Döden innebär livets avslut. Den utgör livets sista faktum, ja, kanske vårt enda faktum överhuvudtaget eftersom allting i livet leder fram till dess portar. Från dagen vi föds inleds vår allas gemensamma vandring, den som slutar i icke-existensen. Den som lever ett innehållsrikt liv kommer lämna kvar delar av sig själv; kanske i form av ett familjeföretag som sönerna driver vidare, ett komponerat musikstycke, en bok eller två. En uppenbar kvarbliva är så klart eventuella barn, vilka har möjligheten att ytterligare föra släktet vidare. Dessa kommer en dag bli varse att livets ofrånkomliga faktum även gäller dem själva. Det finns ingenting inom ramen för människans historia som inte ser sin nedgångsperiod och sedan sitt avslut. När många tänker på detta blir de deprimerade och känner att alla deras ansträngningar ytterst sett är meningslösa. Problemet är att det är motsatsen som gäller – allt i livet får mening just genom döden. Utan döden vore ingen pressad att åstadkomma någonting, att utforska, begrunda eller skapa. Det är faktiskt så att livet knappt är tänkbart utan döden, eftersom livet självt som begrepp står i motsats till det. Utan denna distinktion försvinner också meningen med livet.
1.
Det skall till en verkligt stark människa för att inte rädas döden. Alla har i någon mening en rädsla för det eviga slutet, men det individuella förhållningssättet varierar starkt. Somliga försöker fly vetskapen om den genom artificiella dövningsmedel bara för att vid tider av problem och oro bli än mer medvetna om dess gränslösa makt. Andra erkänner dess ständiga närvaro men blir istället trygghetsnarkomaner, rädda att utsätta sig för risker överhuvudtaget och som undviker ansträngningar eftersom de inte kan uppfatta någon mening med dem. Det är två förhållningssätt där den gjorda tolkningen är extrem och oproportionerlig; en hälsosam inställning till döden förutsätter en vilja att erkänna dess närvaro, men samtidigt, genom just denna närvaro, uppskatta livet till max och göra det bästa utifrån de förutsättningar som råder. Eftersom människan med något enstaka djuriskt undantag är den enda som tänker på döden, som förstår dess vidd och allvar på ett abstrakt likaväl som ett konkret plan, så är det ett undflyende strutsbeteende att förneka dess närvaro. Ett hälsosamt förhållande till döden betyder att vi låter den utgöra en motor i våra liv, en drivkraft som får oss att ta oss an utmaningar och äventyr som har betydelse för oss. Det finns självfallet dödskulter som är obscena och som har subkulturella inslag och som är lika världsfrånvända likt de som skyr att tänka en enda sekund på döden, men den verkliga dödskulten – om man nu insisterar på att använda det begreppet – handlar snarare om att erkänna dess oerhörda betydelse och inverkan på vår förmåga att skapa. Döden är med andra ord inte bara ett avslut på livet, ett imperativ och faktum, utan också en drivkraft – en början till ett något.
2.
Utan död och kamp vore kulturen inte möjlig. Det finns två övergripande pendelrörelser som medför varsin prägel för civilisationens fortskridande – krigets sådd och kulturens frukter. Historiskt sett så har alla omvälvningar av världshistorisk betydelse framförallt drivits på med hjälp av krigets medel och ändamål. I det moderna samhället förnekas detta med emfas, men faktum är att också modernitetens segertåg har kantats av segrar i en rad olika krig. Under 1900-talet såg vi dess utökning genom första- och andra världskrigets resultat. Det vi med våra dagars termer kallar postmodernism är bara en senare variant av modernismen, en logisk uppluckring av dess immanenta motsägelser. I det kulturella klimat som nu råder är det närmast omöjligt att hitta några intressanta konstformer och kreativa uttryck. Vår tidsanda är så fattig och intetsägande att vi måste fly till surrealismens domäner för att hitta något som är intressant. Historiskt sett så har alla stora kulturskapare haft en politisk och krigisk tids händelser som förlaga och inspiration till sina stora verk. Goethe, Shakespeare och Turoldus lät sig inspireras av dramatiska händelser som utspelat sig innan de själva fanns till. Stora avgöranden, där inte sällan döden gjorde sig påmind, bidrog till att ge verken ett skimmer av allvar, av verklig livspuls, som än idag kan erinras när vi tar del av dem. Även i det moderna samhället är döden närvarande, men den är ändå på behörigt avstånd från populärkulturen som i slutändan är den kulturform som påverkar flest antal människor.
Pendeln har tveklöst svängt åt den destruktiva fasen. Vår generation är krigets sådd, det stoff som skall ge liv åt framtida dramer och mytiska utsagor. Ett och annat verk av betydelse är förvisso fortfarande möjligt att åstadkomma, men på ett övergripande plan saknar folken i alla västerländska länder den nödvändiga inspirationen. För att inte ge rum åt självbedrägeri är det bättre om de istället fokuserar på de hårda realiteterna. Inom ramen för dessa finns det emellertid än snävare områden som borde prioriteras mer – uniformsyrkena. Det är i ett uniformsyrke som vi påminns om döden mer än någon annanstans – framförallt i Försvarsmakten. Att ge sig hän åt en militär karriär är bland det anrikaste man kan göra, få områden erbjuder så många tillfällen till ära och berömmelse. Vidare kan vi i försvaret se en verklig och tydlig mening i vad vi gör, att det vi anstränger oss för faktiskt har betydelse för fler än oss själva. Merparten människor är beroende av att det finns personer som är beredda att dö för deras frihet; vare sig det är soldater, poliser eller personer i den privata väktarsektorn, så handlar det om personer som utövar våldets primat – alltså det mest universella språk som finns, något som varje individ kan förstå, oavsett övriga språk- och kulturförbistringar. Dessa existerar i alla tider, vare sig det handlar om en kulturell högperiod eller i en civilisatorisk nedgångsfas; det är ett kall som sållar bort den efter rikedom och bekvämlighet suktande människan, vilket leder till att ett ytterst idealistiskt lagt och verklighetsnära skrå växer fram. För den som känner att inspirationen tryter till att skriva den där löftesrika boken, för den som inte lyckas med sina affärsidéer och som upptäcker att det inte var så lätt att åstadkomma en finansiellt högburen karriär, så kan uniformsyrkena vara ett väldigt bra alternativ. Genom dessa underhålls en daglig kontakt med döden, inte sällan måste man där ta stora risker för att klara av sina uppgifter. Hur många finansmän kan relatera till en risk vars felslagning leder till att deras själva existens är hotad? En riktig ”gambler” ger sig in i Försvaret eller motsvarande – inte till någon tramsig, metrosexuell yuppie-klubb.
3.
Vi vinner mycket på att röra oss i dödens gränsland. Många människor undviker risker för att de är rädda över sina liv – och visst skall man uppskatta livet. Om livet emellertid har ett egenvärde, så kan det inte vara att bara andas, att nätt och jämnt klara sig genom vardagen; möjligen förhåller det sig så med djur, men de kan inte jämföras med människor. Vi är kulturella varelser, ja, existentiella varelser – vi är de enda som begåvats med en omfattande förmåga till abstrakt tänkande. Människor kan åstadkomma väldigt mycket. Att bara existera kan inte sägas vara särskilt sublimt; det står åtminstone i motsats till den faustiska läggningen, till vår längtan att sträcka vårt inflytande bortom alla gränser, till vår vilja att ständigt dominera.
Vad den som lever invid dödens vägar känner tydligare än någon annan är livets skörhet, dess flyktighet, dess mysticism; soldaten som höjer geväret mot sin fiende, polismannen och väktaren som gör ett riskfyllt ingripande, ambulanssjukvårdaren som lyckas rädda en annan människas liv – alltsammans handlar om detta, att balansera vid livets yttersta gränser och tydligare än andra känna den avgrundsdjupa skillnaden mellan livet och döden. När uniformen kallar hörsammar de äventyrliga, de inför livet ödmjuka och respektfulla; när andra betvivlar att det överhuvudtaget kan finnas något annat än grymhet och elände i världen, när allt i omgivningen tycks rasa samman i tider av oro och omstörtningar, när den ena katastrofen efter den andra drabbar de oskyldiga – då är vi tacksamma för att de finns, de verkliga hjältarna, de som blivit kallade att göra skillnad.
4.
Många personer som oroas över samhällsutvecklingen och som funderar på vilken inriktning de bör välja för att säkerställa sin egen och sina näras fortsatta existens och framtid bör blicka mot uniformsyrkena. Vidare bör de om möjligt se till att skaffa sig jägarexamen och med naturens hjälp, härda sig inför betydligt hårdare tider. Även jägaren lever invid dödens vägar och uppnår därmed ett hälsosamt förhållande till döden. Vad som blir tydligt är hur moderniteten medfört fler och fler vägar för människor att aldrig behöva konfronteras med döden, annat än genom TV- och datorspel. Istället är det vanligt att människor visar överdriven sympati med djur som de endast har ett abstrakt, distansmoraliskt förhållande till. Det är samma slags moral som är förhärskande i den mediala rapporteringen kring flyktingförhållandena, där man ger prov på samma abstrakta humanism vilken vore fullständigt otänkbar utan teknikens hjälp. Det kan låta hårt, men de flesta människor saknar föreställningsförmåga och verklig empati för att exempelvis känna med tvåtusen kineser som drunknar i Gula floden; om vi läste det som en notis i tidningen skulle antagligen de flesta av oss betrakta det som oväsentligt i förhållande till exempelvis en snuva som aldrig släpper. Att någon skulle erkänna det vore emellertid högst politiskt inkorrekt.
Många beklagar sig över att djur blir skjutna. De ignorerar tusentals år av mänsklig historia som är fylld med exempel på hur hård kampen för tillvaron varit, att våra förfäder var tvungna att döda för överlevnadens skull. I skräpmatens tidsålder är detta väldigt avlägset – de flesta kan antagligen inte ens föreställa sig hur det skulle vara om de själva faktiskt varit tvungna att skaffa sig alla ingredienser till sin kosthållning. I en situation som fordrar förmåga att döda skulle mängder av mjäkiga veganer och allehanda distansmoralister ganska snabbt inse att deras inställning inte är optimal för utsikterna att överleva. För den som rör sig i olika uniformsyrken är detta inte ett lika stort steg att ta. Det är i sanning ett område för personer som vill vara beredda när sötebrödsdagarna är över. Vidare symboliserar uniformen i sig en vilja att offra sig, ett uppgivande av ytlig individualism, som istället antar formen av en verklig, autentisk individualitet, något som bara den egna personen kan relatera till och som inte är en påkommen ism bland andra. De som bär uniform delar ett band till varandra, men det utesluter alltså inte att de samtidigt utvecklar en stark, högst individuell karaktär. För ett släkte i uniform vars individuella förutsättningar och talanger erkänns och odlas, existerar inga oöverkomliga hinder.¨
5.
En inblick i den svenska offentligheten ger vid handen att döden som tema knappt längre existerar. Där härskar istället en utbredd infantilitet, främst artikulerad i form av Zara Larssons Instagram- och Twitter-tirader; vi har de verklighetsfrånvända världsförbättrarna i form av Henrik Schyffert och Malena Ernman, vilka lever på gott avstånd från den fruktansvärda värld som de arbetar aktivt för att också Sverige skall bli en del av. Att begära att kändiskasten skulle diskutera allvarliga frågor och dryfta svårare problem i offentligheten är att begära för mycket; istället engagerar de sig obetänksamt i frågor som de inte borde uttala sig i. Zara Larsson blir så plötsligt en expert på sociala missförhållanden; Henrik Schyffert uttalar sig självsäkert om mottagningskapaciteten i förhållande till invandrarströmmarna, samtidigt som Malena Ernman jagar rasistiska halmgubbar med ljus och lykta. Att artister och övriga kändisar uttalar sig i frågor som de inte är kvalificerade att diskutera är ett fenomen som går långt tillbaka i tiden. Vad har Bono någonsin gjort för världsfreden som haft varaktig betydelse? Vad har Peter Forsberg åstadkommit utanför idrotten som haft socioekonomisk betydelse för Sverige? Att deras uppfattningar överhuvudtaget träder fram i offentligheten har att göra med kulten av kändisskap och sensation. Hur skulle vi reagera om politiker och högt uppsatta tjänstemän med gravallvar började lägga sig i hur idrottsmän agerade eller hur artister skapade sin musik? Antagligen skulle vi avfärda deras invändningar som trams. Vad den allmänna demokratin möjliggjort är åsiktens fullständiga primat. Alla får ha en åsikt, oavsett hur illa underbyggd den än må vara. Någon upplyst demokrati finns inte och har aldrig existerat; den har alltid inneburit pöbelvälde, alltså behärskad med slagord, bilder och totemsymboler.
Vore det inte bättre om kändisar istället uttalade sig i frågor relaterade till den mänskliga existensen som sådan? Om de också visade mänsklighet, alltså svaghet, ångest, oro och döden utan att för den sakens skull överge sin humoristiska ådra (Robert Gustavsson)? En naiv och omogen fåntratt som Zara Larsson kommer antagligen aldrig göra det. Hennes feministiska motsvarigheter i Kurdistan vet vad feminism handlar om, i samma utsträckning som de vet vad döden handlar om; deras idéer och åsikter har existentiell resonans, de har vägt prat mot handling och därmed gett sina idéer en mening. Man kan med rätta ifrågasätta det våghalsiga i att trä en kondom över smalbenet (ett väldigt litet smalben, no less) i jämförelse med att med vapen i hand kämpa mot fanatiska IS-krigare på liv och död. Den infantila svenska offentligheten kommer aldrig uppnå en motsvarande balans mellan ord och handling.
6.
Allt liv är så osannolikt i förhållande till icke-liv att det inte borde kastas bort på struntsaker. För den som balanserar intill dödens gränsland kommer aldrig livet tas för givet. Vi kommer alltid uppskatta den egna existensen eftersom vi genom erfarenhet blivit varse vad alternativet innebär. Döden är i mångt och mycket den drivkraft som får oss att prestera. Moderniteten och dess bekämpande av religion har inneburit att människor idag klamrar sig fast vid sina liv med hängslen och livrem, även om deras liv är innehållslösa. När Hegel diskuterade sin herre-slavdialektik avsåg det högst världsliga förhållanden; i vår tid kommer de vars tröskel mot döden är liten att stå som herrar inför de oräkneliga massor som inte vågar någonting, som värderar en patetisk existens framför icke-existens. Filosofiskt och moraliskt kommer omdömet över dessa att se annorlunda ut, men det kan hursomhelst konstateras att de sistnämnda i vart fall inte kommer bli ihågkomna – vilket är detsamma som om de aldrig existerat.
7.
Mors certa hora incerta. Döden är säker, men exakt när den slår till, det vet vi inte. För den som funderar på att skriva den där storslagna romanen eller som har planer på att starta ett företag med potential att slå riktigt stort, så utgör döden en blåslampa, en drivkraft. Varje skapare inser att han har att arbeta utifrån sin tids förutsättningar och att det inte kan förhålla sig på något annat sätt. Om det är på det viset att själva samhällsförhållandena drar oss ifrån skapandets sfärer, så måste vi inse att vi inte kan göra något åt det – ödet ville oss då något annorlunda. För den som tvekar vart man skall rikta sina energier så måste tidsandans förutsättningar noggrant beaktas. Visst är det tragiskt att ge upp något som enbart kan konstrueras med unik talang och som ingen annan kan skapa på exakt samma sätt; det är emellertid livets gång, så har det alltid varit. Det vi känner som historia är inte en bråkdel av alla intentioner och idéer som florerat runt, som av olika anledningar aldrig nedtecknades eller som helt enkelt föll i glömska. Det står en så klart fritt att välja världsfrånvändhet och isolation från världens händelser, att försöka bygga en illusorisk värld som inte är influerad av den verkliga tidens omvälvningar. Då bör man samtidigt förstå att i den stund som det ordnade samhället faller sönder kommer ens individuella förutsättningar till överlevnad vara minimala. Alla ambitiösa idéer, alla storslagna planer och fantastiska formuleringar – alltsammans kommer att förstöras eller falla i glömska efter det att den nya tidens barbarer härjat lös över jordytan.
Quod non est in actis, non est in mundo, lyder en gammal maxim; vad som inte nedtecknats finns inte i världen – och visst stämmer det. Men det som nedtecknats kan förstöras; varje monument, vare sig det är statyer, kolonnader eller byggnader, kan utplånas. Ja, draget till sin logiska spets så kan vi konstatera att vi utan vår historiska kunskapsackumulation hade återvänt till de förutsättningar som rådde när människan började sin kreativa vandring genom tid och rum. Civilisationen i dess mest positiva bemärkelse består av summan av de ansträngningar som hör ihop med denna vandring. Det som har fått betydelse har skapats av människor som tagit vara på sin tid, som inte virrat runt och lidit en meningslös existens. Det är ingen idé att vi låtsas som om döden inte bekommer oss, för det gör den. Det är rädslan för döden som gör att vi hellre fogar oss än protesterar mot orättvisor, att vi undviker att ställa obehagliga frågor, att vi inte vågar ta stora risker som kan ge oss mycket. De flesta nöjer sig hellre med en medioker existens, där medelmåttigheten tycks vara ett mål i sig.
8.
För vår tids människor finns ett val, vilket är tydligare än någonsin tidigare. Det står klart att mycket oroliga tider står för dörren och att mycket som vi tagit för givet inte kommer att finnas kvar för all framtid. Merparten av de människor som överhuvudtaget begrundar detta väljer att ignorera allvaret och istället anamma en naiv optimism, alltså en generell hållning om att allt ordnar sig. Vissa väljer istället att grotta ner sig i pessimism, präglad av tvärsäkra förutsägelser om hur allting skall sluta och falla ut. Det är överlag två extrema reaktioner på en fråga som behöver behandlas betydligt mer nyktert. Vi kan också betrakta sakförhållandena utifrån ett realistiskt perspektiv, vilket innebär att vi inser stundens allvar men att vi samtidigt förstår att det går att göra något åt situationen. Realisten är en handlingsmänniska, det räcker inte att skriva böcker och artiklar – det krävs något mer. Det krävs organisation och ledarskap, en vilja och en målsättning. Vi skall ha klart för oss att en sådan inställning präglas av osäkerhet och oro; det finns inget garanterat lyckligt slut, ingen försäkran om att allt i slutändan kommer ordna sig. Realisten är öppen för varje eventualitet, även den som innebär hans undergång. Det handlar om att vara stringent och att förhålla sig sakligt till situationen överlag.
9.
Alla människor som önskar leva ett autentiskt liv, som bär på förhoppningar om att det 21:a århundradet kommer föra med sig livskraftiga samhällen, som vill att deras barn skall växa upp i en värld av frihet, måste bereda sig för en vandring invid dödens vägar. Det är genom detta som vi undviker det totala kaoset, som förvisso också bär med sig möjligheter att ta sig fram i världen. Att inte rädas döden och att vandra vid dess gränsland, att inte låta sig bli en undergiven slav endast för att uthärda en medioker existens – det får betydelse. Det är genom att återupprätta ett hälsosamt förhållande till döden som vi verkligen kan bli livskraftiga.
Om skribenten: carlfaust
