Peak Pride

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Media, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 19
    Delningar

2018 kommer om några år kunna beskrivas som ”Peak Pride”, det år då Pridefenomenet och RFSL:s inflytande i svensk offentlighet nådde sin topp. Denna aktör har länge varit höjd över all kritik, men efter 2018 kommer inflytandet börja dala. Det finns två huvudskäl till detta, och de kan med dialektiskt språkbruk beskrivas som resultatet av två inbyggda motsättningar. För det första motsättningen mellan subkultur och offentlig kultur, för det andra motsättningen mellan opolitisk yta och politisk agenda. Till detta kan läggas motsättningen mellan representerade och representanter, men den har vi tidigare tagit upp.

Vad gäller spelet mellan subkultur och offentlighet handlar det inte minst om att Pridefenomenet i hög grad har sina rötter i en subkulturell miljö. I en autonom social sfär kan inslag som dildokubb och offentlig sexualitet, oavsett vad man i övrigt tycker om dem, vara fullt legitima. Problem uppstår när fenomenet anammas av en etablerad offentlighet i en på samma gång pryd och konform kultur. Härur stammar den mångåriga kritik av Pride som utgår från sexualiseringen av det offentliga rummet (en kritik länge neutraliserad av ovan nämnda konformism, då den framförts av ”fel” aktörer). I längden är inte dessa subkulturella uttryck förenliga med en pryd offentlighet, den ena aspekten kommer ”krama ihjäl” den andra eller stöta bort den. Det här kan på sikt leda till olika resultat beroende på miljön. I Stockholm innebär det att de anständiga borgarna tar med sina barn och tittar på aktörer som tycks ha stigit rakt ur sovrummet/de smalare porrgenrerna, i mindre städer ofta att Pride blir ganska harmlöst och att mer subkulturella inslag försvinner. Just barnfrågan kan här visa sig vara en achilleshäl. Vi rör oss nu sakta men säkert in i en historisk fas där de senaste årens ointresse för barns rättigheter och säkerhet börjar ersättas av vrede och rättfärdig harm. Reaktionerna på de komiker som ”skojat” om pedofili och våldtäkt av barn var en tidig föraning av åt vilket håll vindarna blåser. För den som följt hur barns trygghet och legitima intressen underordnats massinvandringen, med ”straff” för våldtäktsmän som snarast liknat hån mot offren, relativisering av barnbrudar och en utdragen teater där vuxna män accepterats som ”barn”, kan tyckas att nakna människor i offentligheten under några dagars tid är ganska harmlöst i jämförelse, men en backlash kommer som tycks riktas även mot delar av Pride.

Den tyngre faktorn bakom att 2018 blir ”peak pride” är motsättningen mellan det opolitiska och det politiska. Pride har vunnit viss folklig popularitet eftersom människor ser det som ett tillfälle att visa en utsatt grupp kärlek och stöd. Detta stöd är villkorat, bland annat kan gruppens representanter inte riskfritt politiseras bortom en viss punkt. Denna punkt har varit ganska generöst placerad, beroende på att etablerad media ogärna rapporterat om mer tveksamma inslag i samband med Pride och RFSL. Svenskarna har också varit passiva och auktoritetstroende, på eller över gränsen till det direkt servila. 2018 har dessa förutsättningar förändrats. Alternativ media rapporterar om det etablerad media förtiger, och når många läsare. Samtidigt växer gruppen etablissemangskritiker, och deras agenda är mer eller mindre motsatt RFSL:s vad gäller bland annat kärnfamiljen (och dessa etablissemangskritiker ökar i antal också i de grupper RFSL säger sig representera). Avgörande betydelse tycks det liberalkonservativt borgerliga partiet Medborgerlig samling (MED) ha haft, för att sätta en i sammanhanget ödesdiger sten i rullning. MED är ett parti som knappast kan beskrivas som homofobt, flera företrädare är själva homosexuella. Trots detta nekades de att delta under Pride, något som väckte stor upprördhet i både borgerliga och sverigevänliga miljöer. När sedan alla partiledare utom Sverigedemokraternas bjöds in till spexliknande debatt, var måttet rågat. Som om detta inte var nog toppades det hela med att artisterna Rebecca och Fiona uppträdde med hammaren och skäran (kommunism och konsumism i oskön förening). Den irritation som kan ha funnits mot Pride och RFSL i delar av borgerligheten sedan många år kunde då uttryckas öppet, den alltför oblyga politiseringen lämnade flera blottor öppna för väntande värjor. Kritiken har bland annat tagit fasta på att Pride kan acceptera den våldsbejakande vänstern men tydligen varken MED eller SD, politiseringen blir nu tydlig för en bredare och sämre informerad allmänhet. Motsättningen har blivit uppenbar.

Dessa två motsättningar kommer framöver att visa sig svårhanterliga, vilket leder till att 2018 så småningom kommer framstå som peak pride. Vad vi kan vänta oss är bland annat mer kritik mot inslag i Pride och RFSL, inledningsvis med utgångspunkt i deras politisering men sedan alltmer i ett barnperspektiv. Vi kan också förvänta oss en mer synlig grupp av ”högerbögar”, ofta men inte alltid med liberalkonservativa förtecken men oavsett vilket i huvudsak riktad mot islamiseringen. Kanske kan vi också vänta oss att Pride återgår till ett mer subkulturellt fenomen och att RFSL blir en tydligt ideologisk aktör. Metapolitiskt innebär dessa tendenser i varje fall en försvagning av en part i den politiskt korrekta ”regnbågskoalitionen”, en numerärt begränsad men kulturellt betydande sådan.


  • 19
    Delningar