Det faustiska äventyret

Aktuellt, Filosofi, Identitarism, Rekommenderat

För varje människa född i (post)modernitetens tidevarv är sökandet efter mening central. Tidigare generationer blev uppfostrade i tydliga sammanhang; skomakarens son blev inte sällan skomakare själv; den tjänstvillige polismannens avkomma tenderade att söka samma levnadsbana som sin förebild; att en akademiskt fostrad familj kunde alstra hantverkare, eller att en arbetarfamilj kunde skänka samhället intellektuella, var knappast vanligt. Trots ståndssamhällets sprängning genom industrialismen kvarstod betydelsen av arv och tradition. De första film- och musikstjärnorna under 1900-talets början indikerade att idolkulturen var kommen; under 50- och 60-talen exploderade den fullständigt med namn som Elvis Presley, The Beatles och Johnny Cash, för att nämna några. Dessa visade för allmänheten upp ett luxuöst liv, fyllt med vällust och trevnad, till synes utan bekymmer och stora problem, ja, rentav en slags idealbild av livet självt, fullt uppnåeligt och tillgängligt, under förutsättning att det fanns en vilja och målmedvetenhet. Den trygga identitet som människorna fann i sin lokala kyrka, familj och grannskap, har i våra dagar förflyktigats till oigenkännlighet; själva utgångspunkten idag tycks vara att vi hela tiden skall söka efter vår identitet, likt alla andra atomistiska individer som strävar med i modernitetens oändliga virrvarr av möjligheter. Vår mystiska strävan har gått förlorad; enbart tanken på existensen av något transcendentalt eller obegripligt ter sig skrämmande för den moderna människan, som likväl ständigt söker efter ett Något.

 

1.

Vart börjar detta sökande? Det börjar med att vi hittar oss själva, att vi kartlägger vår personlighet, att vi finner en gnista, den anledning som gör att vi väljer livet framför döden, det möjliga framför det omöjliga. Vad vakenheten pådyvlar oss kan vi inte utan vidare ignorera. Vi må hata våra egna färdigheter, vår fallenhet för områden vilka synes onödiga, som vi gärna hade bytt ut mot något annat – i slutändan är vi dem vi är. I den mån en människa kan förändras sker det mot bakgrund av det utrymme som inryms inom ramen för dennes personlighet. Att omvandla en människa fullständigt är lika omöjligt som att omvandla verkligheten; tid som ägnas åt sådana ansträngningar är bortkastad. Hela livet är ett sökande, ett aldrig stillat utflöde av möjligheter och uppgifter, vilka vi kontinuerligt har att ta ställning till. Det finns ingen permanent frid för människan, lika lite som det finns för något annat levande. Som begrepp är frid inte möjligt utan omkringliggande ansträngningar – och vad vore livet utan dessa? Den sköna känslan av att anta en utmaning, att mot svåra odds utföra sin uppgift och att efteråt låta sig berusas av segerns och utförandets känsla, är bara något som tillkommer de personer som har riktning, som bemästrat sin vakenhet och utifrån denna präglat tillvaron efter sin förmåga. De lättjefulla, soffpotatisarna och de arbetsskygga, får aldrig uppleva något liknande – men så längtar de inte heller efter en sådan känsla. De är nöjda med att likt plantor vegetera sig genom tillvaron, utan risker och problem. Denna form av lättja är bara tänkbar i den moderna välfärdsstaten, vilken inte ställer några direkta krav på dessa människor att tillgodose sitt eget existensminimum; det går lika bra att den arbetsamma delen av befolkningen gör detta, de som betalar skatterna vilka ligger till grund för latmaskarnas leverne.

 

2.

I vår tid har karikatyren av bonden – som hånas för sin ”efterblivenhet” och provinsialism men som lik förbannat skall se till att leverera bröd åt stadens upplysta horder – fått sällskap av karikatyren arbetaren. Detta är inte arbetaren som Marx och socialisterna såg honom; detta är arbetaren som utgör en del i det stora bärande maskineri som skall balansera upp välfärdsstatens tärande element, arbetaren förstådd som själva förutsättningen för statens fortgång. Man kan hysa låga uppfattningar om arbetaren som gestalt, men faktum är att utan dennes skatteunderlag – vilket baserar sig på produktivt arbete – vore förutsättningarna för schlaraffenlivet undandragna. Det är alltså inte arbetaren i fabriken som åsyftas, utom närapå alla som överhuvudtaget arbetar – de som planerar och de som verkställer arbete. Skiljelinjen i det moderna samhället går således inte mellan ”arbetarna” och ”borgarna”, utan mellan de som arbetar och de som inte arbetar.

För den som betraktar livet som en ändlös ström av möjligheter kan arbete som företeelse framstå som obekvämt, rentav störande – en uppfattning som är särskilt relevant för de som aldrig haft ett band till äldre tiders uppfattningar om plikt och tradition. Visst kan arbete vara mer eller mindre onödigt, men det väsentliga får inte hamna i skymundan: tanken att vi på något sätt bör anstränga oss för att motivera vår existens, för att ges en plats vid matbordet och vinna våra medmänniskors respekt och kärlek. För de flesta som strävar efter att vinna något – ett krig eller en fotbollsmatch, rikedom eller drömpartnern, krävs uppoffring och ansträngning. Livet är oss inte skyldiga någonting. Varenda människa kan vara ett andetag från döden, från ett evigt slut och vila; att vi tenderar att invänta ”perfekta tillfällen”, att vi skjuter upp avgörande frågor på framtiden eftersom de är obekväma och hotande, löser i slutändan ingenting. Det enda sättet att besegra ångest är att möta den, att kämpa sig dit den stammar och rycka upp den med roten. De som lyckas med denna bedrift har visat sig vara redo att ta sig an livet som ett äventyr.

 

3.

De äventyr individen beträder är oftast avgränsade och föga inverkande på samhället runtomkring, men det händer att hela folk och staters öden också inbegrips. Revolten i Ryssland 1917 hade sannolikt brutit ut alldeles oavsett Lenin, men vem kan förneka att det var denne skicklige organisatör och hänsynslöse pragmatiker som gav den dess särskilt cyniska och mordiska form? Hade Storbritannien utan premiärminister Pitt haft statsmän kvar med pondus nog att motstå Napoleons till synes oövervinnerliga styrka innan kriget i öst inleddes? Det är tveksamt om ett radikalt nationalistiskt Tyskland verkligen kunnat uppstå ur ruinerna efter första världskriget utan demagogen Hitler, vilken med sin demoniska vilja skakade om en hel värld. Även Churchill kan sägas ha haft en avgörande inverkan på Storbritanniens möjligheter att motstå Hitler, även om det långsiktiga resultatet av hans obstinata hållning ledde till det brittiska imperiets slutgiltiga fall.

Utöver exemplen inom politiken återfinner vi andra inom konsten och musiken. Det finns ingen som är så ensam som den lidelsefulle konstnären, vilken belönats med den gåva och på samma gång börda som kallas skaparkraft. Beethovens bundenhet vid musiken sammanfattade han själv vid sin dödsbädd (”Nu, mina vänner, är föreställningen över”). Som ungdom blev han erkänd för sin talang av självaste Haydn, vilken häpnades över sin lärlings okonventionella hållning till musikens regler, som han anade skulle leda till stora framgångar. Utan lidande uppnås emellertid ingen storhet och Beethoven är måhända ett av de bättre exemplen som finns på det. Hans begynnande dövhet, vilken han först ignorerade och rentav förnekade gentemot sin omgivning, tilltog parallellt med hans framgångar. Att en unikt talangfull musiker, vars själva hantverk går ut på att skapa just musik – vår hörsels väg till det gudomliga – kunde erövra odödlig ära trots ett så grymt öde, vittnar om en enorm viljekraft som är svår att finna exempel på någon annanstans. Beethoven var en viljemänniska utan dess like. Den som hävdar att människans vilja är en illusion, bör läsa hans testamente från Heiligenstadt, vilket är bland det mäktigaste som någonsin skrivits; den faustiska viljan återfinns där på pränt. Det är fel att säga att han trotsade sitt öde – snarare accepterade han det men kämpade likväl vidare i enlighet med det inre kall han ständigt bar med sig. Beethovens musik är i sig ett arv som kommer leva vidare så länge Västerlandet finns, liksom hans egen levnad, vilken alltid hamnat i skuggan av de konstverk han skapade (vilket är som det skall vara – i vår tid är det viktigare att de så kallade konstnärerna själva hamnar i förgrunden, så att de ständigt kan förklara sina otillgängliga och pretentiösa hafsverk).

Den betydligt mer bohemiskt levande Wagner lyckades behålla distansen till sina skapelser. Hans ungdom präglades verkligen av äventyr; han riskerade tidigt livet för sina övertygelser, som från början var socialistiska och inriktade på omstörtning, men som efterhand kyldes ned något och som stadgades när samma fanatiska iver istället användes till att stärka försvaret av de traditionsbärande institutionerna i det stortyska området. Där Bismarck opportunt strävade efter att skapa en tysk politisk enhet, strävade Wagner efter något mer andligt, ett kulturellt enat Tyskland, bärandes allkonstverkets mångsidiga karakteristika. Redan i sin ungdoms äventyrliga dagar hade Wagner sett sig själv som en hängiven kristen; tidigt betraktade han Jesus från Nasaret som en andlig revolutionär, vilken genom sitt offer givit världen hopp och livskraft. Även om Wagners kanske mest kända verk Nibelungens ring för det mesta belyser en mytisk, förkristen nordisk värld, är det få som ifrågasätter Sigfrieds offer som en tydlig parallell till Jesus Kristus handlande. Med Parsifal, vilket blev Wagners sista verk, är det kristna temat alltjämt bevarat: strävan efter renhet, efter sanning och skönhet, är lika dominerande för Parsifal som den varit och är för alla verkligt faustiska människor.

 

4.

Det är återigen vår strävan som förlorats; en stadig tendens, en klart formulerad vilja att uppfylla en målsättning, att verkligen vilja någonting. När vi som individer inte besitter denna vilja, är det inte konstigt att våra stater och i förlängningen hela vår civilisation inte heller gör det. Hur ofta hör vi talas om att någon av ”kändisarna” i offentligheten har lidit som Beethoven gjorde, eller att de verkligen varit villiga att trotsa etablissemang och makthavare, om så med sina liv, som Wagner? Skall vi hitta sådana exempel får vi leta utanför Västerlandets domäner, vilket bara belyser frågans allvar; hur väcker vi åter till liv äventyret som tema? Det skall då inte förstås som viljan att hoppa bungy-jump eller fallskärm med erfarna instruktörer bredvid, utan riktigt betydande äventyr, alltså sådana som är tätt sammanfogade med den enskilda personlighetens djupast vilande krafter och som därmed är svårare att kopiera men som likväl inspirerar.

 

5.

Ett äventyr medför risker och är till sin karaktär alltid oförutsägbart. En vandring i vildmarken kan exempelvis innehålla många viktiga element för äventyret: underliga djur, ett oklart väder, möjligheten att finna mineraler. Djuren vi påträffar kan eventuellt vara farliga; vädret kan blåsa upp till storm och chansen att hitta de sökta mineralerna är minimal, men trots detta är det möjligheten som har betydelse; ingen vet exakt hur äventyret kommer att falla ut. Det finns en tydlig målsättning, men om den uppfylls är långtifrån självklart. Ändå vill vi riskera en hel del för att uppleva en känsla av prövning, av att bemästra de omkringliggande omständigheterna till vår egen fördel. Även om vi skulle stöta på aggressiva djur, om vi trots vädrets invändningar kunde påträffa våra eftersökta mineraler, skulle vi likväl på nytt söka ett äventyr, med samma element av prövning och osäkerhet.

Varje enskild människa med någorlunda livskraft strävar efter äventyr, antingen själv eller i sällskap med andra. Ett äventyr behöver inte vara en färd i vildmarken. Att skriva en bok från början till slut, att få den utgiven och erkänd, kan i sig vara ett äventyr. För den filosofiskt lagde som brottas med begreppskonstruktioner och svåra satser, kan strävan efter en tydlig definition eller formulering vara ett äventyr – risken finns att den blir angripen, att personen ifråga inte blir erkänd för sin upptäckt eller rentav anklagad för att ha plagierat andra för att nå fram till sitt resultat. Under förutsättning att det finns en strävan, en dominerande vilja att uppnå någonting, att trotsa svårigheter och ta sig igenom dessa, så kan närapå vad som helst benämnas som ett äventyr. Ändå skall det inte uppfattas helt igenom relativt. För den som skrivit en bok, bestigit ett berg, fått sin plats i riksdagen eller som blivit erkänd för sina framsteg inom vetenskapen, kan det vara lätt att ge sig på diametralt motsatta områden för att finna nya utmaningar. Den stora grundläggande drivkraft som oftast ligger bakom bestigandet av ett berg, exempelvis, försvinner dock sällan; genast eftersträvas nya utmaningar på samma område, ett nytt berg att bestiga, som är ännu högre och än mer otillgängligt. Det område som kallar oss kan sällan helt och hållet tömmas på äventyr och utmaningar; det finns alltid något mer att göra, något mer som vi kan sätta vår prägel på.

 

6.

För den födde politikern räcker det inte med att hitta in till riksdagen – väl där önskas tillträde till maktens finrum, till en ministerpost, kanske statsministerskapet och därigenom, det totala ansvaret för regeringen och dess maktutövning. Väl vid denna position kan det hända att ytterligare stimulans tillkommer i form av utrikespolitik, vilken är betydligt svårare att tömma på möjligheter – om det överhuvudtaget är möjligt. I takt med framgångarna kommer också utmaningarna och problemen att hopa sig. Äventyrets olika element gör sig åter påminda och bekräftar dess dubbelsidiga natur. Den som genom äventyret söker någon slags säker väg till framgång och välmående är desillusionerad. I många fall är det just äventyrens till synes oöverkomliga svårighet som gör att människor överhuvudtaget lockas till att ta sig an dem.

Återigen så är det möjligheten det handlar om, att själv hamna i den ödets vågskål som skiljer framgång från misslyckande. Att söka sig till denna osäkerhet är ett tecken på besittandet av livskraft, men den kan som sagt också vara destruktiv och sluta i personens fullständiga undergång. Ändå är segern tom och betydelselös utan risken att förlora, på samma sätt som livet utan döden vore en chimär. Vi lever genom motsatser, vad vi uppfattar som gott uppfattar andra som ont; vad vi finner estetiskt tilltalande finner andra fult och avskyvärt. Begrepp och ord slängs ständigt omkring människan och detta vårt starkaste vapen kan träffa andra som gevärets finkalibriga kulor. Vad som är avgörande är önskan att definiera och bemästra tillvaron genom kategorier, att fånga in och därmed begripliggöra sådant som vi har svårt att förstå intuitivt. Äventyret handlar om samma sak; vi föreställer oss en möjlighet, vars utförande verkar lockande för oss och som vi tror skall vara givande för vår personlighet och inte sällan också andras. Det enda sättet för oss att ”fånga” denna möjlighet är att utifrån vår föreställning söka realisera den. I den mån vi lyckas med detta kan vi också påstå att vi har fångat en upplevelse, att vi har lagt ännu ett minne av en särskild känsla till vår levnads obegränsade skafferi. Människan jagar ständigt upplevelser och få tillställningar erbjuder lika goda förutsättningar till detta som äventyret, med alla dess hinder och ofrånkomliga element av osäkerhet.

 

7.

De som på alla tänkbara sätt undviker äventyret går miste om det som gör livet vitalt. Ångesten som ofrånkomligt faktum försvinner inte bara för att vi själva önskar det. Det finns gott om ynkliga människor som hellre dövar den genom droger och alkohol, då deras personlighet inte räcker till för att uppskatta tillvaron. Om livet i sig självt inte duger som motivationskraft, måste vi fråga oss vad det är som gör att vi fortfarande andas; varför rusar vi inte då istället mot döden, efter den eviga vilan, fritt från elände och valmöjligheternas tunga kval? Det är hoppet som gör att balansen väger över till livets fördel, tanken att tillståndet av elände är övergående och så småningom skall leda över till lyckliga stunder. Utan det envetna hoppets krafter skulle var och varannan människa begå självmord. Utan hoppet skulle varje politisk, kulturell och social förändring vara otänkbar. Så många gånger i historien som människor stretat mot en till synes oövervinnerlig övermakt; militära underlägen som Leonidas och hans spartaner vid Thermopylae eller Caesar och dennes legionärer vid Farsalos mötte, var i stunden säkerligen lika överväldigande som det underläge Charles Dickens kände när han insåg att ytterst lite talade för att han, sprungen ur samhällets lägre klasser, någonsin skulle få utlopp för sin skaparvilja. De stora personligheterna bidar sin tid och håller dörren öppen för möjligheter; det är förbehållet de otåliga, pessimisterna och de historiskt försynta att vika av och förvilla bort sig från ödets många möjliga vägar.

I den mån alla människor besitter en stabil världsuppfattning, ser vi också bakgrunden till de olika reaktionerna på livets händelser. En världsuppfattning gör det möjligt att se saker i ett större sammanhang, att stå stadigt när andra sveps med av tidens stormar. Denna erövras vid olika tidpunkter i livet men alltid och endast när personligheten är mogen, alltså när de grundläggande dragen i vår karaktär infunnit sig och när den form har gjutits vilken skall fyllas genom de erfarenheter och upplevelser vi samlar på oss i vår strävan. Somliga finner aldrig denna stabila världsuppfattning – men så blir de heller inte personer värda någon särskild hågkomst. Vi lever i en tid där möjligheterna för individen att uttrycka sin särprägel aldrig varit fler; trots alla följeslagare på Instagram, Twitter, Facebook, Tumblr, Pinterest, osv, är det ändå ytterst få av tidens halvidoler som verkligen lyckas uttrycka en medtagande egen stil och riktning, som verkligen inspirerar med ett tydligt uttalat öde och målsättning. I den mån det fortfarande existerar inslag av faustisk vilja och oändlighetslängtan i den moderna västerländska civilisationen, så är det just i dessa individualiserade medier, som gör det möjligt för varje enskild människa att förmedla sin egen livsberättelse – sin bekännelse – direkt inför en hel värld. Det är den faustiska strävans gränslöshet som lett fram till detta; individen blottar sig genom dessa medier inför en hel värld och vill, i enlighet med den faustiska viljekraften, fortfarande dominera den och visa att den egna bekännelsen minsann är mer betydelsefull än andras. Vi skall därför vara på det klara med att dessa ytliga medier, och de personer som brukar dem till överdrift, likväl är ännu ett uttryck för en djupt liggande anda som ligger till grund för vår civilisation. I slutändan blir dessa medier ett uttryck för samma faustiska längtan vi burit med oss i tusen år – om än i ett mer patetiskt format.

 

8.

I den mån det kan sägas existera ett faustiskt äventyr idag, så återfinns det på ett individuellt plan. Västerlandet som civilisation har slutat sträva. Den stadiga riktning och tendens som präglade vår civilisation mellan 1500-1900 har försvunnit sedan länge. Världen erövrades och gick förlorad; den faustiska viljekraften räckte till för att behärska jorden horisontellt, men gick därefter under. Vad som borde varit målet, den vida rymden, med dess oändliga rum och rika möjligheter, alla mysterier och dunkla lockelser, berördes knappt. En mindre följd av månlandningar, uppsändande av en handfull rymdstationer och ett hundratal rymdfärder, parat med en från staternas sida knappt engagerad sondering av vår egen galax, är inte värdig den ursprungliga faustiska viljekraften. Istället för att rikta blickarna uppåt, riktar vi dem ständigt nedåt. ”Frihet”, ”jämlikhet” och ”broderskap” är alltjämt slagorden som leder oss ner från den vida rymdens nejder. Om merparten av jordens resurser hade prioriterats annorlunda under 1900-talet, hade vi sannolikt redan befolkat andra delar av rymden och varit på god väg att utforska andra planeter med potential för liv. Trots alla uppifrån riktade paroller och slagord om att besegra svält och fattigdom, är dessa alltjämt kvar. Det går inte att besegra abstraktioner, vilka är odödliga; de undvaras endast dem som är senila.

 

9.

För de som ännu bär på en faustisk längtan inom sig och som visat sig vara skickliga äventyrare, finns också möjligheten att ta med sig hela vår civilisation på ett sista storslaget och gemensamt äventyr. Precis som svanens sång har det vackraste sparats till sist; det finns ännu möjligheter att ändra utvecklingen i världen, att utifrån vår vilja påverka händelsernas gång. Den som förnekar viljans makt, medger samtidigt att han inte är faustisk. Även om slutet blir olyckligt och eländigt måste vi likväl driva mot det – något annat val finns inte. Pessimisternas gråt och jämmer över detta är de sanna viljemänniskorna avskyvärt. Det är inte mycket som skiljer dessa åt de vegetativt lagda människorna, vilka åtminstone inte säger sig veta vad som blir deras undergång; pessimisterna är både anspråksfulla och samtidigt avståndstagande. De säger sig veta i alla lägen vad som skall hända, att handlingar är meningslösa mot allsmäktiga imperativ, mot vilka vår viljas yttringar är som slängda sandkorn mot havet. Pessimist blir den som saknar tro på sig själv, som saknar engagemang för livet och som är alldeles för eländig för att hasta vidare mot döden. Den trötta dödslängtan kombinerat med patetisk nostalgi som griper pessimisten, är destruktiv för alla som önskar livet. De deltar med stort intresse i sökandet efter perfekta rum och tider som motsvarar deras idealvärld; likt Rousseau och Marx söker de ”ädla” förebilder, vilka utgör en mall för den utopi som de inte ens inom ramen för sin egen fantasi kan acceptera. Precis som andra utopisuktande tänkare betraktar de historieämnet som en kampsport för nekrofiler; de söker idogt bland idévärldens likhögar för att finna exakt det som motsvarar deras egna preferenser. Någon tanke på att verkligheten aldrig kommer att motsvara idealen fullt ut finns inte hos pessimisten. Nej, istället för äventyret inväntar denne det perfekta tillfället, den enda stund som klarar av att väcka engagemang. Under tiden passar pessimisten på att förgöra mängder med potentiellt äventyrslagda själar, som genom pessimistens destruktiva ord och satser smittas av riktningslös vånda. Det finns gott om fiender i världen, vilka likväl har en livsbejakande grundinställning. Pessimisten är faktiskt en ännu värre fiende, i det att denne söker pådyvla sin egen livsfientlighet på andra. Det bästa botemedlet mot pessimisten är att inrikta fokus på denne själv. Alla pessimister vill flytta fokus från sig själva och projicera det på sin omvärld. Vad omvärlden kan göra är att returnera pessimistens projektion mot sig själv. Kanske kan då så småningom insikten infinna sig hos denne att det är bättre att rannsaka sig själv och acceptera sin personlighets förutsättningar och därigenom överväga vilka äventyr som ligger nära till hands.

 

10.

Den västerländska civilisationens riktning är oklar, för första gången på 500 år. Den står still, dess rötter stryps och dess krafter förtvinar. Detta återspeglas också på den mellanmänskliga nivån, där föreningslivet inte florerar lika starkt och där mängden verkligt unika personligheter med inspirerande levnadsöden och äventyr blir färre och färre. Det är hög tid att dessa förhållanden ändras. Det är upp till den enskilda personligheten med faustisk blick att se bortom nuets begränsningar, mot framtiden och dess oändliga mängd av möjliga äventyr.