Det kan tyckas märkligt varför vissa typer av filmer, företrädesvis science fiction och fantasy-filmer är så otroligt komplexa och overkliga medan andra, främst komedier och romantiska filmer är så otroligt enkla, banala och tillrättalagda. Vanligtvis används oftast uttrycket ”klichéer” för att beskriva de strukturer som återkommer i film efter film utan att dess publik egentligen ställer sig frågan i vilket syfte.
Den observante kan däremot utkristalisera två filmgrupper som fungerar som varandras svartvita motsatser; ”de verkliga” och ”de overkliga”. De verkliga filmerna kan liknas vid någonting som byggts upp i en verklighetens kuliss, därav kategoriserade som drama, komedi eller romantik. Allt som syns för ögat i dessa filmer är sant; inga monster, inga drakar, rymdvarelser eller zombies, bara vanliga män och kvinnor. Den som ser dessa filmer kan tro sig se sanningen eftersom alla attribut, alla karaktärer och alla miljöer är odiskutabel sanning. Vad som däremot inte syns för ögat är de budskap som serveras och som dryper av lögner, förlorarmentalitet och dumhet. Floskler som ”det viktigaste är inte att vinna utan att ha gjort sitt bästa”, ”om du bara tror på dig själv kommer du att lyckas” och ”kvinnor faller alltid för en fantastisk personlighet, ingen behöver utveckla sig själv” sätter uppenbarligen sitt avtryck på en naiv och oförstående publik. Ögat verkar på så sätt vinna tolkningsföreträde mot hjärnan när intryck blandas samman och lögner döljs bakom flera lager av sanning.
På motsvarande sätt är de overkliga filmerna uppbyggda som fantasi och fiktion; med miljöer som vi aldrig sett maken till, bland groteska varelser som vi knappt kan föreställa oss och med specialeffekter som hela tiden kittlar våra sinnen. Dessa odiskutabla overkligheter ligger som en våt filt över de vägledningar som ändå går att extrahera ur dessa överkomplexa produktioner och som leder in de mest observanta tittarna i nya spännande tankeexperiment i gränslandet mellan verklighet och saga.
När människor står på ena sidan slagfältet i dessa filmer strider de i regel mot de döda själar som utmärker det overkliga och det övernaturliga. Drakar, jättar, häxor, zombies, orcher, monster, skelett, kloner och robotar för tankarna både långt tillbaka till de sju dödssynderna och till vår egen nutid. Påven Gregorius I konkretiserade och etablerade runt 600-talet teorier om hur människor fastnade i lockelser som sades döda deras själar. De var fortfarande mänskliga gestalter med huvud, armar och ben men de var också förvridna, onaturliga och farliga och idag kan vi se dessa karaktärer tydligare än någonsin.
Den girige affärsmannen i draknästet som trots sin enorma rikedom ändå maniskt fortsätter sin strävan efter guld och makt, den unga kvinliga sångerskan som blir mer och mer chockerande och dekadent i sin strävan efter berömmelse och bekräftelse, den galne vetenskapsmannen vars skapelser släpps fria, den vredestyngde rotlösa mannen i förorten som blir allt mer radikaliserad och den allmänt förslappade och porrskadade unga mannen som för en tynande tillvaro bakom sin dataskärm.
Alla dessa karaktärer beskrivs som mänsklighetens fiender, som tillstånd av normlöshet som tagit sig extrema uttryck i högmod, girighet, lust, avund, vrede, frosseri och lättja.
Lämna ett svar