Vad är en svensk? Vem är svensk? Då och då dryftas frågan om det går att åtskilja människors etniska identitet i en globaliserad värld. Men även om vi stöter på aber i våra försök att definiera folkgrupper, subkulturella som etniska, utgör de inget unikum inom semantiken.
Om jag frågar: Vad är en katt? Ett pälsdjur med fyra ben, svans och morrhår? Men kan inte en entitet med tre ben, svanslös och utan morrhår också vara en katt? Sanningen att säga skulle vi kunna lista 100-tals attribut som vi använder för att begreppsdefiniera ”katt”, varav vissa egenskaper givetvis väger tyngre än andra. Trots det är det svårare än vid första anblick att peka ut de exakta kriterierna för när ett ting övergår från begreppet ”katt” till ett annat. Någonstans på den teoretiska skalan tycks entitetens egenskaper, eller avsaknad av egenskaper, sammantaget leda oss att besluta om begreppet ”katt” ringar in entitetens väsen eller inte. Betyder detta att vi inte med säkerhet kan peka ut en katt? Nej, de flesta skulle säga att vad som är en katt, respektive inte en katt, är självklart, rentav löjeväckande.
För femtio år var det lika självklart vem som var svensk eller inte svensk. Med en förändrad demografi har frågan plötsligt blivit aktuell och omtvistad. ”Svensk” är vad man inom semantiken kallar en homonym – alltså ett ord som stavas och uttalas likadant, men har mer än en betydelse. Begreppet hänvisar dels till en etnisk folkgrupp, dels till en medborgare av staten Sverige. Vissa vill mena, implicit eller explicit, att det inte finns någon etnisk folkgrupp som vi kan etikettera ”svenskar” därför att en sådan begreppsinnebörd blir för abstrakt och relativ. Man föreslår därmed att ”svensk” enbart ska definieras som det senare: att alla de människor som bebor ett geografiskt område avgränsat som staten Sverige är svenskar. Många menar att en så vid, och samtidigt snäv, definition är tydlig och gör att vi undviker att hamna i djuplodade och svårutredda semantiska diskussioner. Problematiken med att begreppsbestämma folkgrupper blott genom staten de bor i är dock att en rad med folkgrupper som idag betraktar sig som egna etniska folkgrupper skulle förlora rätten att definiera sig som sådana. Samer, kurder, romer m.fl. skulle förlora sin suveränitet och uppgå i andra folkslag när mångetniska stater omdefinieras till renodlade nationalstater. Det är en tämligen radikal omdaning som få är beredda att ställa sig bakom.
I Finland har man valt att hantera frågan med de många minoritetsgrupperna i landet genom att göra åtskillnad mellan det etniska ”finnar” och det medborgarskapsbaserade ”finländare”, för att undvika samma begreppsförvirring som idag råder i Sverige. Ur det följer inte automatiskt ett svar på vem som är finne respektive finländare, men åtminstone underlättar det diskussionen då man slipper förtydliga inför varje analys huruvida man talar om en etnisk grupp eller en nationalitet.
Kanske låter det nu onödigt invecklat att identifiera etniska grupper? Kanske måste man vara sociolog för att ens försöka? Nej, de flesta skulle troligtvis kunna ge en ostensiv definition (utpekande) på bråkdelen av en sekund och de flesta är tillräckligt bekanta med nominaldefinitionen (den konventionella begreppsanvändningen) för att förstå vem vi talar om när vi talar om en (etnisk) svensk. Svårigheten finner vi i att stipulera en definition som i ordalag fångar essensen, vilket är ett hantverk som prövats sedan antikens dagar. Och huruvida realdefinitioner (tingets essens) kan särskiljas från nominaldefinitioner är högst hypotetiskt.
Rimligtvis ligger det då nära till hands att istället hänvisa till ”common sense” eftersom begreppsförståelsen i regel sker intuitivt, och begreppsförvirring uppstår först när, som vi kan se, abstraktion ska gå till konkretion. En given kritik mot en sådan tanke är givetvis, som vi ursprungligen tog upp, att den kan uppfattas som semantiskt dunkel eller godtycklig. Men är det inte ett misstag att blanda ihop ett ords konventionella användning med försöken att vid en dissektion utkristallisera en ”faktisk betydelse”, och tro att det med nödvändighet utreder samma sak?
Sammantaget att säga kommer vi inte kunna finna en objektiv lista över vad som får oss att definiera någon som svensk. Vad vi kan peka ut är attribut som vi associerar till begreppet – från breda domäner som språk, religion och namn, till mer specifika saker i beteende och värderingar. Hur dessa attribut sammanfaller till en definition är inte bara individuellt, utan även kontextuellt, och går att finna i relationen mellan tes och antites, svenskt och osvenskt, liksom kontrasten mellan katt och icke-katt. Men till skillnad från vad den offentliga debatten ibland kan ge sken av är det inte den generella uppfattningen av begreppets innebörd som är omtvistat – de flesta delar på ett abstrakt plan en gängse uppfattning – utan snarare de enskilda exemplaren; undantagen och de enskilda personerna.
En katt är ett djur med fyra ben, svans och morrhår, men undantag finns. Svenskar är kristna, firar midsommar och är blygsamma, men undantag finns. Frågan är när ett eller flera undantag gör individen för olik övriga individer i gruppen för att längre tillhöra klassen. Är det när ett visst attribut fattas, när ett visst attribut enbart finns hos undantaget, när för många attribut särskiljer, eller är det en samlad bild av alla delar? Vi kommer troligtvis inte kunna ge ett slutgiltigt svar på frågan. Vi kommer säkerligen inte heller vara helt överens. Men skulle det innebära därvid att begreppet saknar innebörd då skulle vårt språk vara ytterst fattigt. För att slutligen knyta an till den gedigne språkfilosofen Ludwig Wittgenstein:
”Om man å andra sidan vill ge en definition av önskande, dvs dra en skarp gräns, så är man fri att göra det efter behag; och denna gräns kommer aldrig att sammanfalla helt och hållet med det faktiska bruket, eftersom detta bruk inte har någon skarp gräns.”
Anknytande artiklar om ämnet:
https://occidentfaust.wordpress.com/2014/03/18/sprakfilosofin-och-vad-ar-en-svensk/
https://occidentfaust.wordpress.com/2014/03/21/vad-ar-etnicitet-och-finns-det-etniska-svenskar/
Om skribenten: André Iskra Jönsson
