En svensk katt – Ett stycke språkfilosofi

Filosofi, Samhälle, Vetenskap

Vad är en svensk? Vem är svensk? Då och då dryftas frågan om det går att åtskilja människors etniska identitet i en globaliserad värld. Men även om vi stöter på aber i våra försök att definiera folkgrupper, subkulturella som etniska, utgör de inget unikum inom semantiken.

Om jag frågar: Vad är en katt? Ett pälsdjur med fyra ben, svans och morrhår? Men kan inte en entitet med tre ben, svanslös och utan morrhår också vara en katt? Sanningen att säga skulle vi kunna lista 100-tals attribut som vi använder för att begreppsdefiniera ”katt”, varav vissa egenskaper givetvis väger tyngre än andra. Trots det är det svårare än vid första anblick att peka ut de exakta kriterierna för när ett ting övergår från begreppet ”katt” till ett annat. Någonstans på den teoretiska skalan tycks entitetens egenskaper, eller avsaknad av egenskaper, sammantaget leda oss att besluta om begreppet ”katt” ringar in entitetens väsen eller inte. Betyder detta att vi inte med säkerhet kan peka ut en katt? Nej, de flesta skulle säga att vad som är en katt, respektive inte en katt, är självklart, rentav löjeväckande.

För femtio år var det lika självklart vem som var svensk eller inte svensk. Med en förändrad demografi har frågan plötsligt blivit aktuell och omtvistad. ”Svensk” är vad man inom semantiken kallar en homonym – alltså ett ord som stavas och uttalas likadant, men har mer än en betydelse. Begreppet hänvisar dels till en etnisk folkgrupp, dels till en medborgare av staten Sverige. Vissa vill mena, implicit eller explicit, att det inte finns någon etnisk folkgrupp som vi kan etikettera ”svenskar” därför att en sådan begreppsinnebörd blir för abstrakt och relativ. Man föreslår därmed att ”svensk” enbart ska definieras som det senare: att alla de människor som bebor ett geografiskt område avgränsat som staten Sverige är svenskar. Många menar att en så vid, och samtidigt snäv, definition är tydlig och gör att vi undviker att hamna i djuplodade och svårutredda semantiska diskussioner. Problematiken med att begreppsbestämma folkgrupper blott genom staten de bor i är dock att en rad med folkgrupper som idag betraktar sig som egna etniska folkgrupper skulle förlora rätten att definiera sig som sådana. Samer, kurder, romer m.fl. skulle förlora sin suveränitet och uppgå i andra folkslag när mångetniska stater omdefinieras till renodlade nationalstater. Det är en tämligen radikal omdaning som få är beredda att ställa sig bakom.

I Finland har man valt att hantera frågan med de många minoritetsgrupperna i landet genom att göra åtskillnad mellan det etniska ”finnar” och det medborgarskapsbaserade ”finländare”, för att undvika samma begreppsförvirring som idag råder i Sverige. Ur det följer inte automatiskt ett svar på vem som är finne respektive finländare, men åtminstone underlättar det diskussionen då man slipper förtydliga inför varje analys huruvida man talar om en etnisk grupp eller en nationalitet.

Kanske låter det nu onödigt invecklat att identifiera etniska grupper? Kanske måste man vara sociolog för att ens försöka? Nej, de flesta skulle troligtvis kunna ge en ostensiv definition (utpekande) på bråkdelen av en sekund och de flesta är tillräckligt bekanta med nominaldefinitionen (den konventionella begreppsanvändningen) för att förstå vem vi talar om när vi talar om en (etnisk) svensk. Svårigheten finner vi i att stipulera en definition som i ordalag fångar essensen, vilket är ett hantverk som prövats sedan antikens dagar. Och huruvida realdefinitioner (tingets essens) kan särskiljas från nominaldefinitioner är högst hypotetiskt.

Rimligtvis ligger det då nära till hands att istället hänvisa till ”common sense” eftersom begreppsförståelsen i regel sker intuitivt, och begreppsförvirring uppstår först när, som vi kan se, abstraktion ska gå till konkretion. En given kritik mot en sådan tanke är givetvis, som vi ursprungligen tog upp, att den kan uppfattas som semantiskt dunkel eller godtycklig. Men är det inte ett misstag att blanda ihop ett ords konventionella användning med försöken att vid en dissektion utkristallisera en ”faktisk betydelse”, och tro att det med nödvändighet utreder samma sak?

Sammantaget att säga kommer vi inte kunna finna en objektiv lista över vad som får oss att definiera någon som svensk. Vad vi kan peka ut är attribut som vi associerar till begreppet – från breda domäner som språk, religion och namn, till mer specifika saker i beteende och värderingar. Hur dessa attribut sammanfaller till en definition är inte bara individuellt, utan även kontextuellt, och går att finna i relationen mellan tes och antites, svenskt och osvenskt, liksom kontrasten mellan katt och icke-katt. Men till skillnad från vad den offentliga debatten ibland kan ge sken av är det inte den generella uppfattningen av begreppets innebörd som är omtvistat – de flesta delar på ett abstrakt plan en gängse uppfattning – utan snarare de enskilda exemplaren; undantagen och de enskilda personerna.

En katt är ett djur med fyra ben, svans och morrhår, men undantag finns. Svenskar är kristna, firar midsommar och är blygsamma, men undantag finns. Frågan är när ett eller flera undantag gör individen för olik övriga individer i gruppen för att längre tillhöra klassen. Är det när ett visst attribut fattas, när ett visst attribut enbart finns hos undantaget, när för många attribut särskiljer, eller är det en samlad bild av alla delar? Vi kommer troligtvis inte kunna ge ett slutgiltigt svar på frågan. Vi kommer säkerligen inte heller vara helt överens. Men skulle det innebära därvid att begreppet saknar innebörd då skulle vårt språk vara ytterst fattigt. För att slutligen knyta an till den gedigne språkfilosofen Ludwig Wittgenstein:

Om man å andra sidan vill ge en definition av önskande, dvs dra en skarp gräns, så är man fri att göra det efter behag; och denna gräns kommer aldrig att sammanfalla helt och hållet med det faktiska bruket, eftersom detta bruk inte har någon skarp gräns.”

Anknytande artiklar om ämnet:

https://occidentfaust.wordpress.com/2014/03/18/sprakfilosofin-och-vad-ar-en-svensk/

https://occidentfaust.wordpress.com/2014/03/21/vad-ar-etnicitet-och-finns-det-etniska-svenskar/

Pin It
  • Patria

    Svenskar är fega fårskallar. Funkar för mig.

    • zeno

      själv använder jag mig i diskussion ofta av nysvenskarnas eget ord för oss svenskar – ”svennar”

      svårt att se att jag skulle kunna bli skälld för rasse när jag använder detta uttryck – även om ordet i sig är ”rasistiskt” i betydelsen att det åt-/avskiljer en etnisk grupp

      men logiska resonemang har väl aldrig varit batikhäxornas eller PK-soldaternas styrka direkt…

  • Claes Lantz

    Om jag försöker lämna en definition så blir det;
    Svensk är den som är uppvuxen i Sverige, talar svenska och uppfattar sig själv som svensk.

    • Kronolog

      Att tala det svenska språket är ett obestridligt kriterium – såvida du inte är stum eller av någon annan anledning saknar talförmåga. Att vara uppvuxen i Sverige är inte nödvändigtvis ett kriterium: om man föds av svenska föräldrar i ett annat land och växer upp där är man alltjämt svensk, svensk i exil. Om man å andra sidan växer upp under sådana omständighet och inte lär sig vårt språk upphör man att vara svensk och blir istället kreol.

      Att uppfatta sig själv som svensk kan inte vara kriterium. Om jag uppfattar mig som att jag inte är barn till mina föräldrar, betyder inte det att så är fallet – jag är deras barn oavsett vad jag anser om saken. Samma sak gäller nationalitet: du tillhör en nation, oavsett vad du tycker om saken.

      Som jag ser det kan definiera svensk på två vis, ett löst och ett strikt:

      Den lösa definitionen: Ser du ut som en svensk och låter som en svensk, är du svensk. Enligt denna definition kan vilken europé som helst som växer upp i Sverige betecknas som svensk.

      Den strikta definitionen: Ser du ut som en svensk, låter som en svensk och har enbart svenska förfäder X antal generationer tillbaka i tiden, är du svensk.

      Vilken av definitionerna som är bäst att använda sig av beror på omständigheterna.

    • The Tenth Crusader

      Det är inte raketforskning. Man kan gå ut på en valfri skolgård i landet och be ungarna att peka svenskar kontra invandrare – varenda jävel kan göra det utan några större svårigheter. Detta är ett påhittat problem från vänstern.

      Man blir inte svensk för att man uppfattar sig som svensk. Du kan uppfatta dig själv som Napoleon också, men då klassas du som ett mentalt sjukt människa – men när det gäller vilket folk du tillhör så är det plötsligt fritt fram att välja och vraka som om att det är lösgodis?

  • JB

    Det synes som om man i en iver att vilja definiera alla invandrade människor som svenskar, verkar vilja glömma bort, eller totalt negligera, att inte alla invandrade människor själva alls vill, eller kan, identifiera sig själva som svenskar….

     

    Det som tilltros vara en slags generositet, – ja, nu får du kalla dig för svensk – , så snälla är vi- – , i själva verket är en respektlöshet, en arrogans som vill förneka att olika folkgrupper, folkstammar, folk och språkstammar, oftast själva inte alls vill överge sin egen nationsidentitet, sin folkstam, folk, språk eller kultur, där en person har sina rötter, sina förfäder, sin historia och sin prägling….

    (…Och rent principiellt är detta fenomen, att vilja kännas vid sitt ursprung, någonting av godo för hela mänskligheten…. Genom det så kan faktiskt ett bevarande ske, ett försvar av den mångfaldighet, den variationsrikedom som verkligen finns inom arten människa…

    Både vad gäller språk, poesi, musik, litteratur och även arkitektur, klädstilar, matvariationer och andra olikheter som alltså kräver respektive folk för att kunna kultiveras och odlas fram bland jordklotets alla olika folkstammar, språkstammar och folk, som verkligen finns ….)…

    Att man inom västvärlden, inom Europa och inom den s.k. Nya Världen, USA, vill försöka att utplåna människosläktets alla olikheter i en iver att försöka att göra dem alla mer lika varandra, är någonting som i en förlängning skulle bli tråkigt för just hela människosläktet…(som alltså då skulle förlorar sin kulturella, traditionella, biologiska, språkliga, musikaliska, arkitektoniska, poetiska, litterära och kulinariska variationsrikedom….som alltså skulle leda till en förlust för hela människosläktet….) …

     

    Att kulturer och folkstammar, att språkstammar och folk, verkligen har försvunnit och gått under, eller besegrats av starkare makter, genom historiens gång, är en verklighet….

     

    Segrarmakter och erövrarmakter har oftast velat bespotta, förnedra, förlöjliga och håna, besegrade folk….ungefär kanske liknande så som gatubusar också kan sparka ned och bespotta redan besegrade i gatustrider….som för att undermedvetet riktig befästa och fastslå en seger…. att förklara de besegrade för att vara värdelösa, värda att endast hån, förlöjligande och bespottelse avkräver de besegrade att inte försöka – sticka upp – , och fungerar psykologiskt som en garant för en segrarmakt att inte riskera att utsättas för hämnd, eller för lönnmord, eller för repressalier….En segrarmakt vill alltså oftast fullkomligt och totalt slå ut ett besegrat folks möjligheter och förmågor att kunna – resa sig på nytt – , (för att i sin tur hämnas osv. et cetera..)….

    Däri ingår också förmodligen den psykologiska krigföringen att ge sig på kvinnor i ett krig, samt i en besegrad nation….Kvinnor inom en folkstam, en språkstam, inom en nation, är vägen genom vilken den kan återhämta sig själv, som just folk, som nation, som språkstam, som kulturstam, osv., därför vill kvinnor ofta attackeras, dödas, eller förnedras vid krig, och också förnedras, hånas, förlöjligas, bespottas, förledas, förföras och förvillas, när en folkstam har besegrats, för att riktigt då kunna befästa en totalitär seger över en fiendestam….

     

    Sådan är mänsklighetens psykologiska krigshistoria och krigsöde….

     

    Vilja till krig har nog alltid funnits bland absolut alla olika folkstammar som över huvud taget har funnits….

     

    Besegrade folkstammars öde är, både direkt och också indirekt genom förminskade förmågor till reproduktion av sig själva, att bli utplånade….

    • JB

      PS.

      Inte att förglömma, så kan man ju – vända på steken – , också….

       

      Alltså, är svenskar kineser, i kinesers ögon…

      Är svenskar norrmän, i norrmäns ögon…

      Är svenskar danskar, i danskars ögon..

       

      Somalier, i somaliers ögon..

      Irakier, i irakers, spanjorer i spanjorers, tyskar i tyskars, judar i judars, romer i romers, tornedalingar i tornedalingar, samer i samers, finnar i finländares, eritrianer i eritrianers, iranier i iraniers, japaner i japaners, kongoleser i kongolesers…ögon…., osv., et cetera m.fl…. ….

       

      Nej, svenskar identifieras inte alls som tillhöriga alla dessa olika folkgrupperingarnas, språkgrupperingarnas, kulturgrupperingarnas ögon, som tillhöriga dem själva…

       

      Tvärtom ses svenskar som – främlingar – till de olika folkgrupperingars egen kultur, språk, folkstam och tradition, och kan inte alls bli identifierade som tillhöriga dem…

       

      Men, alla dessa olika folkstammar och folk, som har ett svenskt medborgarskap, blir inför det svenska folket, och inför den svenska språkstammen, den svenska folkstammen och inför en svensk tradition och kultur, nonchalant och arrogant identifierade som – svenskar – ..

      Och detta alltså även om de olika folkgrupperingarna själva alltså verkligen vill det eller ej..(och kanske även i vissa fall kan uppleva en sådan benämning, eller en sådan identifiering, som kränkande, eller som arrogant, kanske som ett försök till förnekande av dem själva och deras kultur, språkstam och identitet, eller rent av som en hänsynslös förolämpning…)…

       

      Det hela är mycket märkligt när man rotar i begreppen….

      • JB

        Var vänlig ta bort min kommentar tack.
        V.h. JB

  • JB

    Korrigerad kommentar…

    Det synes som om man i en iver att vilja identifiera alla invandrade människor som svenskar, verkar vilja glömma bort, eller totalt negligera, att inte alla invandrade människor själva alls vill, eller kan, identifiera sig själva som svenskar….

    Det som tilltros vara en slags generositet, – ja, nu får du kalla dig för svensk, för så snälla är vi- – , i själva verket är en respektlöshet, en arrogans som vill förneka att olika folkgrupper, folkstammar, folk och språkstammar, oftast själva inte alls vill överge sin egen nationsidentitet, sin folkstam, folk, språkstam eller kultur, alltså där en person har sina rötter, sina förfäder, sin historia och sin prägling….

     (…Rent principiellt är detta fenomen, att vilja kännas vid sitt ursprung, att oundvikligen vilja identifiera sig själv med sitt ursprung, och också själv vilja bli identifierad med den, är någonting av godo för hela mänskligheten…. Genom det så kan faktiskt ett bevarande ske, alltså ett kultiverande och ett försvar ske, av all den mångfald, all den variationsrikedom som verkligen finns inom arten människa…

     Det gäller mångfaldigheten av språk, poesi, musik, litteratur, dans, även arkitektur, klädstilar, mat, och alla andra olikheter som alltså kräver respektive folk för att kunna kultiveras och kunna odlas fram, kultiveras och bevaras från generation till generation, just bland jordklotets alla olika folkstammar, språkstammar och folk som verkligen finns ….)…

     Att man inom (en galen?), Västvärld, inom Europa och inom den s.k. Nya Världen, USA, vill försöka att utplåna människosläktets alla olikheter i en iver att försöka att göra dem alla mer – lika varandra – , är någonting som i en förlängning skulle bli någonting sorgligt och tråkigt, för just hela människosläktet…

     Hela människosläktet skulle då och därigenom alltså förlora sin kulturella, traditionella, biologiska, språkliga, musikaliska, arkitektoniska, poetiska, litterära och kulinariska variationsrikedom….vilket alltså skulle leda till en förlust av variationsrikedomen, för just hela människosläktet…. …

     Att kulturer och folkstammar, att språkstammar och folk, verkligen har försvunnit och gått under, eller besegrats, genom historiens gång, är en verklighet….

     Segrarmakter och erövrarmakter har oftast velat bespotta, förnedra, förlöjliga och håna, de folk som de har besegrat….

     Ungefär kanske liknande såsom gatubusar också kan sparka ned och bespotta dem som de har attackerat, och redan besegrat, i deras gängslagsmål, eller i deras gatustrider…

     Detta fenomen av hånfullhet, bespottelse, förklaringar av mindrevärdighet osv., fungerar på ett psykologiskt undermedvetet plan för att riktig befästa och fastslå en seger, och för att fastslå de segrandes rättfärdighet i sin seger…(som själva då varande bättre, godare, finare, duktigare än de besegrade, osv. ..)….

     Genom att förklara de besegrade för att vara värdelösa och värda endast hån, förlöjligande och bespottelse, så är det också en slags undermedveten psykologisk garant för att de besegrade inte ska försöka att på nytt – sticka upp – …(och försöka göra sig märkvärdiga, och – tro att de är nå´t…)

     Detta beteende kan alltså förstås som en vilja för en segrarmakt, för segrare i olika strider, att inte riskera att utsättas för hämndaktioner av olika slag, eller riskera att utsättas för lönnmord, eller för andra former av repressalier från besegrade folkstammar, eller besegrade folk….

     I sådana åtgärder till självförsvar mot viljor till kontrauppror osv., ingår också förmodligen en typ av krigföring som då handlar om att vilja ge sig på kvinnor i krig, samt att också vilja förnedra kvinnor i en besegrad folkstam, eller i en besegrad nation, på olika sätt, kanske genom att förstöra deras stoltheter, deras livsviljor, deras s.k. renheter….

     Kvinnor inom en folkstam är vägen genom vilken den kan återhämta sig själv, som just folk, som språk, som nation, och även då som kulturstam osv., …

     Därför vill kvinnor attackeras krig på olika sätt… De vill dödas, eller förnedras och hånas, förlöjligas, förledas, förföras och förvillas, när en folkstam väl har besegrats, för att därigenom riktigt kunna befästa en total seger över en fiendestam, och för att kunna säkra att den stammen alltså inte kan återhämta sig ….

     Sådan är mänsklighetens psykologiska krigshistoria och krigsöde….

     Vilja till krig har nog alltid funnits bland absolut alla olika folkstammar som över huvud taget har funnits, och som också idag finns….

     Besegrade folkstammars öde, både direkt och också indirekt genom förminskade förmågor till reproduktion av sig själva, är att bli utplånade….

  • zeno

    kan man inte bara kalla alla djur för ”mulor” så slipper man det jobbiga med att tänka efter och ta reda på fakta?

    mulan är ju en avkomma mellan häst och åsna som inte kan föra sina egenskaper vidare*

    ser vi på människor så har homo sapiens sapiens ända sedan adam o evas dagar haft gott om tid på sig att blandas upp – något som ännu inte hänt av en eller annan anledning som jag avstår från att spekulera över – men funderar på saken gör jag likväl

    ”katten musen tie tusen mer än du kan säga” – den som kom på att säga det först ”vann” alltid tävlingen vem som kunde räkna längst när jag var barn

    idag är det den som först kommer på att säga ”rasist” eller ”värdegrunden” eller ”tänk på baaaarnen” som ”vinner” – vissa växer aldrig upp o blir vuxna hur gamla de än blir….(på tal om det – är det någon här som kan förklara för mig varför inga flickebarn flyr från krigen i våra grannländer? – nu senast från finland)

    förr i tiden hade byråkraterna sin egen version av svenska språket – ”kanslisvenska” – som var framtaget för att bedra och förnärma

    dessa olater har nu övertagits av PK-soldaterna o godhetsknarkarna som var dag vaknar med föresatsen att göra tillvaron ännu lite mer tilltalande för sig själva på alla andras bekostnad – ”men så visa lite solidaritet för faan”

    hoppsan – men vad var det som hände där – ordet solidaritet är inte gångbart mynt längre…