DENK och det holländska valet

Aktuellt, Ideologi, Okategoriserade, Politik, Rekommenderat, Utrikespolitik

Det har nyligen varit val i Nederländerna, ett val som är intressant av flera skäl. Valresultatet bekräftar en bredare förändring av det politiska landskapet i flera europeiska länder. Socialdemokratin i Holland utraderades närmast, partiet förlorade 19 procentenheter sedan förra valet och fick drygt 5% av rösterna. Arbetarklassen överger socialdemokratiska partier i stora delar av Europa, då de numera inte i första hand levererar social trygghet utan massinvandring. Ett parti som gick framåt i valet är istället de Gröna, vilka idag snarast är ett pro-immigrationsparti. Liberala VVD förlorade också röster, drygt 5 procentenheter, och landade på 21%. Fallet motverkades dock av att en konflikt uppstod mellan Holland och Turkiet i valets slutskede, avseende turkiska ministrars möjligheter att kampanja bland turkar i Holland inför folkomröstningen kring den turkiske presidentens ökade befogenheter. VVD-företrädaren och premiärministern Rutte fick då möjlighet att framstå som ”tuff mot turken”, något som uppskattades av väljarna. Detta kan ses som positivt, men man kan också se det som ett uttryck för den servila respekt för etablerade auktoriteter som är en seglivad förbannelse i hela Europa. Många väljare börjar dregla som pavlovska hundar så snart en etablerad politiker säger något vagt invandringskritiskt.

pd
– ”Ja! Folkpartiet vill ha språktester!

Geert Wilders ökade sitt stöd något, med nästan 3 procentenheter, till 13%. Här bör också nämnas det nystartade Forum voor Democratie som bland annat förespråkar direktdemokrati och vänder sig mot EU och massinvandring. FvD har sagt sig villiga att regera ihop med Wilders, partiet fick 2% av rösterna. Det populistiska jordskred många hoppats på uteblev alltså i Holland, även om populister gjorde framsteg och de etablerade partierna delvis anammat Wilders problemformuleringar och retorik så är 15% inte särskilt imponerande.

DENK

I Michel Houellebecqs roman Soumission bildar muslimer i Frankrike ett politiskt parti, och tar sedan makten genom val. Paralleller har dragits till utvecklingen i Holland, där två före detta socialdemokratiska parlamentsledamöter bildat partiet DENK. Det finns i Holland en betydande turkisk diaspora, den turkiska är överhuvudtaget en av de bäst organiserade diaspororna i Europa. Bland annat har det noterats även bland liberala forskare att den största ultranationalistiska miljön i Tyskland inte är ”nazisterna” utan miljön kring de turkiska Grå vargarna. Turkar i europeiska länder har ofta ett rikt nätverk av kulturella och religiösa föreningar, idag med starka band till Turkiet och Erdogan. I Holland utgör turkarna drygt 2% av befolkningen, många av dem har sedan länge engagerat sig i socialdemokratiska PvdA. Detta utan att nödvändigtvis överge en konservativ syn på familj, religion, etnos med mera, det finns betydande överlappningar mellan PvdA och nationalkonservativa och religiösa grupper i form av dubbla medlemskap. Situationen kan jämföras med svenska Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

I både Sverige och Holland har detta länge varit ett sakernas tillstånd man inte talat högt om. De inblandade partierna har vunnit väljare genom det, utomstående har varit rädda för att ta upp det och kallas ”rasister”. Men 2014 uppstod en öppen konflikt mellan PvdA-ledningen och två turkiska parlamentariker, Tunahan Kuzu och Selcuk Öztürk. Som reaktion på en undersökning som antydde ett milt sagt betydande stöd för IS bland turkisk-holländska ungdomar hade socialminister Asscher föreslagit ökad övervakning av fyra turkiska religiösa organisationer. Detta vände sig Kuzu och Öztürk mot, de beskrev det offentliga samtalet som alltmer högervridet. Senare vägrade de ställa sig bakom Asschers integrationslinje, och då uteslöts de ur partiet.

Kuzu och Öztürk bildade sedan partiet DENK (vilket betyder ”tänk” på holländska, ”jämlikhet” på turkiska”). Partiet rekryterade bland annat den surinam-holländska profilen Sylvana Simons, även om hon senare lämnade det och startade ett eget litet parti. I valet fick DENK 2% av rösterna, och 3 parlamentsmandat. De tycks främst ha fått turkiska röster, infödda ”antirasister” förefaller hellre rösta på SWPL-partiet De Gröna. Den surinam-holländska väljargruppen vann man heller inte, dess medlemmar röstade hellre på PvdA och Wilders PVV (i det senare fallet främst hinduer från Surinam). Detta är intressant som uttryck för Gramscis tankar kring historiska block, turkiska holländare har historiskt varit en subaltern grupp i PvdA:s block men nu har de bildat ett eget. Däremot är det svårt för dem att attrahera annat än turkiska, och i viss mån marockanska, väljare till sitt nya block.

Partiprogram bör alltid tas med en betydande nypa salt, men det är ändå intressant att göra en idéhistorisk analys av DENK:s. Det framstår då som ett socialdemokratiskt, snarare än ett socialistiskt, parti. Man har en optimistisk syn på statens möjligheter, och vill bland annat ha billigare vård och medicin, gratis cyklar till fattiga barn, mindre skolklasser och ändra systemet med studielån. Givet att många av de potentiella väljarna är låginkomsttagare och att grundarna är före detta socialdemokrater med ett gott öga till Erdogans socialpolitik är detta logiskt. Men många av de potentiella väljarna är också småföretagare och/eller religiösa, så steget över i egentlig socialism tas inte. Det talas inte om förstatliganden eller andra former av kollektivt ägande i DENK:s program. Däremot riktar man sig till småföretagare med förslag om bland annat mindre komplicerade regler, en kreditbank för småföretag och lägre skatter. Än så länge alltså en tämligen populistisk politik, ganska snarlik många europeiska populistpartiers. Föga förvånande vänder man sig mot övernationella avtal som TTIP och mot Brysselbyråkratin.

Men det finns också ett postmaterialistiskt inslag i DENK:s program, i synnerhet vad gäller synen på miljön. Det talas bland annat om behovet av grönområden i städerna och om skyddade zoner i Nordsjön. DENK är också för små jordbruk och användandet av ett BNL-index (Bruttonationallycka) vid sidan av BNP-mätningar. Det finns i partiprogrammet också antydningar om de sätt på vilka immigranter kan ha en positiv inverkan på europeisk politik, bland annat tas det upp att de äldres situation är ett mått på ett samhälles civilisation. Man kräver också kemisk kastrering av sexualförbrytare. Men här börjar vi också märka att programmet är ett uttryck för ett särintresse. Det tar specifikt upp situationen för islamiska skolor. När det gäller utrikespolitiken tas specifikt ett erkännande av Palestina upp, liksom situationen för de muslimska rohingyas i Burma. Holland ska be om ursäkt både för slaveriet och övergreppen i dagens Indonesien, men vad gäller det turkiska folkmordet på armener i början av 1900-talet skriver man istället att det är ”omtvistat” och att mer forskning behövs.

Denna dubbelmoral grundad i särintressen blir än tydligare när det gäller partiprogrammets massiva fokus på ”rasism”. Det är delvis språkpolitiskt, så ska ordet integration ersättas av acceptans och orden invandrare och infödd avskaffas. Vidare ska ett register över rasister inrättas, delvis ska dessa drabbas av yrkesförbud. Man kräver också kvotering i både offentlig och privat sektor, diskrimineringsutbildning i polisen, utredning av rasismen inom skattemyndigheten och så vidare. Vidare ska spanska, arabiska, turkiska och kinesiska erbjudas som möjliga språk i skolorna. Man kräver också ”kulturkänslig” vård. Det hela skulle kort sagt innebära en mängd nya arbeten för icke infödda. Intressant är att när det handlar om kvotering och diskriminering tar programmet upp härkomst, kön och funktionshinder, däremot talar det tyst om ”HBTq”-grupperna. Gissningsvis går gränsen för vad de potentiella väljarna kan acceptera ungefär vid lika löner för kvinnor. Programmet vill också sänka rösträttsåldern, vilket är logiskt givet att andelen infödda sjunker för varje generation.

Politiskt är det en blandning av socialdemokratiska, populistiska, gröna och ”anti-rasistiska” teman, med tonvikt på det sistnämnda. Men ett partiprogram säger i grunden lika lite som ett vallöfte, det är i konkreta prioriteringar man ser var ett parti står. Intresserar man sig mindre för yta och mer för innehåll finner man snart att DENK beskyllts för att ha nära band till Erdogan och hans parti AKP. En hel del av politiken överlappar också. Även om partiledningen vänt sig mot att de skulle vara en del av ”Erdogans långa arm” har man ofta en positiv syn på hans politik. Detta innebär bland annat att holländska ”antirasister” ser med tveksamhet på DENK. Bland annat har Taylan Devrim på Doorbrak varnat för samarbete med dem, då de i grunden är högerkonservativa som använder lite vänsterretorik. Ismail Selvi, en turkisk-holländsk motsvarighet till Mohamed Omar eller Nima Dervish, har sagt att ”i Turkiet röstar de på monokulturella högerpartier, i Holland profilerar de sig som vänster. Pogromerna i Turkiet bagatelliserar de, men här känner de sig diskriminerade”. Det är tveksamt om vi kommer få se fler DENK-liknande partier i övriga Europa den närmaste tiden, det krävs tämligen speciella förutsättningar för att det socialdemokratiska blocket ska splittras på detta vis. Bland annat måste då en stark Wildersliknande populism ha tvingat socialdemokratin att ”högervridas” och det måste finnas en välorganiserad och kapabel miljö som kan bygga upp ett eget alternativ. En sådan kapabel grupp är turkar, men få andra. Inte minst är det hela ett risktagande, då ett eget parti kommer granskas hårdare än fallet är om man stannar kvar i ett större parti som SAP eller PvdA.

Sammantaget är det hela i varje fall ett tecken i tiden, och ett argument mot den naiva tro på ”integration” som många har. Som DENK demonstrerar handlar det istället om att grupp A ska acceptera grupp B och be om ursäkt, inget annat.

Pin It
  • Nederländerna verkar vara ett än mer splittrat land än Sverige och holländska väljare verkar väldigt ivriga att röra sig över partigränser jämfört med många andra länders medborgare. Tyvärr vet jag i övrigt väldigt lite om landets politisk kultur. Kan det måhända vara så att socialdemokratiska PvdA mittemellan polariseringen? För mycket anti-migration enligt många, för lite enligt andra? Nederländerna har ju den dubbla karaktär av liberal-progressiv storstadsmiljö och pittoresk konservativ landsbygd insprängda på en tämligen liten yta.

  • Nederländerna verkar vara ett än mer splittrat land än Sverige och holländska väljare verkar väldigt ivriga att röra sig över partigränser jämfört med många andra länders medborgare. Tyvärr vet jag i övrigt väldigt lite om landets politisk kultur. Kan det måhända vara så att socialdemokratiska PvdA mittemellan polariseringen? För mycket anti-migration enligt många, för lite enligt andra? Nederländerna har ju den dubbla karaktär av liberal-progressiv storstadsmiljö och pittoresk konservativ landsbygd insprängda på en tämligen liten yta.

  • Jan Johansen

    Valget i Nederland var først og fremst en seier for identitetspolitiske bevegelser, og en kraftig svekkelse av høyre-venstre-aksen. Den lave sperregrensen i Nederland gjør at identitetspolitikk lettere får parlamentarisk gjennomslag, men samme utvikling vil vi garantert se i resten av Vest-Europa i tiårene framover, særlig i globaliserte Skandinavia. Trumps triumf er også konsekvens av at marginalisert hvit befolkning nå stemmer slik andre minoritetsgrupper i USA alltid har gjort.

    Identitetspolitikk er ikke nytt i europeisk historie: Norge har samiske partier i Sametinget, Europa har kurdiske partier, baskiske partier, katalonske partier, tyske partier i Polen, ungarske partier i Romania osv… Da det multikulturelle Østerrike-Ungarn var demokrati fra 1867 til 1918, hadde dobbeltmonarkiets to parlamenter massevis av etniske partier, som kun kjempet tyskernes, polakkenes, tsjekkernes, ungarernes, sydslavernes, italienernes, rumenernes sak.

    Jeg er sikker på at politisk moderate, innfødte partier, med en velorganisert etnisk bevegelse i ryggen, også blir framtiden i skandinavisk politikk.

  • Jan Johansen

    Valget i Nederland var først og fremst en seier for identitetspolitiske bevegelser, og en kraftig svekkelse av høyre-venstre-aksen. Den lave sperregrensen i Nederland gjør at identitetspolitikk lettere får parlamentarisk gjennomslag, men samme utvikling vil vi garantert se i resten av Vest-Europa i tiårene framover, særlig i globaliserte Skandinavia. Trumps triumf er også konsekvens av at marginalisert hvit befolkning nå stemmer slik andre minoritetsgrupper i USA alltid har gjort.

    Identitetspolitikk er ikke nytt i europeisk historie: Norge har samiske partier i Sametinget, Europa har kurdiske partier, baskiske partier, katalonske partier, tyske partier i Polen, ungarske partier i Romania osv… Da det multikulturelle Østerrike-Ungarn var demokrati fra 1867 til 1918, hadde dobbeltmonarkiets to parlamenter massevis av etniske partier, som kun kjempet tyskernes, polakkenes, tsjekkernes, ungarernes, sydslavernes, italienernes, rumenernes sak.

    Jeg er sikker på at politisk moderate, innfødte partier, med en velorganisert etnisk bevegelse i ryggen, også blir framtiden i skandinavisk politikk.