Kråkor och indoeuropéer

Historia, Indo-europeana, Natur, Religion

I sin bok Vinterfåglar skriver Lars Jonsson om råkorna att de med stor sannolikhet härstammar ”från de stora stäpplandskapen i öster och följde med västerut i takt med att de odlade arealerna expanderade. Landskapet i centrala Ryssland, i trakterna kring Omsk där jag rest för att studera trutar, består av mils­långa gräsmarker med ändlösa dungar av lövträd. Det är lätt att föreställa sig att detta är råkornas ur­sprungliga miljö, just där skogsmarken övergår i ren stäpp” (s. 223).

Det finns många intressanta och vägande språkvetenskapliga och numera även genetiska argument för att de europeiska folken, med några undantag, härstammar från det förhistoriska folk som kallas indo­européerna, eller om man så vill ur-indoeuropéerna, men argumenten för var det gemensamma geogra­fiska ursprunget ska lokaliseras är svagare och går i olika riktningar. Ändå måste väl ett sådant ”urhem” finnas? Kanske söker man på fel sätt eller för snävt? Istället för att endast leta efter spår av mänsklig verksamhet borde man även rådfråga naturen; naturen är ju dessutom den viktigaste inspirationskällan till indoeuropéernas andliga liv. Mer bestämt borde man göra som antikens augurer och rådfråga fåglar­na. Om råkorna har flyttat med till Europa i uppodlingens spår måste det väl ha varit indoeuropéerna som de har följt efter och då blir ju råkornas geografiska ursprung samtidigt ett argument för indoeuro­péernas. Det område råkorna anses komma ifrån är ju dessutom ett av dem som brukar nämnas som ett troligt ursprungsområde för indoeuropéerna.

Är naturkänslan unik eller unikt levande och betydelsefull hos indoeuropéerna? Av de stora folkgrupper som vi kan identifiera idag är indoeuropéerna eller arierna de enda som har nomadisk bakgrund och som formats och blivit vad de är genom att vandra till ett nytt land och göra det till sitt. De har levt ett rörligt liv i samspel med naturen, de har vandrat genom naturen mot ett okänt mål och det har varit na­turen, dess skönhet, rikedom och lockelse, som sagt till dem att de var framme. De grekiska templens pelare har hämtat sin form från trädstammar; de joniska kapitälen slingrar sig runt som tjocka grenar och de korintiska består rentav av ett bladverk. De gotiska katedralernas valv utgör ett stiliserat skogs­valv och ljuset som strålar in genom de färgade fönstren är som solens spel genom brusande löv. Sky­tisk och keltisk konst är fulla av livliga och uttrycksfulla djurbilder och växtmönster. I den germanska mytologin spelar djuren en framträdande och ofta respektingivande roll, och det är inte ovanligt med berättelser om personer som överskrider gränsen mellan människa och djur. I antik grekisk religion har träden sina dryader och källorna sina najader. De nordiska folksagorna är fulla av skogsväsen av allehan­da slag, vättar och huldror, älvor och varulvar, och fablerna, berättelserna om förmänskligade djur, har varit populära åtminstone sen antikens dagar och är det fortfarande i serietidningarnas och de tecknade filmernas form. O.s.v. o.s.v. o.s.v. Den indoeuropeiska kulturen är i grunden en panteistisk kultur och indoeuropéernas själsliv, som ännu i många avseenden är vårt eget även om vi sällan är på det klara med hur, är en spegling av naturens liv i lika hög grad som av samhällets. De som tror att glesbygdens människor är ensamma för att de inte som i storstaden har folk springande runt om sig hela tiden har inte förstått mycket om människan – och följaktligen inte heller om sig själva. Under ytan är polyteis­men är ett uttryck för att världen är gudomlig eller besjälad, inte skapad utifrån – hur skulle det kunna finnas ett utanför världen? – utan snarare självskapande, eller med en modernare terminologi självre­producerande och självorganiserande, men den är också en insikt om att världen rymmer många olika och ofta stridande krafter, att den är långt mer invecklad än vad dualismens banala men politiskt an­vändbara schema säger, och att det är detta som förklarar såväl dess gåtfullhet och svårutgrundlighet som dess skönhet och lockelse.

Om något djur skulle vara ett emblem för indoeuropéerna och för indoeuropeisk kultur borde det en­ligt min mening vara en kråkfågel. För det första har kråkorna och vi en lång gemensam historia och, som sagt, möjligen ett gemensamt geografiskt ursprung, och för det andra finns det en mängd tänkvär­da beteendemässiga likheter och kopplingar mellan oss. Råkorna och kajorna är två av de mest sociala djuren med ett ytterst aktivt och sammansatt socialt liv och avancerade kommunikationer. De lär av varandra, de traderar sina lärdomar till nya generationer och de anpassar sig som kollektiv. Till skillnad från andra samhällsbyggande varelser, som t.ex. myror och termiter, har vi i kråkfåglarnas fall att göra med genuint social varelser, d.v.s. varelser som interagerar med varandra som unika och självständiga individer. Råkor och kajor lever nära människorna och upprättar gärna kolonier mitt i städer och sam­hällen, vilket ibland kan framkalla irritation och konflikter. Driften att söka människans närhet gäller även den kluriga och mångbottnade skatan. Om det finns ett skatbo i närheten av en gård betyder det att den är bebodd. Varför denna riskabla strategi att söka människans närhet? Alla människor är ju inte välvilligt inställda mot andra varelser! Uppenbarligen lönar det sig på sikt, och att skator liksom andra kråkfåglar är beräknande födgenier vet vi ju, men det förklarar inte hur de lyckades räkna ut saken från början. En instinktiv känsla för släktskap mellan en social omnivor och en annan kanske? Gråkråkorna och i synnerhet korparna håller litet större distans till människan. De lever mer utspridda parvis och i mindre grupper. Men släktbanden och grannrelationerna finns där och observeras noggrant. Trots att det bor många gråkråkor även i storstäderna är de mera av en landsbygdsfågel till sitt sätt och sin men­talitet. De har också en mer uttalad värdighet och integritet än mer människotillvända kråkfåglar. ”Krå­kan är en symbol för ett enkelt liv på landet, i grå vadmal och svart kavaj på söndagen, den ultimata smålänningen som går över åkern och spanar mot de mörka jordfårorna, påhittig och trogen sin trakt”, skriver Jonsson humoristiskt (s. 228). Kråkfåglarna tillhör jordens intelligentaste djur med stor hjärnvo­lym i förhållande till kroppsvikten. Deras problemlösningsförmåga är imponerande, de är inte bara skickliga på att använda verktyg utan kan också tillverka dem, och de har begrepp om antal och kan räkna, inte så långt kanske, men ändå. Korpen som är den största kråkfågeln har ock­så den största hjärnan. Så här skriver Jonsson om korpens kognitiva förmågor: ”Troligen är inte korpen unik vad gäller kognitiv förmåga utan den delar flera av sina förmågor med många andra kråkfåglar. Att kunna känna igen sig själv i en spegel kan förutom människan enbart elefanter, delfiner, korpar och chimpanser. Korpar har en episodisk planeringsförmåga, de kan se och räkna ut hur ett problem ska lö­sas. De kan ägna sig åt tröst, liksom försonas med någon de bråkat med. De kan orientera sig väl i en hierarki, förstå sin roll och manövrera i detta politiska landskap för att klättra i hierarkin. Alla kråkfåg­lar kan leka och har ofta komplexa lekar, och de uppfinner ständigt nya lekar” (s. 240).

Leken, ja, det är en av kreativitetens grundformer och följaktligen en av kulturens väsentliga drivkrafter. Bland människor är det lätt att se att de mest utpräglat lekande kulturerna också är de andligt rikaste och estetiskt mest högtstående. Få kulturer har varit kreativare och lekfullare än den antika grekiska. Uppfinnandet och upptäckandet, det intellektuella och konstnärliga skapandet är ett karaktäristiskt drag hos europeisk kultur. Ingen kultur, möjligen med undantag för sumerernas gåtfulla urbana kultur som tycks dyka upp som från ingenstans; jag har för mig att man t.o.m. påstått att den skulle vara av extra­terrestrialt ursprung, har på – gott och ont – varit kreativare än européernas. Leken är ett uttryck för kärlek till livet och dess möjligheter. Det är också ett uttryck för självdistans och humor. Den är en ob­jektiverande kraft som underlättar för människan att upprätta och upprätthålla en realistisk relation till tillvaron. Att kunna skratta är en dygd – i synnerhet att kunna skratta åt sig själv. Kulturer och samhäl­len som inte leker tenderar att vara trångsynta och rigida, hatfulla och aggressiva. Vi européer har sorg­ligt nog själva försyndat oss mot den glada vetenskapen genom att uppfinna en synnerligen virulent form av humorlöshet: den socialistiska världsförbättrarideologin och dess institutionella motsvarighet den klerikala partistyrda demokratin. Hos barn konfronteras man med tre attityder till leken: (1) de som uppfinner lekar och leker för sig själva eller med likasinnade, (2) de som gärna deltar i de förstnämndas lekar och (3) de som bara kan störa och förstöra för dem som leker. Jag vet inte tillräckligt om kråkfåg­larna för att kunna avgöra om dessa tre kategorier är representerade även bland dem. Att kråkfåglar kan bråka och kivas med varandra, bokstavligen slåss när det behövs, är välkänt, liksom att de gärna mob­bar rovfåglar, men jag tvivlar på att det finns några direkta lekfördärvare bland dem. (Det finns en fan­tastisk bild av en afrikansk kråka som trakasserar en örn genom att sätta sig på dess rygg i flykten och hacka på den! Enligt bildtexten lyckas örnen till slut befria sig från sin plågoande och sätta sig i sä­kerhet. Det är väl bara människan som kan få en lika galen idé?) Jag tror faktiskt att deras sociala strukturer förhindrar utvecklingen av rent meningslöst destruktivt beteende. Kråkor har inte råd med denna form av asocialt beteende. I detta avseende befinner kråkorna på en social sett högre nivå än människan.

Men för att återvända till de tankfulla korparna! Kan korparna således liksom människor bli narcissister för att de kan känna igen sig själv i en spegel? Nej, det är väl tvärtom så att det är den som inte kan kän­na igen sig själv i spegeln som blir narcissist. Den som kan det kan också befria sig från sin narcissism. Är den tro på en personlig gud som utmärker den semitiska traditionen ett motiv till egofixering och narcissism? Om man tror på en personlig gud tror man också på en personlig relation mellan sig själv och gud, tror man m.a.o. att gud ser en och engagerar sig i vad man gör. Man kan rentav som många gjort tro att man är utvald av gud och att man har gud att tacka för sina framgångar som affärsman, popstjärna eller tennisspelare. En oändligt mäktig gud kan förvisso bry sig om alla enskilda subjekt utan att överanstränga sig, men är det inte för det första förmätet, ja, en smula bisarrt att tro att gud är per­sonligen engagerad i ens liv och karriär, och bygger det inte dessutom på en felaktig föreställning om vad människan och skapelsen är? I en mer panteistisk tradition utgör skapelsen en helhet, en på det hela taget god helhet eftersom den existerar, och människor och andra varelser är relaterade till det gudomli­ga som delar av denna helhet, inte som separata individer. Det som händer dig och det som händer mig är gudomligt, heligt, därför att det ingår i en process som är det, men det är inte ett uttryck för någon gudomlig vilja och det är inte en del av någon kosmisk plan.

Alla kråkfåglar lever i par, normalt livslånga relationer, även om de inte alltid är till 100% trogna. I par­ningstider håller de noga koll på sin äkta hälft. Det gäller naturligt nog särskilt de flocklevande kråkfåg­larna. Kråkor behöver varken några relationspsykologer eller tv-terapeuter för att veta att ett visst mått av spänning håller den äktenskapliga lyckan vid liv. Vem har lärt av vem? Har de lärt av oss? Nej, om nu någon har lärt av någon så är det snarare fåglarnas exempel som har påverkat oss indoeuropéer att överge bigamistiska samlevnadsformer för att istället utveckla livslånga monogama relationer. Många fågelnamn är onomatopoetiska. Om artnamnet kråka är det vet jag inte, men det skulle ju kunna vara det, för r:et är ju kråkornas mest karaktäristiska ljud. Namnet korp är tydligt ljudhärmande liksom kaja och troligen gäller detsamma för krrrråkan. Vem har de lärt detta ljud av? Av oss indoeuropéer, som de haft så nära kontakt med i så många tusen år? Eller förhåller det sig även i detta fall så att det är vi som har lärt oss r:et av kråkorna eller av dem inspirerats att använda det så flitigt som vi gör? Det rimligaste är givetvis att vi här har att göra med två parallella äktenskapliga respektive språkliga traditioner som ut­vecklats var för sig, men det är likväl intressant och märkligt att de har beröringspunkter med varandra, och det finns ju inget som hindrar att två separata och till sitt ursprung oberoende biosociala förhållan­den kan samspela med och påverka varandra.

Av alla de olika kråkfåglarna, var och en fascinerande och tilltalande på sitt sätt, hyser jag en särskild svaghet för den charmfulla kajan (alika på skånska) med sitt stålgrå öga, skarpt och genomträngande, men med en humoristisk glans. Ja, humoristen är ju den som genomskådar – och står ut med vad han ser. Lekande kajor som surfar på de starka vårvindarna likt kaliforniska ungdomar på Stilla havets från djupen mäktigt stigande vågor är en lycklig syn. Först brant uppåt med energiska vingslag för att sedan balanserande på vinden invänta det rätta ögonblicket att glida utför igen. De jagar varandra, utför hals­brytande svängar och rullar runt i luften. Ibland sveper de fram i stora täta högljudda flockar. På skor­stenarna ser man deras svarta siluetter avteckna sig. Paren sitter tätt tillsammans och småpratar om så­dant som angår dem. Men man ska inte för ett ögonblick tro att de inte ser den som ser dem. De ser och de lär. Vad tänker de egentligen om de nya djurplågande ”svenskarna” som blir allt fler och fler i deras urbana miljöer? Kråkor kan känna igen och minnas mänskliga individer. Säkert har de på något plan lagt märke till att de ljushyllta människor som de vant sig vid i allt högre grad ersätts av mörkhyade. De främmande människorna har ofta en massa oordnat svart hår i ansiktet och de som inte har det är istället insvepta i voluminösa tygstycken, vilket gör det svårare att iaktta och identifiera dem. Kråkor minns om en människa har gjort någon av deras artfränder illa eller om någon uppträtt otrevligt och ogästvänligt och jagat bort dem från mat och boställen. Kråkorna ser och lär. Det är mer än vad man kan säga om många människor.