Eros and the Mysteries of Love

Filosofi, Ideologi, Okategoriserade, Religion, Samhälle, Traditionalism

Dagens inlägg blir något så ambitiöst som en sammanfattande recension av den italienske traditionalisten Julius Evolas verk Eros and the Mysteries of Love. Valet av just detta verk är naturligt, då kärleken i sig är en abnormitet och ett mysterium i den moderna världen. Den moderna världsåskådningen kan egentligen inte förklara vad kärlek är. Är det en form av drift, som riktas mot bara en person? Är det en sorts sympati, lite som vänskap? Och om det bara är en drift, varför gör det då så ont när den tar slut? Många frågor, på vilka modernismen saknar svar. En annan viktig anledning till att recensera just Eros är att kärleken för de flesta av våra samtida är den enda transcendens de någonsin upplever, och det kan då vara bra att veta vad det egentligen rör sig om.

Kärlekens natur- strävan efter helhet

Evola sammanfattar först sina samtidas teorier om kärlekens natur, och finner att de inte alls, eller bara delvis, fångar kärnan i det hela. Därefter tar han upp den traditionella synen, den som med små variationer dominerat både den judiska, den islamiska, den germanska, den indiska, den kinesiska, et cetera, civilisationen.

Dessa traditioner beskriver i sina skapelsemyter ofta hur det fanns en ras av hermafroditer i tidens begynnelse. Dessa var mycket mäktiga, eftersom de var hela väsen. Av olika skäl såg gudarna dem som ett hot, och delade dem i de båda könen. Nu betonar Evola att antagligen mycket få traditionella människor, annat än barn och trälar, tolkade denna myt som att det verkligen existerat sådana hermafroditer. Istället är det en myt, ett sätt att beskriva ett metafysiskt sammanhang. Och detta sammanhang går ut på att Kosmos består av två krafter, två mönster som återkommer på alla olika nivåer, två arketyper. Dessa är Manligt och Kvinnligt, Himmel och Jord, Dag och Natt, Yang och Yin, Aktivt och Passivt, Torrt och Vått, Vara och Liv. Kanske har människorna en gång på individnivå haft båda dessa arketyper i sig, kanske inte, det är egentligen ointressant. Det som är intressant är att de har det inte nu, och det är en grundläggande känsla av att inte vara hel som detta leder till.

Detta i sin tur gör att man känner igen det som man saknar hos sig själv i det motsatta könet, och söker helhet genom förening med detta.

Den sexuella attraktionens natur och tre steg

Jag har tagit upp detta tidigare, i inlägget om de traditionella grunderna till att muslimer inte vill skaka hand med personer av motsatt kön som inte är deras partner. Inlägget tar upp den sexuella attraktionens tre steg, och är centralt för en förståelse av Eros (kort sagt: läs det). http://oskorei.webblogg.se/211205174522_att_skaka_hand_med_kvinnor_eller.html

Ett liknande inlägg här: http://oskorei.webblogg.se/031205091616_mcculloch_on_romantic_love.html

De två könens metafysik
Evola går även igenom de två könens metafysik. Det rör sig om deras idealtyper, han är väl medveten om att det finns inga män som inte har några feminina drag alls, och vice versa. Dessa avsnitt är sannolikt djupt kränkande för varje radikalfeminist, Evola beskriver Kvinnan som i fundamental (alltså spirituell) mening passiv, och som oförmögen att uppnå sin mening annat än i relation till en man (antingen som mor eller som partner). Mannen däremot är aktiv/spirituellt viril, och uppnår inte sin mening om han lägger hela sin energi på kvinnor och familj.

Avseende de två metafysiska könen, är Evola medveten om att vissa individer kan ha ett biologiskt kön men domineras av det andra. Dessa är naturligt homosexuella, och har ofta inordnats i egna sociala sfärer i traditionella samhällen. Mer om dem här, och om riskerna med ett androgyniserat samhälle: http://oskorei.webblogg.se/081105194403_julius_evola_on_homosexuality.html

Evola ser kristendomen som en ”fattig” religion när det kommer till sexualiteten. Termen sexofobi har myntats efter hans tid, men sammanfattar vad det är han åsyftar. I kristendomen ses sex som något som alltid är av ondo annat än ett nödvändigt inslag i fortplantningen. Där finns ingen koppling mellan sex och transcendens exempelvis, och man skiljer inte på munkar (som mycket riktigt ofta lever i celibat i traditionella samhällen) och präster (som sällan gör det. Bland judarna finns exempelvis anrika ätter av rabbiner).

Äktenskapet som andlig institution

Evola betonar på flera ställen att det finns flera olika sorters sexuell kärlek. Den kan sträva uppåt, men den kan lika gärna sträva nedåt och göra mannen till en slav under sina drifter (en livssyn sammanfattad i ordstävet: ”hål som hål”). Det sistnämnda är falliskt, och är väl ofta det som betraktas som riktigt manligt i vår tid (att så är fallet kan naturligtvis ha bidragit till att underminera patriarkatets legitimitet).

Traditionella civilisationer strävade därför efter att inordna sexualiteten i samhället och i religionen. Äktenskapet är ett tydligt exempel på detta. Det handlar inte om en biologisk institution, orsakad av svartsjuka eller ägandebegär, utan det är en religiös institution, ett sätt att föra blodslinjen, familjens traditioner, och förfäders genius, vidare.

Tempelprostitution

Manarkon har tidigare försvarat fenomenet prostitution, kanske inte dess moderna realiteter, men däremot dess essens. Det är därför intressant att se hur Evola beskriver detta fenomen i traditionella samhällen. I dessa var det kopplat till det religiösa, och hade ofta karaktären av tempelprostitution. Det sågs inte som något skamligt att vara tempelprostituerad, utan de var en sorts prästinnor. Tidvis kunde de rentav förverkliga arketypen Älskarinnan, på samma vis som en man kunde bli ett med Krigsguden på slagfältet, och Evola nämner att vissa gudinnor representerades av prästinnor i sinnevärlden. De kunde kort sagt bli ett med Kärleksgudinnan.

Min kommentar skulle kunna vara att inte alla kvinnor är ämnade till ett liv som mödrar eller hustrur, och att för dessa kan prostitution falla sig naturligt. Traditionella samhällen inordnade dem i detta fall i en egen social och religiös sfär, de hade egna riter, tidvis egna ”hantverk” (ars amatoria, Kama Sutra et cetera), egna organisationer/gillen, och så vidare. Detsamma kan inte sägas om situationen i det moderna samhället, man behöver bara jämföra forna tiders geishor eller kurtisaner med dagens gatflickor.

Evola avslutar sedan Eros med ett avsnitt om sexmagi och sexuella vägar till invigning. Det är ett intressant avsnitt som tar upp bland annat fenomenet bland nordafrikanska mystiker, judiska sabbatianer, taoister och tibetanska tantrister, men kan sammanfattas i två meningar: vissa traditioner har utvecklat vägar till invigning genom självkontroll under sexakten. Och detta är potentiellt farligt för oss amatörer varför det på sin höjd är kuriös läsning.

Avseende möjligheten att ”bli krigsguden”, se följande inlägg: http://oskorei.webblogg.se/101205105810_evola_on_war_as_the_path_to_god.html