För en tid sedan utsattes jag för en personligt riktad attack; gränslöst cynisk och hänsynslös. Någon hade satt upp ett tjugotal lappar över området där jag utbildat mig, och likaså i mitt bostadsområde. På lapparna anklagades jag för att vara fascist, och därefter hängdes alla mina personuppgifter ut. Uppenbarligen fanns ett syfte bakom: att jag inte längre var välkommen på skolan, och att jag borde tänka på vad jag säger och gör. Offensiven var sannolikt väl planerad och organiserad för att maximera skadan mot mig.
Har jag mig själv att skylla? Vissa tycker säkert så. För andra är det givetvis oacceptabelt. När något sådant här inträffar lämnas man maktlös, och frågan man redan ställt sig själv flera gånger upprepas med intensifierad kraft. Vad är priset man är beredd att betala för att vara en offentlig skribent och debattör i Sverige 2018?
Att positionera sig som höger idag, eller öppet hysa en åsikt i en fråga vilken kan betraktas som höger, kan liknas vid att stå och balansera på randen av en klippa ovan en avgrund för vad som vad som är normativt oacceptabelt. Till vänster om dig har du flera meter med jord att röra dig över. Till höger om dig har du ömtålig småsten att försöka hitta fotfäste på. Lutar du dig lite för långt åt det hållet vid något tillfälle ramlar du ner och får det svårt att ta dig upp på trygg mark. Vissa försöker år efter år med konststycket att hålla balansen. Några har egentligen trillat ner för längesen, men uttrycker det bara i hemlighet och låtsas utåt fortfarande befinna sig på klippbranten eller till och med stå till vänster om den. En liten grupp har glatt studsat ner med ett segervrål och stoltserar öppet med det.
Facket etiketterat ”högerextrem” tycks oändligt omfattande och böjbart, och sträcka sig från Marcus Birro till Klas Lund; från personer och rörelser som förespråkar en gnutta andningsutrymme i en kvävande trång debattfåra, till motsvarande som finner lösning i våldsam revolution och autokratiska ideologier. Det politiska spelfältet är smalt, det kulturella mer eller minde icke-existerande. Har man någon gång försökt balansera längs klippans avsats inser man till slut att det enda som återstår är självförnekelse och självutplåning om man ska ducka alla beskyllningar.
Jag har bakgrund i den konservativa idétraditionen och deltog bland annat i bildandet av Konservativa Förbundet en gång i tiden. Dessförinnan fann jag främst inspiration i liberalismen, och jag sätter än idag ett stort värde i liberala rättigheter. Jag vet att det finns både skribenter och läsare här med bakgrund i andra skolor, med andra synsätt och attityder. Sannolikt finns det frågor kring vilka vi står långt ifrån varandra, och man kan se fördelar och nackdelar däri. Vissa menar att det gör att vi inte kan dela samma plattform, att åsikter smetas ut och smittar av sig. Jag har aldrig uppmanats att avstånd från något jag skrivit, men däremot har jag gång på gång anmanats att ta avstånd från andra.
Så varför valde jag att tacka ja när Motpol-redaktionen kontaktade mig, trots att det fanns en kontrovers? Varför skulle jag tacka nej till en plattform som, tämligen unik i sitt slag, erbjuder högern, oavsett nyans, kulturell fortbildning, debatt och idéutbyte dagligen? På grund av ängslighet? Beröringsskräck? Jag finner inget konstruktivt i ett sådant förhållningssätt och har aldrig gjort.
Att skriva på denna sida och andra plattformar under eget namn är givetvis ett ställningstagande. Det hade varit enklare att låta bli eller att signera med en pseudonym. Det är ett ställningstagande för att medborgare ska kunna utbyta idéer och åsikter utan att behöva känna sig rädda eller hotad; för att visa att man inte ska skämmas för sina ståndpunkter, utan istället våga stå rakryggad. Det provocerar. Det finns alltid ett damoklessvärd hängande över den som öppet går emot strömmen. Men det är en övertygelse som följt mig fram till dags datum.
Debatten om anonymitet är alltid aktuell, och jag respekterar dem som av olika skäl väljer att vara anonyma. För mig har det aldrig varit ett alternativ. Stora delar av min släkt växte upp i en kommunistisk diktatur där det var otänkbart att yttra ett kritiskt ord. Där angiveri var en ständig närvaro i tillvaron, och en grundbult för den som ville delta i politiken. Där grannar och vänner kunde försvinna spårlöst utan att någon visste varför. Där varje medborglig rättighet var kraftigt underställd statens intressen. Jag har alltid känt en stor tacksamhet över privilegiet att kunna leva mitt liv med möjligheter de aldrig kunde ta del av; att slippa den ständiga skräck som hänger över ett sådant samhällsbygge.
Jag är inte säker på att kommande generationer kommer få ta del av denna frihet. Jag vill varken sprida cynism eller defaitism, men jag kan inte heller ljuga och uttrycka en naiv optimism. Vi går mot ett mer och mer stängt samhälle, där fler och fler väljer att dra sig undan och där varje ord och handling vägs på guldvåg för att inte riskera att reta upp fel krafter. Man kan bli arg, man kan peka finger, men i slutändan är det något vi alla tvingas förhålla oss till. Mången har gått in i debatten med ett stort självförtroende, för att sedan, trötta och utmärglade, lämna och aldrig återvända.
Det är enkelt att utifrån anse att någon med enkelhet bör skaka av sig hot och smutskastning och gå vidare; att det är en plikt, och att motsatsen är ett svek. Jag har själv stått på andra sidan och tyckt att personer ger upp allt för lätt vid minsta påtryckning. När man själv drabbas ser man det ur en annan vinkel. Det drabbar inte bara en personligt, utan alla omkring en. Jag tror inte ens den mest hårdhudade människa kan lämnas oberörd, och de flesta av oss som valt att skriva här är akademiker och författare, snarare än slagkämpar.
Allt är dock inte nattsvart i denna stund. Flera goda krafter, ibland människor jag aldrig träffat eller haft bekantskap med, har vänt sig till mig och gett sitt fulla stöd, emotionellt och juridiskt. Mitt i bitterheten göder det ett hopp.
Vad gäller mitt vara som debattör och offentligt namn, här och på andra platser, är det något jag dagligen överväger med mig själv om. Jag tror vi alla här i någon grad upplevt en utsatthet och en motvind i vår vardag. Alla har sin gräns för när gränsen passeras, och när man inte känner att man längre orkar eller vill fortsätta, när priset blir för högt. Var den gränsen ligger är i slutändan något man enbart kan besvara inför sig själv.
Oavsett vilken väg framtiden för mig så hoppas jag kunna säga att ingenting varit förgäves. Att jag inspirerat till bildning och förkovring, så väl som nytänkande och en bredare debatt kring filosofi, kultur och politik. Kanske gryr en morgondag när vi kan göra det öppet och ärligt utan att behöva tänka på att drabbas av eftergifter eller skambeläggas, utan istället bemötas med intellektuell hederlighet och saklighet. Tyvärr, är den dagen inte idag.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
