Vår statsmodell föregicks historiskt av andra former av mänskligt samliv, där småskalighet och avskildhet utgjorde ledord. Idag är det närmast otänkbart att separera tankar om samhället från tankar på staten. Staten betraktas idag som ett verktyg för att reda ut missförhållanden i samhällslivet. Statens ofrånkomligt expansiva karaktär innebär dessvärre att den också tenderar att försöka reda ut missförhållanden som ligger utanför dess formella ansvarsområden. När den utsträcker sig till andra staters affärer och intresseområden, tangerar den vid geopolitiken, som ytterst sett handlar om att för statens räkning finna naturliga livsrum och i enlighet med detta, åstadkomma ett strategiskt överläge gentemot andra stater.
Inledning
Världsläget har gjort geopolitiken till en högst relevant vetenskap. Efter kalla kriget kunde ingen enskild stat hota USA:s hegemoni. De grundläggande behov som det amerikanska samhället fordrade kunde därmed anses vara tillfredsställda bortom all tvivel, varvid den fortsatta strategin handlat om att konsolidera landets geopolitiska ställning. Det brukar heta att anfall är bästa försvar och så har onekligen varit fallet för USA. Utvidgningen av baser i Mellanöstern, flottans ompositioneringar i Stilla havet och den ökade mekaniseringen/automatiseringen av försvaret (färre och effektivare markförband, fler drönare, ökade resurser till flygvapnet och flottan) indikerar att en ny försvarspolitisk tid är kommen. Det är förvisso sant att det inom geopolitiken är de stora aktörerna som styr, men de enskilda staterna, oavsett vilken storlek eller rang de tillhör, kan inte räknas bort utan vidare. Alla ”mellanstater” agerar efter sina intressen – precis som Ryssland och USA gör.
Samhällsliv och geopolitik
Geopolitikens relevans kan härledas till dess direkta inverkan på mellanmänskliga förhållanden i samhället. Ämnet som sådant blir intressant när vi inser att kampen om resurser ytterst sett kan härledas till ursprungliga behov i vardagen. Dessa behov har stegrats i takt med att den övergripande ramen för människans handlande, staten, växt i omfattning. I den mån det funnits konflikter inom det mellanmänskliga livet har det också påverkat statens struktur och dess möjligheter att få genomslag för sina intressen internationellt. En stat som engagerar sig i geopolitiken när dess egna grundvalar är instabila och osäkra, är onekligen ute på hal is. Att å andra sidan inte engagera sig geopolitiskt när den egna statens grunder är stabila och självklara, är även det otänkbart. Att en stat skulle finna sig i ett tillstånd av letargi och ointresse är lika osannolikt som att enskilda människor skulle göra det. Livet är vatten, inte sten och det som inte är i rörelse eller har förmåga att uttrycka sig självt i föränderliga former, kommer förlora i auktoritet och relevans.
Människors önskemål och tankar gör sig lika påminda inom geopolitiken som i det vardagliga livet, men däremellan kompliceras förhållandet av mellanorgan (organisationer) av olika slag. När tillräckligt många människor delar värderingar och uppfattningar om livet, bekräftas detta genom upprättande av organisationer, vilka för att vara effektiva och ändamålsinriktade, bildas med ett klart och tydligt syfte, som vidare kopplas till en mängd funktioner. Ganska ofta startas organisationer som har ett alltför omfattande syfte, som inte får någon konkretion. En organisation som exempelvis har till syfte att rädda alla utrotningshotade djur kan exempelvis anses ha ett omfattande syfte. Samtidigt kan inte alla utrotningshotade djur ha samma prioritet; mängden resurser är begränsad och den faktiska möjligheten att rädda alla är obefintlig. I förhållande till syftet uppnås inga resultat.
Medeltidens rika flora av gillen och skrån har av många betraktats som ett uttryck för organisatorisk mani, en besatthet att kategorisera och betrakta hela tillvaron genom olika rangordningar. Likväl är det tveksamt om det någon gång i hela mänsklighetens historia har funnits en så bra symmetri mellan organisationers syften och deras funktioner som under medeltiden.
De stora staterna har ofta stöttat sig på dugliga personligheter, vilka tillsammans haft en strävan av något slag. Vad vore det republikanska Rom utan alla ädla släkter, personligt motiverade men med en bestående önskan att ära den stat och det land som de vördade med närmast religiös iver? Ytligt sett framstod kejsaren i det tysk-romerska riket för många som en chimär, men vad han djupare sett representerade, e pluribus unum, mångfaldens enhet, var ännu ett exempel på den grundläggande värdehierarkins betydelse, uttrycket för en struktur, vilken vilade på flera stödjepunkter. En sådan struktur är nödvändig i varje rum av den mänskliga tillvaron – den kan inte begränsas till vare sig till det opolitiska samhällslivet, politikens arena eller det geopolitiska fältet.
Autarkins betydelse
I en värld som präglas av ökad lokal instabilitet på det ekonomiska och politiska planet, aktualiseras frågan om människans grundläggande behov och trygghet, som vidare är starkt beroende av hennes möjligheter att utöva autarki (självhushållning). En stat som strävar efter autarki kräver en stabil stödstruktur i form av tillgång till grundläggande råvaror och spannmål. Rudolf Kjellén (1864-1922), Sveriges kanske främste statsvetare genom tiderna, identifierade två grundläggande typer för den utvecklade ekonomin: överkultur och kolonialtyp. Det förstnämnda begreppet avsåg import och förädling av råvaror och omfattande export av fabrikat till utlandet, det andra omfattade ett fokus på export av råvaror och inköp av fabrikat från utlandet. Överkulturen representerades i regel av Västerlandets nationer, vilka i utbyte mot råvaror försåg sina kolonier med fabrikat och infrastruktur. Distinktionen mellan överkultur och kolonialtyp är avgörande för en förståelse av Kjelléns syn på autarki.
”Lösningen på det allmänna hushållsproblemet heter autarki, jämnmått mellan öfverkultur och kolonialtyp: ekonomisk själftillräcklighet, så att folkets väsentliga behof kunna täckas af rikets egna tillgångar.” – Rudolf Kjellén, Staten som lifsform
En vanlig missuppfattning som återkommer gällande autarkins innebörd är att det i sig skulle implicera en skepsis mot handel med andra länder. Vad Kjellén förordade var en utjämning i förhållandet mellan överkultur och kolonialtyp, ”[…]till förmån för ett system som byter råvara mot råvara och industrivara till industrivara.” (Kjellén, Staten som lifsform, Kap. Staten som hushåll, samhälle och regemente). Detta innebar inte att handel med andra länder skulle påverkas negativt: ”Den ekonomiska själftillräckligheten skall icke köpas på bekostnad af folksjälens egen växt, som betingas af ett normalt umgänge med andra stater och folk.” (Kjellén, Staten som lifsform, Kap. Staten som hushåll, samhälle och regemente).
Autarki innebär att ett relativt avskilt och organiserat område skall ges möjlighet att verka efter sin egen förmåga och sina egna förutsättningar, vilket bland annat innebär att förändrade handelsmöjligheter inte skall påverka tillgången till de mest grundläggande formerna av industrivaror och råvaror. Historiskt har exempelvis Storbritannien varit en överkultur, fullständigt beroende av råvaruimport, medan de afrikanska staterna genomgående visat sig inkapabla att avvika från sin kolonialtyp. I en värld där frihandel dominerar behövs fortfarande autarki; den är inget mindre än ett lands ekonomiska individualitet, ett mått på självständighet.
Kjellén hävdade också att små eller mellanstora stater har en roll att spela på den internationella scenen. Kunskap, socialt kapital och forskning, utgör viktiga faktorer som fått en alltmer avgörande betydelse i den globala konkurrensen mellan stater. Militär förmåga och tillgången till viktiga naturresurser har alltjämt avgörande betydelse för en stats förmåga att hävda sin rätt, men den kulturella, teknologiska och ekonomiska kapacitetens betydelse i sammanhanget, skall inte underskattas. De mjuka immateriella maktresurserna blir särskilt viktiga för en stat som Sverige, som i flera decennier saknat förmåga att hävda sig militärt. Denna strategi är nödvändig med hänsyn till det läge som råder. Det ”nationella rum” som Kjellén talar om, alltså statens naturliga gränser och inte de faktiska, kan för vår del inte justeras egenmäktigt. För ett sådant ändamål krävs en välorganiserad statsapparat, med en lika välorganiserad och utrustad försvarsmakt. Frågan är om inte den svenska statens snarare borde absorberas i en större statsapparat. De skandinaviska staternas folk har mycket gemensamt och det är hög tid att de sluter sig samman – i kulturellt, ekonomiskt och politiskt hänseende.
Enligt Kjellén var det folkens uppgift att söka sitt naturliga rum på jorden. Oftast har staternas gränser fastställts i skärningspunkten mellan natur och kultur. Därav kommer det sig att knappt något land någonsin haft naturliga gränser. Likväl är strävan efter sådana gränser en ofrånkomlig del i geopolitiken. För Sveriges del har detta rum pendelmässigt eftersökts i väst och öst, med föga goda resultat. Går vi drygt tvåhundra år tillbaka i tiden ser vi att Sverige förlorade Finland och att vi knappt hundra år senare förlorade Norge ur unionen. Den nordiska sfärens enskilda stater har haft föga lycka i sina geopolitiska strävanden; vad som sökts och vunnits har förlorats, om än inte snabbt, så över tid och vad som en gång framstod som normerande – en skandinavisk union, med liknande samhällsliv och integrerade mellanmänskliga relationer – ter sig idag som en avlägsen dröm.
Som vi tidigare diskuterat kräver en stark stat en stark stödstruktur. En eventuell skandinavisk politisk enhet har som sin viktigaste grund en särskild form av mellanmänskligt liv. Föreställningen att etnicitet och kultur inte spelar någon roll för staternas inbördes enighet har viss bäring i tider av ekonomisk blomstring – och då endast knappt – men i tider då ”ladorna står tomma” och knappt någon har pengar över vare sig i madrassen eller på banken, blir det mer än tydligt att handel inte förbrödrar olika folk på ett särskilt djupare plan. Det ekonomiska livet existerar inte oberoende människans ansträngningar – det är i sig en utväxt av ett betydligt mer basalt liv där enkla och samtidigt exkluderande attribut prioriteras framför abstrakta, högtravande ideal. När civilisationen krackelerat – som i exempelvis Argentina i början av 2000-talet – har människor betett sig som rena vildar, som sökt stilla sina behov med fruktansvärda metoder. Mänskliga rättigheter, jämlikhet, rätten till privat egendom – alltsammans är främmande begrepp i en sådan allvarlig stund, när våld och andra maktfaktorer härskar oinskränkt. Den som då vill hävda att handeln minsann förbrödrar och att mänskligheten gått för långt på det ständiga framstegets oändliga vandringsled för att någonsin mer tillåta barbari, måste mötas med ofördolt hånskratt. Bara det faktum att vi i den moderna civilisationens överflödssamhälle faktiskt delar utrymme med människor som, trots att de har alla sina basala behov tillfredsställda, likväl ägnar sig åt våldsamheter, plundring och allmän förstörelse, borde falsifiera varje förklaringsmodell som strävar mot slutsatsen att det går att bota dessa människors uselhet med materiella medel.
En stat som innehåller flera olika kulturer och etniciteter kan endast hållas ihop på två sätt. Antingen är det ekonomiska klimatet och samhällslivet så gynnsamt att dessa olika grupper väljer att bortse från sina olikheter. Möjligheten att leva ett gott liv är då så överväldigande och inspirerande att det förhindrar motverkar tribalism och gentemot staten subversivt engagemang. Det andra sättet är en tydligt auktoritär ordning, där en mäktig ledare agerar skiljedomare och förfogar över ett våldsmonopol som grund för sin maktutövning (exempelvis Tito i Jugoslavien). I den mån Sverige (som ur ett historiskt perspektiv aldrig har varit en mångkulturell stat) gör anspråk på begreppet tillhör vi definitivt det första exemplet. Sedan andra världskrigets slut har det svenska materiella välståndet varit stort. Vi har haft en god arbetsmarknad och säkerheten inom vårt lands gränser har varit odiskutabel. Att vårt själsliga liv eroderat och ersatts av en ohöljd modernitetskult, är ett resultat av den närmast överdrivna säkerheten och tryggheten vi växt upp i. De flesta svenskar kan inte föreställa sig det basalas krafter, utan godtar okritiskt välfärdsstaten och dess förment oändliga resurser som en självklarhet. Vår välfärd är så klart beroende av flera faktorer och den är definitivt villkorlig.
Sammanfattning
Ytterst få har något som helst inflytande i geopolitiken, men det finns ingen av oss som inte medverkar i samhällslivet. Att stärka vår identitet, bygga stora och starka familjer, att skapa förutsättningar för en stadig självhushållning, utgör medel för att omvandla statens struktur på sikt. Frågan är om det överhuvudtaget finns en svensk geopolitisk fråga. Kanske borde vi snarare betrakta det som en skandinavisk fråga. En immateriell roll inom geopolitiken kan varje enskilt land ta på sig, men att verka i en materiell, militärpolitisk roll, kräver en större och resursstarkare stat, vilket för svenskt vidkommande endast kan realiseras inom ramen för en skandinavisk union eller förbundsstat. Om vårt samhällsliv inte är stabilt, om det präglas av otrygghet och ovilja, av letargi och meningslöshet, kommer vår stat inte heller att representera våra innersta intressen. Istället blir den som idag, ett verktyg för starka enskilda maktintressen, vilka gång på gång struntar i folkflertalets intressen.
Varje storhet, ja, varje helhet, har sina viktiga beståndsdelar. Det gäller katedraler, stater, civilisationer och folk; det gäller Botticellis målningar och Rafaels skulpturer, likaså Wagners operor och Beethovens symfonier. Vi kan inte förvänta oss ta del av storheter om vi inte själva bidrar till att uppfylla de villkor som ligger till grund för desamma. En geopolitik som inte tar hänsyn till det mellanmänskliga samhällslivet är tom och meningslös; de som tar del i ett livskraftigt mellanmänskligt liv men som inte intresserar sig för de strategiska frågorna, de geopolitiska möjligheterna, kommer att stagnera och bli veka. Det finns endast två vägar för livet – degeneration eller utveckling; bakåt eller framåt – det vordna eller det vardande. För de som eftersträvar en stringent geopolitisk hållning får det mellanmänskliga livets betydelse och ständiga relevans aldrig falla ur sikte.
[1] Inom katolicismen har det varit viktigt med en balans mellan ortopraxi och ortodoxi – mellan formen och innehållet. Det är ingen slump att det också varit den mest framgångsrika kristna trosriktningen avseende mission. De olika protestantiska riktningarna har förvisso också varit framgångsrika; genom betonandet av ”tron allena” och avsaknaden av en krävande ortopraxi har missionen underlättats.
Om skribenten: carlfaust
