Högervänsterskalans upplösning

Aktuellt, Debatt, Ekonomi, Ideologi, Inrikespolitik, Marxism, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Det allt mer utbredda tvivlet på att vad som hittills har varit höger och vänster är höger och vänster är berättigat. Kvar av de gamla motsättningarna finns främst kampen mellan arbete och (monopol)kapital. På det ideologiska planet är emellertid förändringarna stora beroende på att den statsmonopolistiska kapitalismen, kapitalismens sista stadium, för med sig en förruttnelse utan tidigare jämförelse. Extra farligt blir det därför att mänskan nu är starkare än naturen, samtidigt som vetenskapen och tekniken kontrolleras av staten och kapitalet, ej av folket.

Konkurrenskapitalismen var den uppåtgående kapitalismen. Så länge den var dominant gick det framåt, trots de lidanden den orsakade främst den kroppsarbetande befolkningen i städerna. Då skapades den sköna konsten, då skrevs de främsta litterära verken och de stora världsåskådningarna tog form. I alla stora ideologier finns större eller mindre korn av de vises sten. Annars skulle de aldrig ha fått en sådan utbredning. Vad som händer sedan nu flera årtionden tillbaka är emellertid att den ruttnande kapitalismen hotar alla mänskliga värden oberoende av vilken världsåskådning eller religion som har skapat dem. Humanister finns bland anhängare av alla ismer, och de blir allt mer medvetna om att humanismens kärna är densamma i exempelvis både kristendomen, konservatismen och socialismen. Då denna kärna hotar att utplånas blir det naturligt att de söker sig till varandra. Dagens motsättningar går därför ej mellan partierna utan som en romb genom dem.

Ett gott exempel är språkfrågan. Under 1900-talets första hälft stödde arbetarna och deras partier de svenskspråkiga mot äktfinnarna. Svenskhat var sällsynt i de stora städernas arbetarstadsdelar under 1930-talet, då språkstriden rasade som värst. Under 1970-talets senare hälft svängde emellertid arbetarna i språkfrågan, därför att de förlorade sin humanism när de kände att de skulle försvinna ur historien. Arbetarpartierna (vänstern) började samtidigt inta en allt mer reserverad hållning till svenska språket. Engelskan kördes fram på bekostnad av alla andra språk. En del av den svenska överklassen gav dem flankstöd (”vi sitter på ett smältande isflak”), samtidigt som man i finsk- och tvåspråkiga hem började att sätta barnen i svensk skola. Kampen mot svenskan har i dag sin rot i att storkapitalet vill ha bort alla språk i Europa utom de allra största. Man tänker sig, att till slut kommer bara 7-8 språk att finnas kvar i världen. Detta gagnar kapitalets strävan efter vinstmaximering och koncentration. Genom att i Finland mobilisera efterblivna mänskor mot det svenska språket hoppas man att få bort det. Sedan är fältet fritt för att utplåna finskan och ersätta den med engelskan. I Sverige vanvårdar de där uppe svenska språket i avsikt att låta det förfalla och till slut få folket med på att det vore bättre att tala (pidgin)engelska. Samtidigt omöjliggörs avsiktligt varje vettig diskussion om den nationella frågan. Världen skall likriktas (amerikaniseras), eller homogeniseras som det heter, på monopolens villkor, också språkligt, och mänskorna fördummas. Engelskan och kosmopolitismen omhuldas däremot. Det är därför man skuffar undan nationalitetsfrågan och frågan om rätten till sitt modersmål. Det är faktiskt så illa beställt, att vid svenska universitet är det numera förbjudet att skriva på något annat språk än svenska och engelska. Det senare omhuldas, varför usla svenska akademikers skit trycks på dålig engelska för att ännu mer svärta ned landets tidigare goda rykte som kulturnation. Universitetslärare som behärskar minst tre främmande språk blir allt sällsyntare. Ministrarnas och riksdagsledamöternas sätt, begåvning, bildning och språkkunskaper är så eländiga att det är en nationell skam, och oavsett vilka partier som bildar regering. Till råga på allt har samma mänskor inrättat en myndighet som skall lära (tredje) världen demokrati. De behärskar inte ens det svenska språket och har aldrig hört talats om Modersmålets sång.

De traditionella partimotsättningarna hade sitt berättigande för hundra år sedan. I dag har de överlevat sig själva. Vi får socialt sett fortfarande en huvudmotsättning, som går mellan arbete och monopolkapital, politiskt en motsättning mellan humanister och övriga. Det medför att alla partier sprängs och att det likaså uppstår motsättningar inom alla klasser och skikt.

Den kraft som har möjlighet att genomföra en humanistisk förändring är intelligentian och beroende på att denna kan tänka abstrakt och ökar mycket snabbt i antal. I Sverige uppgår den till minst 20 procent av befolkningen och är lika stor som den tidigare dominerande arbetarklassen. Det växande behovet av mänskor med högre skolning har också medfört att den har vuxit och att de intellektuella har blivit lönarbetare på samma villkor som alla andra. Speciellt vid ett studium av teknikers och naturvetares arbete och ställning i produktionen framgår att intelligentian skapar värden, att frukten av deras arbete berövas dem av deras arbetsgivare och att de inte har mer att säga till om än städerskorna. Som humanister och med förmåga till överblick kan de se lidandet i samhället också i vidare ramar. Det är mot denna bakgrund man bör studera den utdragna läkarstrejken i Finland år 2001. Den gällde inte bara läkarnas löner utan lika mycket en fråga om patienternas rättigheter och sjukvårdens framtid. Den är ett klart exempel på intelligentians vilja och förmåga att ta sig an de mänskors intressen vilka ej kan föra sin egen talan. Sjukvårdspersonalen lider lika mycket av vidriga förhållanden inom sjukvården som patienterna.

Vänster och höger blev begrepp under den franska revolutionen. Vid nationalförsamlingens sammanträden satte sig de som ville en förändring till vänster och de som önskade bevara status quo till höger. Denna högervänsterskala var relevant, innan arbetarrörelsen dök upp på scenen. Man må dock betänka, att industriarbetarklassen aldrig kom att omfatta mer än cirka hälften av befolkningen i något land och vid förra sekelskiftet utgjorde den kanske bara 20-30 procent bortsett från i länder som Storbritannien och Tyskland, där den var betydligt större.

Arbetarrörelsens uppdykande innebar att vi fick två slags vänster, den borgerliga och den socialistiska. Efter oktoberrevolutionen stod det dock mellan dem som ville ytterligare en social förändring (vänstern) och dem som ville bevara det kapitalistiska produktionssättet, de borgerliga, som i de flesta länder var splittrade i liberaler, konservativa och kristna. I Norden fanns dessutom bondepartier, som räknades till de borgerliga, då de också slog vakt om privategendomen. Adeln hade förlorat sin särställning och utgjorde en del av borgerligheten.

Av förra århundradets erfarenheter lär man, att det, liksom Marx skrev, inte gäller att krossa kapitalismen utan att upphäva den på liknande sätt som Einstein upphävde Newton. Den senare är ingalunda död inom fysiken, men hans tesers giltighet har begränsats.

Nödvändigheten av också en social förändring inses av många. Att samla alla progressiva krafter inom ett parti vore dock en praktisk omöjlighet. Man får därför en allians mellan marxister, gröna, frisinnade, konservativa och kristna. Mot dem formerar sig sannolikt ett block bestående av liberaler, fascister och socialdemokrater. Adeln och ridderskapet är i dag förmodligen mer progressiva än FFC-kollektivet och av den anledningen att dess medlemmar är bildade och många av dem proletariserade lönarbetare inom den intellektuella världen. Arbetarklassen var nämligen till skillnad från vad de marxistiska klassikerna lärde aldrig någon revolutionär klass utan en underordnad och oförmögen att se längre än till mat, bostad och arbete beroende på att den på grund av sin ställning i produktionen och reproduktionen är oförmögen att tänka abstrakt. Den definierades som klass endast av sin förtryckta ställning. När arbetarna leddes av progressiva och i regel uppifrån kommande intellektuella gick det bra. Då de försvann gick det sämre.

Den socialistiska intelligentian uppstod inne i det kapitalistiska produktionssättet och var genom sitt arbete och sin sociala bakgrund knuten till den härskande klassen. Efter 1950, eller samtidigt och i takt med den vetenskapliga och tekniska revolutionens framväxt, ökar den snabbt i styrka och radikalisering, varom 1960-talets studentrevolter vittnar. Den har tidigare varit en klass i sig, det vill säga omedveten om sin historiska uppgift, men börjar nu att bli en klass för sig, en samhällsgrupp medveten om sin kraft och mission.

Dagens gästskribent Ulf Modin har skrivit bland annat I pöbelns tid och DDR-boken.

Pin It
  • The Chamber Pot

    ”En sann humanist är förstås konservativ”. Så beskriver Motpol-skribenten Jalle Horn sig själv. Men vi kanske ska vända på det som Ulf Modin gör, ”En sann konservativ är förstås en humanist”, men det gäller också för en sann socialist eller en sann kristen.