I dagarna har den ”anti-rasistiska” tidskriften Mana hamnat i media. Av tidskriftens budget är en fjärdedel produktionsstöd, det vill säga 250,000 kr. Kulturrådet har riktat kritik mot tidskriften Mana eftersom vissa av dess artiklar ”nedvärderar kvinnor”, och eftersom den i sin kritik av Israel rör sig ”på gränsen till antisemitism”. Det var därför inledningsvis osäkert om Mana skulle få fortsatt produktionsstöd. Det hela slutade dock med att tidskriftens bidrag de facto ökade med 25,000 kr.
Detta har lett till en debatt där det bland annat har hävdats att regeringen för en ”rädslans politik”, och att detta är ett angrepp på yttrandefriheten. Det har också lett till att jag läst ett antal artiklar på Manas hemsida, vilka visat sig vara en mycket förutsägbar blandning av vänsterartiklar. Lite artiklar om hur icke-européer ”diskrimineras” i ett europeiskt land, och någon artikel om hur andra icke-européer ”provoceras” i ett annat land när detta håller på att dess yttrandefrihet även gäller religionskritik. En handfull intressanta artiklar kan man också hitta, främst om hur den globala kapitalismen drabbar de fattiga i olika länder, men någon prenumeration lockar läsningen knappast till.
En undervegetation av politiskt korrekta tidskrifter
Händelserna kring Mana är intressanta av två skäl. För det första illustrerar det hela att det finns en stor undervegetation av uttalat politiska tidskrifter som du och jag stödjer genom våra skattepengar. Inga av dessa tidskrifter är mig veterligen systemkritiska i egentlig mening, utan det är de politiskt korrekta makthavarnas hjärntvätt av oss själva som vi betalar för. Det hela för osökt tankarna till Kina, där dödsdömdas anhöriga får betala för den ammunition som används för att ta deras släktingar av daga, även om vi alltså får betala vår egen hjärntvätt istället. Man kan dock ställa sig frågan vad som egentligen är mest förnedrande.
Tidskriften Tromb har således hotat att säga upp sitt bidrag på 75,000 kr. Man förklarar detta med att ett land inte har yttrandefrihet när inte politiskt korrekta små tidskrifter finansieras med skattepengar.
Det är en principiellt viktig fråga som handlar om vad Kulturrådets uppgift är och om synen på yttrandefrihet. Det är en farlig situation att en statlig myndighet har möjlighet att påverka tidningars skrivande, eftersom det blir en ekonomisk hållhake på det här sättet. Men vår förhoppning är att de ska ångra sig, säger Trombs ansvarige utgivare Johannes Wahlström enligt en artikel i Journalisten.se. Vi har naturligtvis redan börjat skissa på ett brev till Wahlström där vi lägger upp planeringen för hur vi tillsammans ska kunna ordna produktionsstöd åt Nationell Idag. För som redaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag uttrycker det hela när det gäller frågan om vad en tidskrift ska få skriva och inte skriva:
Enda gränsen utanför redaktionerna måste sättas av lagarna. Dessa ska domstolarna pröva.
Intressant är också att det framkommit uppgifter om att en av Manas kvinnliga och iranska grundare i själva verket inte alls existerar, utan är en pseudonym för den manlige redaktören Babak Rahimi. Varför uppfinner man en iranska, frågar sig naturligtvis vän av ordning, men även detta sätter fingret på den märkliga ordning som kombinationen av produktionsstöd och politisk korrekthet lett till. Alla som rört sig i politiskt korrekta och etnomasochistiska kretsar vet nämligen att ”kvinnor som gör motstånd”, och än hellre ”postkoloniala kvinnor” är hårdvaluta i dessa kretsar. Det torde därför knappast vara en irrationell bedömning från Rahimis sida att en extra kvinnlig iranska i redaktionen skulle öka tidskriftens anseende i vissa kretsar, och därmed även förbättra dess ekonomi. Om man ska peka finger och hånskratta så är det alltså snarare åt det sjuka samhälle som han verkat i, än åt Rahimi (om anklagelserna är sanna kanske man rentav ska ge honom ett litet plus i kanten för att han åtminstone inte drog till rejält i försöken att vinna kulturkoftornas gunst, och även lät den aktuella iranskan vara en handikappad lesbian).
Politiskt korrekt Syntax error
Händelserna kring Mana demonstrerar dock även något som vi kommer att få se mer av i det politiskt korrekta samhället, nämligen det som kallats syntax error. Detta är det som sker när exempelvis en homosexuell man kritiserar islam, för då vet man som politiskt korrekt inte vilken sida man ska stödja. Å ena sidan är homosexuella offer, och därigenom goda människor som principiellt har rätt, men å andra sidan gäller detta även muslimer. Gradvis blir det mer och mer som ingen kan säga, och detta drabbar även de medialt priviligierade minoritetsgrupperna.
Tidskriften Mana demonstrerar detta genom att vara en anti-rasistisk tidskrift med en stor andel iranska skribenter, som samtidigt rört sig ”farligt” nära åsikter som med god vilja och/eller välutvecklad överkänslighet för vissa ord kan tolkas som kritik av judar och kvinnor. Som utomstående kan man tycka att det hela är löjeväckande, några saftiga citat har heller ingen lyckats hitta så det är tveksamt om Manas skribenter egentligen skrivit något som en normal människa skulle finna särskilt oroande. Men det hela är trots detta intressant, både om man vill förstå den politiskt korrekta världsbilden och om man vill ha ytterligare ammunition i sin kritik av den.
Om skribenten: Joakim Andersen
