Den ursprungliga ackumulationen – Weber och Marx

Debatt, Ekonomi, Historia, Ideologi, Kristendom, Marxism, Rekommenderat, Religion, Samhälle

  • 3
    Delningar

Frågan om kapitalets ursprungliga ackumulation är av central betydelse för en övergripande förståelse av kapitalismen som ett sammanhängande historiskt fenomen, ett fenomen vars gestaltning enligt somliga tänkare beror på ett relativt produktions- och ägandeförhållande och som enligt andra, snarare vilar på en unikt förankrad anda. Nedan följer en kort redogörelse över hur Karl Marx och Max Weber – de kanske mest omtalade namnen inom fältet – betraktar frågan om kapitalets ursprungliga ackumulation, med särskild fokus på kapitalismens relativa, respektive unika gestaltningsformer.

 

1.

Signifikativt för Marx syn på kapitalismens utveckling är att han ser dess begynnelse i utnyttjandet av andra människor – somliga gruppers expropriation av andra gruppers resurser.[1] Marx betonar skiljandet av producenten och dennes arbetsmedel som grundläggande för ackumulationen; på samma sätt som de lokalt producerade livsmedlen har omvandlats till rörligt och obundet kapital, har producenten, som tidigare ägde sitt produktionsmedel, blivit en rörlig och obunden lönearbetare.

Marx daterar den ”kapitalistiska tidsåldern” till 1500-1600-talen. Han betonar den samtida expropriationen av böndernas jord, bland annat i England. Samtidigt som livegenskapen upphörde tvingades bönderna ut på arbetsmarknaden där de blev proletärer, nödtvungna att sälja sitt arbete. Då antalet proletärer ökade minskade samtidigt lönerna, vilket stärkte deras rättslöshet.[2] Kapitalismen är alltså en kontextuellt sprungen företeelse hos Marx, relativ i den bemärkelse att den betraktas som en intermediär övergång i produktion- och ägandeformens historiska utvecklingsschema.

En notering kan göras angående Marx beskrivning av den ursprungliga ackumulationens ”kristliga karaktär”.[3] Han utvecklar emellertid inte det eventuella sambandet särskilt noga; möjligen kan spridningen av den kristna läran hos denne betraktas som överbyggnad – eller samverkande – med det rent ekonomiska utvecklingsförhållandet.

 

2.

Grundläggande för Marx beskrivning av den ursprungliga ackumulationen är hans betonande av våldets roll. Expropriationen genomfördes utifrån ”[…]de infamaste, smutsigaste och tarvligaste bevekelsegrunder”.[4] ”Inom den menlösa politiska ekonomin har sedan gammalt idyllen härskat. Rättfärdighet och ’arbete’ var alltid de enda medlen att bli rik.[—]I verkligheten är den ursprungliga ackumulationen allt annat än idyllisk.”[5] Det står med andra ord inte individen fritt att själv bara bestämma sig för att ackumulera kapital. Snarare tvingas hon agera utifrån en given, förbestämd situation. Kapitalisterna, som konkurrerar med varandra, drar nytta av den övergripande utvecklingen, med ett numerärt ökande proletariat som befordrar den fortsatta ackumulationen. Proletärerna, å sin sida, kan bara konkurrera med varandra till en viss punkt, innan de erhåller ett klassmedvetande som gör de revolutionära och inställda på motsatt expropriation. Den ursprungliga ackumulationen livnär ett situationsbundet egenintresse hos klasserna, vars klimax avslutar det kapitalistiska systemet – som därmed är ett relativt tillstånd, betraktat ur det vidare historiematerialistiska perspektivet.

 

3.

Weber har en annan utgångspunkt än Marx. Han poängterar att förvärvsbegär, som existerat i alla tider, inte kan likställas med kapitalism och ännu mindre med dess ”anda”. Ett kapitalistiskt handlande enligt Weber förutsätter en förväntan om vinst, ”[…]genom utnyttjande av byteschanser, dvs. på (formellt) fredliga förtjänstmöjligheter”.[6] Han hävdar vidare att det förvärv som görs genom våld inte kan härledas till det förvärv som inställts på vinst genom byte. Weber hävdar alltså här olika former av ackumulation – något som kontrasterar mot Marx vilken enligt Weber alldeles för ensidigt betonar våldets roll i ackumulationen.

I motsats till Marx så betonar Weber mindre de materiella förutsättningarnas historiska roll och anger att ”[…]de magiska och religiösa krafterna, och de på dessa grundade etiska föreställningarna om plikt, har över allt tidigare tillhört de faktorer, som mest påverkat mänskligt beteende”.[7] Den kapitalistiska anda som Weber talar om är unik för Västerlandet. ”Kapitalism” i betydelse av en förvärvsanda har förvisso existerat tidigare, men den har då saknat en etik. Denna etik härleds ur protestantismen och Calvinismen i synnerhet, där ihärdiga arbetsinsatser och ett återinvesterande av vunnet kapital är ledande principer. Individen har ett kall och det räcker inte med medlemskap i kyrkan för att finna visshet om Guds nåd. Calvins predestinationslära innebar i sammanhanget en förskjutning från den traditionella ortopraxin och fungerade som ett incitament för förståelsen av ackumulation som ett tecken på kommande frälsning i efterlivet.

 

4.

Weber placerar kapitalismen – alltså i den etiska mening han betraktar företeelsen – i ungefär samma period som Marx, alltså under 1500-1600-talet, när centrum för Europas handel förskjuts från Sydeuropa till Nordeuropa. Han kritiserar emellertid den ”naiva historiematerialismen” som ekonomisk underbyggnad för den idémässiga överbyggnaden och anger som exempel de norra och södra staterna i USA, som växte fram ungefär samtidigt men där en särskild profithunger ansågs växa fram i Nya England.[8]

Någon doktrinär inställning till den kapitalistiska andans framväxt och den ursprungliga ackumulationen antar emellertid inte Weber. Istället betonar han hur felaktigt det är att betrakta kapitalismen som en skapelse av reformationen. ”[…]Redan det faktum, att vissa viktiga former för kapitalistisk verksamhet är allmänt kända som betydligt äldre än reformationen, är en tillräcklig vederläggning av ett dylikt antagande”.[9] En samverkan med materiella förutsättningar utesluts alltså inte, men de betonas inte heller av Weber.

 

5.

Hos Marx är kapitalismen relativ i den bemärkelsen att den utgör en övergångsfas i ett historiematerialistiskt utvecklingsschema. Samtidigt är den ett unikt uttryck för våldets allmängiltiga betydelse för expropriationen i historien. För Weber är inte kapitalism, betraktat som förvärvsbegär, överhuvudtaget relativ. Det är en allmängiltig företeelse som uppkommer i alla samhällen och utan särskild klassförankring. Den ”kapitalistiska andan”, å andra sidan, är en unik företeelse som kan härledas till den speciella etik som enligt Weber kan härledas ur protestantismen. Borgerliga värderingar, så som de kom att benämnas och som innebar arbetsamhet och sparsamhet, var enligt Weber möjliga att härleda tillbaka till predestinationsläran med dess betoning på den oföränderliga nåden. Religiöst handlande, ortopraxi, försakades och lämnade istället företräde åt arbete och jord- och kapitalackumulation. Den som förvärvade rikedom kunde pröva sin asketism, snarare än att vältra sig i lyx. Ackumulation och graden av asketism inbegreps i ett exponentiellt förhållande – ett resonemang som också återfinns hos Aristoteles, som betonade rikedomens betydelse för den egna graden av moralisk prövning.

 

6.

Högerns förhållande till kapitalismen har alltid varit ambivalent. Troligen ligger dess uppfattning närmast Webers förståelse av kapitalismen, men till skillnad från dennes kyliga distans inför fenomenet har många i högern, i likhet med Marx, svårt att betrakta kapitalismen utan att samtidigt värdemärka den. Den uppluckring av traditionella samhällsförhållanden som kapitalismen bidragit till och fortsätter att bidra till, är något som högermän överallt vill motarbeta. Samtidigt så är de måna om att betona äganderättens okränkbarhet och den enskilda människans tidlösa relation till egendomen, alltså förstådd som något som förvaltas personligt, som präglas av enskilda personer och deras unicitet. Oavsett hur ackumulationen började, eller om den i någon utsträckning alltid har pågått så länge det funnits människor, fortsätter kapitalismen att prägla vårt samhälle.

 

[1] Karl Marx, Kapitalet, (1997) Kapitel 24, ”Den så kallade ursprungliga ackumulationen”, s. 629, ”[—]I den verkliga historien spelar som bekant erövring, underkuvande, rånmord, kort sagt, våldet huvudrollen”.

[2] Marx, (1997), s. 630.

[3] Marx, (1997), s. 662.

[4] Marx, (1997), s. 670.

[5] Marx (1997), s. 629.

[6] Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, (1978), s. 9.

[7] Weber, (1978), s. 14.

[8] Weber, (1978), s. 26.

[9] Weber, (1978), s. 42.

 


  • 3
    Delningar