Ruben Östlund är en av få regissörer som sedan tidigare vågat nosa på de normer som på olika sätt begränsar svängrummet i den offentliga debatten – i folkmun den politiska korrektheten – och ställt kontroversiella fråga via det cineastiska mediet. I Play belyses dynamiken mellan unga pojkar; svenskar och invandrare, stad och förort. I Turist undersöks det motsägelsefulla förhållandet mellan en förväntad traditionell mansrollen i ett feministiskt samhälle. I The Square är budskapet subtilare, men ändå, från början till slut, genomgripande. Medan vi i förgrunden får följa den kulturellt högstående Christian, chef för konstmuseet X-Royal i Stockholms slott, grandiost klädd både till den fysiskt gestaltade imagen och den sociala, så hägrar ständigt i bakgrunden samhällets dåliga samvete: tiggare, skrikande barn, förortsinvandrare, uteliggare och hjälporganisationsvärvare. Inte förrän de intervenerar med Christians liv ges de en roll i filmen, och då som en sorts oönskade väsen som gnager på karaktärens självbild. Ett gäng attackerar hans bil i en förort, en romsk kvinna är förvånansvärt rättfram inne på Seven-eleven, en kvinnlig journalist anklagar honom för att utnyttja folk via sin ställning, och en invandrarpojke vägrar att lämna Christian ifred förrän han bett om ursäkt för att felaktigt anklagat honom för tjuveri.
Christian, som är hyllad och beundrad inom kulturens slutna krets, blir bryskt medvetandegjord om hur hans tunga sociala roll lämnar honom fullt naken inför det faktiska mötet med världen utanför. I kölvattnet pågår en plågsam kamp för att hålla kvar vid identiteten som god medborgare genom sin roll i samhället, kläderna han bär snarare än personen som de klär.
När Christian anklagas för att utnyttja kvinnor via sin position talar han hellre om ett generellt fenomen än sig själv. När Christian slutligen motvilligt ber om ursäkt till den pojke han anklagat för stöld kan han inte underlåta sig att snabbt vidarebefordra skulden till politisk nivå. När Christian avgår efter att en kontroversiell video visats på X-Royals hemsida hänvisar han till enigheten med ledningen om att fel begåtts, men föga till någon egen moraliska kompass. Inget får vara för personligt och därmed lämna honom ensam med etiska dilemman. En identitet som bygger på bekräftelse riskerar hastigt att rämna om man erkänner eget ansvar. Än värre om man når fram till fel slutsatser.
”Det är en film som talar om någonting, som talar om vilket helvete som de som måste vara politiskt korrekta lever i, och den ger en mängd exempel på det. Den är gjord med stor fantasi, är väldigt rolig och mycket välspelad.”
– Pedro Almodóvar
Han är mannen som slentrianmässigt ogillar Sverigedemokraterna, kallar sig feminist, anser mångkultur är viktigt och ser sig som moraliskt högadlig. Det skrivs aldrig ut, men basuneras högljutt mellan rader. Museichefens porträtterade schablon väntar bara på att fyllas i. Man nästan väntar på att han ska titta in i kameran och säga: ”Varför skärskådar ni mig? Jag skänker hundra kronor i månaden till Röda Korset, gillar solidariska grupper på Facebook och har en svart assistent. Jag borde vara utan klander.” Vad han verkligen tycker och tänker bakom det uttalade är sekundärt och lämnas därhän. Åtminstone fram till att någon testar att försöka slå hål på bubblan. Filmen riktar en spetsig udd mot den plakatpolitik och imagemoral som råder i det västerländska samhället, och inte minst Sverige – där manifesterandet av intention överträffar handlingen; där värdet av kvantitativ uppmärksamhet överträffar kvalitativ godhet och medmänsklighet.
”The square”, filmens titel, utgörs av en konstinstallation bestående av en ruta med en skylt bredvid som säger: ”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad”. En harang som som med ens avfärdas som självklar och därmed intetsägande av de två unga PR-konsulterna i filmen, men som förväntat rubbas i sina grundvalar redan tidigt. För visst är det en metafor som pekar mot samhället lika mycket utanför som innanför rutan, och liksom de många floskler som möter oss i vardagen bara tycks vara sant för den som inte vill eller vågar ifrågasätta eller kritisera – som huvudkaraktären själv.
Men ordvalet gömmer mer än ett lager. Det engelska uttrycket ”to be square” innebär så talande att vara hårt konventionell och inte våga sticka ut. Kanske refererar titeln rentav till den box eller bubbla som ofta tycks omge kultureliten och dess verklighetsbeskrivning, vackert gestaltat med raka linjer över en platta kullersten.
Hantverksmässigt är filmen välgjord, med träffsäkert skådespel och vacker bild. I synnerhet imponerar den omtalade scenen då en man, i konstens namn, agerar apman mitt bland en servering och låter rollen gå kanske lite väl långt. Kanske är den absurda sekvensen menad att kontrastera huvudkaraktären fåfänga och bundenhet till normer. Måhända vill den fånga publikens passivitet så länge ”apan” håller sig inom rutan, som en passning till den civiliserade människan och filmen i övrigt. På samma sätt tycks kvinnans, hon som ställer sig upp och pratar om solidaritet under pressträffen när Christian avgår och möts av applåder för att sedan helt glömmas bort, vara en passage att skildra den efemära och, vad det verkar, meningslösa uppmärksamhet som väcks överallt omkring oss.
”The Square” är ingen linjär film med tydlig uppbyggnad och klimax, men det vore å andra sidan att tillrättalägga den verklighet den ämnar skildra. För den som söker en film som väcker tankar och gömmer budskap, vilket inte alltid är en konst som utförs väl inom svensk film, är den däremot bland de bättre moderna filmer man kan finna.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
