När man studerar olika religioner upptäcker man snart att det finns mycket som är gemensamt hos dem. En av de religionsvetare som gjorde detta var Mircea Eliade, och i boken The Sacred and the Profane beskriver han fenomenet religion. Det finns många kopplingar mellan Eliade och en traditionalistisk eller högerradikal världsbild (bland annat genom hans mångåriga koppling till det rumänska Järngardet och den italienske traditionalisten Julius Evola, eller för den delen hans kopplingar till det mer ”nationellt” kommunistiska Rumänien när landet försökte föra en egen politik och frigöra sig från Sovjet). Många gånger märker man också en nostalgi när Eliade beskriver den världsbild och livssyn som vi i väst förlorade när vi gjorde oss av med våra religioner, och han är därför inspirerande för den som söker ett alternativ till materialismen och konsumtionens Skådespel.
I boken arbetar Eliade med motsatsparet heligt och profant (världsligt), för att beskriva två världsbilder och två människotyper.
Det heliga
Inledningsvis beskriver Eliade vad det heliga är:
For Otto had read Luther and had understood what the ”living God” meant to a believer. It was not the God of the philosophers – of Erasmus, for example; it was not an idea, an abstract notion, a mere moral allegory. It was a terrible power, manifested in the divine wrath.
In Das Heilige Otto sets himself to discover the characteristics of this frightening and irrational experience. He finds the feeling of terror before the sacred, before the awe-inspiring mystery (mysterium tremendum), the majesty (majestas) that emanates an overwhelming superiority of power; he finds religious fear before the fascinating mystery (mysterium fascinans) in which perfect fullness of being flowers. Otto characterizes all these experiences as numinous (from Latin numen, god), for they are induced by the revelation of an aspect of divine power. The numinous presents itself as something ”wholly other” (ganz andere), something basically and totally different.
Det heliga är alltså för den religiöse något som är avgjort annorlunda än det världsliga, det profana. Detta heliga kan uppenbara sig i vår värld, för vissa folkstammar genom en sten som är så avgjort annorlunda, genom en person, ett djur, eller rentav ett föremål. Denna uppenbarelse kallar Eliade hierofani. För religiösa folkslag finns det en strävan att leva så nära det heliga som möjligt, då bara det heliga på ett djupare plan är verkligt (det handlar alltså om den gamla skillnaden mellan Being och Becoming).
Rummet
Eliade beskriver den djupa skillnaden i synen på rummet, mellan religiösa människor och profana/ateistiska människor. För en ateist är allt rum likvärdigt, och det innehåller ingen egentlig mening i sig. Skillnaderna är kvantitativa och kan mätas. För en religiös människa däremot finns det kvalitativa skillnader mellan olika delar av rummet. Vissa platser är rentav heliga, och det är där den religiösa människan vill bo. Eliade nämner att något av denna känsla överlevt även hos ateister, man har till exempel en annan känsla för sitt hem eller sitt land än för övriga delar av världen.
För den religiösa människan har världen en mitt, ett centrum, som ofta ses som utgångspunkten i världens skapelse. Detta centrum är ofta ett berg, som samtidigt befinner sig som en axel mellan underjorden, människornas värld, och gudarnas värld. Eliade nämner bland annat det palestinska berget Gerizim, de kristnas Golgotha, indiernas Meru och iraniernas Haraberezaiti.
Den religiösa människan försöker att ordna sitt eget hem som en miniatyr av det heliga centrum, vilket delvis förklarar varför dessa hem ofta har ett hål i taket, och ofta invigs under rituella former eller ihop med ett offer (på samma sätt som gudarna skapade det större kosmos). Eliade tar också upp tempel och kyrkor som ”miniatyrer” av det heliga.
Tid och myter
Därefter tar Eliade upp den religiösa människans syn på tiden. För ateisten är tiden något som kan mätas, och en sekund är alltid en sekund. Men för den religiösa människan är skillnader mellan olika tidsavsnitt något kvalitativt, och vissa tidpunkter på året är heliga och en återgång till den mytiska tiden. Detta har tagits upp mer i det gamla inlägget om Eliade.
Den heliga naturen
Eliade beskriver sedan den traditionella religiösa människans inställning till naturen. Han förklarar att eftersom gudarna skapade naturen, så gjorde de det på ett sådant sätt att man kan dra många slutsatser om dem genom deras skapelse. Den iranske traditionalisten Hossein Nasr har skrivit utförligt om detta i Man and Nature, som recenseras här. Eliade går in i detalj på ett flertal olika sidor av naturen, som avslöjar olika sidor av det heliga. Han beskriver symboler som Himlen, och vad den betydde för olika folk, Moder Jord, Vattnet, och andra symboler. Detta är det kanske mest spännande avsnittet i boken, och mycket användbart om man börjar läsa Evola.
Eliade skiljer sig från Evola genom att han beskriver ett antal olika återkommande teman och symboler i olika religioner, men inte rangordnar dem. Sådana symboler är Himlen, Solen och Moder Jord, som Evola använder för att skapa något som närmast är en dualism mellan en hyperboreansk andlighet och en solär å den ena sidan, och en lunär och en ktonisk å den andra.
En intressant detalj med Eliade är att de exempel han använder sig av till stor del kommer från olika ”primitiva” folk, bland annat från Oceanien och mindre kända små folk från Asien. Det är inte varje dag man får en verklig förklaring av varför vissa folk blev kannibaler och huvudjägare (annat än den rent materialistiska: mat), för att bara ta ett exempel. Däremot använder sig Eliade väldigt sparsamt av nordiska exempel, vilket kan vara tråkigt för oss (i många fall är exemplen dock ganska uppenbara för oss nordmän, som när han tar upp olika heliga träd i olika traditioner eller ”broar” mellan olika världar, där vi ju har Yggdrasil och Bifrost). För etnopluralister med intresse för antropologi är Eliades exempel i varje fall intressanta, och det är också givande att se hur samma teman och idéer återkommer både i polynesiska stammar och i kristendomen.
Mänsklig existens och helgat liv
Eliade beskriver också livssynen i religiösa samhällen. De såg det rent biologiska som något meningslöst (äta, skita, sova, dö), och meningen med livet var att göra det meningsfullt genom att leva det så nära det heliga som möjligt. Biologiska funktioner kunde göras meningsfulla genom att man utförde dem på samma sätt som gudar och halvgudar till exempel (Eliade nämner någon stam som utförde sina naturliga behov på det sätt gudarna lärt dem, japanerna har förvandlat tedrickandet till en komplicerad konst, och indierna har utvecklat sexakten till en ritual, så det här idealet kunde gå ganska långt i en del samhällen).
I detta avsnitt tar Eliade också upp ”rites of passage”, alltså ritualer som används när man går från en social grupp eller del av livet till en annan. Sådana riter är väldigt vanliga, i vårt moderna samhälle har vi bland annat kvar dopet, konfirmationen, och begravningen. Eliade tar också upp fenomenet invigning, alltså en form av ”rites of passage” som vi inte har kvar i vårt samhälle alls men som värderas mycket högt i exempelvis Indien (där den som inte genomgått invigning inte ens ses som en riktig arier om han är högkastig).
Det finns egentligen bara ett problem med Sacred and Profane, och det är att så mycket känns igen från Eliades bok Myten om den eviga återkomsten. Många gånger är det rentav samma exempel som används. Båda böckerna är alltså bra, och de är inte rena kopior av varandra, men om man har en begränsad budget så bör man bara köpa den ena. Som gammal svenskspråkig nietzschefantast så skulle jag själv nog välja Myten om den eviga återkomsten.
Eliades Myten om den eviga återkomsten recenseras och sammanfattas här: Mircea Eliade och Myten om den eviga återkomsten.
Om skribenten: Joakim Andersen
