De flesta svenskar har hört talas om McCarthyismen, ”kommunistskräcken” och ”den röda faran”. Dessa fenomen spelar en viss roll i den moderna historieskrivningen, deras funktion är att påminna oss om hur riskabelt det var att vara vänster och hur fula metoder högern alltid använt.
Det intressanta är att vår egen tid präglas av liknande fenomen, måltavlorna för ”skräcken” har dock ändrats något. Amerikanska skribenter talar här om ”the brown scare”, eftersom direktöversättningen till svenska för tankarna till magproblem är det mer praktiskt att tala om ”fascistskräcken”. Det är inte ett idealiskt begrepp, då antalet verkliga fascister idag är betydligt lägre än antalet verkliga kommunister 1950, men något bättre är svårt att hitta.
Mencius Moldbug och fascistskräcken
At the height of the lame, doomed ”Red Scare,” the Brown Scare was ten times bigger. You may think it was difficult making a living as a communist screenwriter in 1954. It was a lot easier than being a fascist screenwriter. Or even an anticommunist screenwriter. (Same thing, right?)
– Moldbug
Den bästa analysen av fenomenet ger den amerikanske skribenten Mencius Moldbug i artikeln Technology, communism and the Brown Scare. Det är en lång artikel, men den är definitivt värd att läsas i sin helhet.
It is also wonderful to see the enormous cognitive load which besets the liberal mind when asked to decide whether it’s the overdog or the underdog.
– Moldbug
Moldbug konstaterar att i jämförelse med ”the red scare” har ”the brown scare” historiskt varit betydligt mindre reell. Han skriver att det rör sig om konspirationsteorier i båda fallen, men att det åtminstone fanns verkliga kommunister under McCarthys tid (hans egna farföräldrar var två av dem). Intressant är även att Moldbug dissekerar häxjägarnas psykologi (för det är samma historiska fenomen). Det viktigaste i denna logik är det Moldbug kallar invert the reality of power. I verkligheten var de såkallade häxorna gamla tanter utan makt, men ingen vill framstå som en person som trakasserar gamla maktlösa tanter. Verkligheten måste därför vändas upp och ner, makthavaren och offret måste byta plats. Den gamla tanten är plötsligt en närmast allsmäktig häxa, de tillsynes maktlösa judarna förgiftar i själva verket mängder av brunnar, och häxjägaren är en modig förkämpe för de hotade bönderna. Den hugade kan översätta denna logik till exempel från vår tid.
But we have an angelic nature too, and our angelic forebrains need a cover story while the chimp hindbrain is busy biting off toes and testicles. Pure sadism is enough for the id. It’s not enough for the ego. This is why we need communism.
– Moldbug
Efter att ha konstaterat att människan är en apa som gärna vill ta del av makten, en apa med sadistiska inslag som han eller hon inte gärna vill erkänna för sig själv, övergår Moldbug till att dissekera det USA där ”den bruna faran” blivit ett permanent inslag. Hans hypotes här är det kanske något överraskande påståendet att:
America is a communist country.
Detta faller utanför dagens ämne, men är klart värt att läsa. Bland annat illustrerar det hur fatalt antikommunismen misslyckades. Moldbug skriver:
What this means is that if you look for Americans in 1913 who have the same basic worldview of an ordinary American college student in 2013, you can find them. But you can’t find a lot of them. The cultural mainstream of 2013 is not descended from the cultural mainstream of 1913, most of whose traditions are entirely extinct. Rather, it is descended from a very small cultural aristocracy in 1913, whose bizarre, shocking and decadent tropes and behaviors are confined almost entirely to exclusive upper-crust circles found only in places such as Harvard and Greenwich Village.
What were these people called? By themselves and others? Communists, generally. Though when they wanted to confuse outsiders, they’d say ”progressive” – and still do. But poking at this paper-thin euphemism, or any of its friends – ”radical,” ”activist,” and a thousand like it – is ”Red-baiting” and just not done. You’ve got to respect the kayfabe.
Tre sorters ”antifascister”
Moldbug sätter alltså dagens ”fascistskräck” i ett historiskt sammanhang, samtidigt som han pekar på dess tydliga släktskap med totalitär kommunism. Vad man kan notera i vår tid är att det finns, i huvudsak, tre sorters ”antifascister”. Dessa tre har väsensskilda bevekelsegrunder, och det är viktigt att identifiera vilken sort man har att göra med.
Antirasisten
Den typiske antirasisten i dagens Sverige är också en typisk ”svensson”. Det rör sig om en person som tycker illa om verbala och fysiska angrepp på andra människor enbart grundade på deras hudfärg. Detta är i förbigående sagt ingen osympatisk eller särskilt osvensk egenskap. Detta är också en person som sällan följer alternativ media, och som ganska lätt manipuleras av de två andra typerna av ”antifascister” genom den selektiva information den matas med. När den kommer i för nära kontakt med den tredje sorten är det inte ovanligt att reaktionen är olust och obehag, då hatet som drivkraft och de därtill knutna ideologierna blir för uppenbart.
Med denna kategori kan man ha en öppen och hederlig dialog, för den drivs ofta av goda motiv men felaktig information.
Karriäristen
Den andra kategorin vi här har att göra med är karriäristen. Det handlar ofta om journalister och politiker, och deras försörjning bygger på att de har en viss uppsättning åsikter och angriper den som har andra åsikter. Om dessa skriver Moldbug:
No, obviously no one should ever respond to a journalist. (Or a Stasi-Mann.) It’s a mistake to think these people have opinions. They have careers. They’re paid by the click and not paid well. If you or I had Mr. Jones’ job, we’d write what he writes or lose it – maybe in slightly better English. It’s a mistake to anthropomorphize Mr. Jones. He’s a piece in a machine.
Denna kategori är dessutom ofta ohederlig i sina angrepp på oliktänkande. Metoder här inkluderar guilt-by-association, skapandet av halmgubbar, förvägran av replikrätt, och användandet av negativt laddade termer som neo-fascist.
Som Moldbug konstaterar är denna kategori inte värd ett svar, för det är inte en dialog den eftersträvar. På sin höjd kan man bemöta den på samma vis som Ken Ring till och från bemöter det tyckmyckna etablissemanget.
Chandalan
The only way to handle a bully – whether it be a feminist bully, a gay bully, a minority bully, or an anti-Christian bully – is to stand your ground and refuse to submit. Apologizing will only enrage them further and will not help you in anyway.
– Sunshine Mary
Den tredje kategorin är det Strindberg under sin mindre politiskt korrekta period beskrev med termen tschandala. Översatt till modern svenska torde det bli något i stil med ”trasig” eller ”undermänniska”. Alla människor drabbas förmodligen av trauman under uppväxten men dessa bearbetar dem inte på ett bra sätt, och riskerar därför att drivas av hat, ressentiment och narcissistisk vrede. Denna kategori är också, nästan undantagsvis, politiserad och tillhör det som i dagens Sverige kallas vänstern. Intressant är att de genom det gemensamma projektet lyckats sprida flera av sina egna perspektiv, problemformuleringar, metoder och begrepp till de två ovan nämnda kategorierna (trots att de inte lika ofta tillhör denna såkallade vänster).
The secret to fighting haters, no matter whether they’re calling you names or bragging about how they’re going to get some derby girls to “curb stomp” you, is to never back down. Don’t apologize, don’t recant, don’t repent.
– Matt Forney
Flera professionella antifascister tillhör denna kategori, den överlappar alltså delvis kategori nummer två. Det är enbart på grund av ovan nämnda karriärister som inte den breda massan av antirasistiska ”svenssons” får se den tredje kategorin som de troll de är. Med denna kategori är heller inte dialog att rekommendera, eller ens möjlig. Vill man få en inblick i deras psykologi, och fenomenet narcissistisk vrede, är däremot Matt Forneys artiklar på området av intresse.
Sammantaget kan man alltså konstatera att för den objektive betraktaren är detta ett fascinerande samhälle. Det kritiserar 1950-talets USA för McCarthyismen, men ägnar sig själv åt något liknande i ännu större omfattning. Det inbillar sig också att ”muren föll 1989” samtidigt som dess offentlighet domineras av samma människor, samma metoder och samma mentalitet som höll Muren uppe. Frågan är dock: hur länge till?
Vidare läsning:
Mencius Moldbug
Technology, communism and the Brown Scare
Sunshine Mary och Matt Forney
Sunshine Mary – The queer thing about bullies
Matt Forney – How I Became the Most Hated Man on the Internet
The brown scare
Theden – The Brown Scare in Sweden
Free Northerner – The Brown Scare – Duck Edition
Om skribenten: Joakim Andersen
