallet – att leda moderniteten in i framtiden – avfärdas som reaktionärt och människofientligt. Alla människor som på något sätt drivs av en stark övertygelse, som gör samma övertygelse till själva livets mening, lever i ordets rätta bemärkelse som en fundamentalist. Vad fundamentalisten effektivt gör är att kapa alla band till andra referensramar som skulle kunna påverka grundinställningen negativt – ja, som kan göra den mer relativ. Fundamentalisten kan emellertid inte hantera något som är relativt, eftersom allt som är relationellt i tillvaron kan ge upphov till tvivel. De vill endast fylla sin skalle med en dominerande tanke så att de för alltid kan befria sig från tvivlets negativa effekter. Samtidigt vore det befängt att reducera hela vår komplicerade tillvaro till ett urval av principer eller riktlinjer som inte tillåts mäta sin relevans mot andra, konkurrerande principer och riktlinjer. Hur de står sig i konkurrensen med andra kan vi aldrig få reda på om vi anammar den fundamentalistiska hållningen. Det är den positionen som den svenska fundamentalisten antar: han eller hon (eller ”hen”, för att använda ett tidsenligt uttryck) klarar inte av några invändningar mot sin egen uppfattning eftersom det kan ge upphov till tvivel och relativism.

 

15.

Jag skall försöka sammanfatta reflektionerna om den svenska arvsyndens uppkomst och utbredning. Som vi sett har den svenska arvsyndens uppkomst nära koppling till den svenska identiteten av att vara medborgare i ”världens modernaste land”. För oss blev Förintelsen med stort F en nystart; allt som den svenska historiska utvecklingen fram till dess hade lett fram till ansågs inte längre vara särskilt vördnadsfullt eller värt att bevara. Den gamla arvsynden, härledd till kristendomens traditionella berättelse om fördrivningen från Edens lustgård, övergavs till följd av en ny arvsynd – den moderna, på Förintelsen baserade synden, vars essens är: varje invändning mot modernitetens värnande av individens rätt till frihet, jämlikhet och broderskap, leder ofrånkomligen mot dess diametrala motsats – förintelse av individen genom kollektivet, upprättandet av godtyckliga hierarkier (herreraser) och slutligen, till förnekandet av broderskapet mellan människor (uppdelningen av olika folkslag, olika värderade). Eftersom vi svenskar gick helskinnade ur andra världskriget, ja, eftersom vi i mångt och mycket exemplifierade det nationalsocialistiska idealet, både vad gäller folk och kultur, har vår skuld varit särskilt given. För att undvika att på något sätt associeras med nazisternas politiska, sociala och estetiska ideal, har vi behövt och behöver fortfarande empiri som bekräftar vår rörelse framåt, mot det förlovade världsliga paradis som moderniteten syftar mot. Eftersom det inte finns någon sådan empiri, måste den uppfinnas; empirin blir så att säga formad av idealbilden, vilket mer är att beskriva som någon slags proxy-empiri; den erfarenhet som saknas för att understödja teorierna och antagandena får vi skapa själva och på så vis, ge sken av att saker och ting faktiskt utvecklas i önskvärd riktning. Det är faktiskt inte så svårt att skapa intryck av att något rör sig – allt som behövs är referenser och relationella förändringar. Ju mer bisarra uttryck som den svenska patologin antar, desto högre sannolikhet är det att folk i allmänhet uppfattar förändringarna som faktiska, som en bekräftelse på att vi befinner oss i en omvälvning.  Många skådar emellertid igenom bländverket och inser att det handlar om artificiella förändringar, skapade för tydliga effektmål och kopplade till en uppenbar agenda. Vart syftar då den svenska arvsynden – vad blir dess ändstation? Om vi tar demonteringen av våra fungerande samhällsinstitutioner som intäkt för den fortsatta utvecklingen, kan vi vänta oss mer av detsamma: mer dysfunktionalitet, mer våld och kriminalitet, tilltagande etniska strider, religiöst inspirerade terrordåd, fortsatta erodering av välfärden, upprättande av medborgargarden och fler preppers. Till slut, när utvecklingen når sitt klimax, kommer vi alla att stå inför en period av fruktansvärda konflikter – ett interregnum av elände. Somliga kommer vara väl förberedda för detta – andra kommer bli tagna på sängen. Vi står alltså inför en tid av urval och andrahandssortering, för att uttrycka det bryskt.


  • 27
    Delningar