I dagarna är det hundmässa i Göteborg, och det kan vara ett bra tillfälle att återposta en närmare titt på en sida av den nordiska kulturen som för många av oss är så självklar att vi inte ens inser hur särpräglad den är. Det är givetvis nordeuropéns unika relation till hunden som avses. Dagens inlägg blir mer ett fragment än en heltäckande beskrivning av denna relations historia, och länkar och tillägg är därför som alltid välkomna.
Förhistorien
De nordiska folken tycks ha levt i symbios med hunden sedan urminnes tider, och jämthundens ursprung härleds exempelvis av många ända tillbaka till istidens jägarfolk. Intressant är att redan hos de tidiga ariska folken finner man att vargen och hunden har en central ställning. Många av de ariska folken hade vargen som sitt ”totemdjur”, och de kunde exempelvis ta sitt namn från vargen (som folk eller som individer, det finns fortfarande ett otal variationer på namnet Ulf i de nordiska språken) eller bilda förbund av vargkrigare som likt varulvar kämpade i ett bärsärksliknande raseri. Hos de indo-iranska zoroastrierna är hunden helig.
Detta har tagits upp i flera äldre inlägg på bloggen, främst de följande:
Hunden som heligt djur hos arierna
Vikingatid och medeltid
Under vikingatiden hade nordborna fortsatt en nära relation till sina hundar, och man hittar hundar både på runstenar och tillsammans med ägarna i dessas gravar. Viking Answer Lady har en mycket faktaspäckad sida angående detta, där hon även tar upp andra djurs betydelse hos vikingarna, som katter och björnar: Viking Pets and Domesticated Animals
Överhuvudtaget var hunden en uppskattad medhjälpare och vän i den medeltida kristenheten, och detta kan man till exempel se i gamla bestiarier (detta har tagits upp i ett äldre inlägg: Medeltida bestiarier). Historier om hundar som räddade sina ägares liv var till exempel populära under denna era.
Nutid
Hundens roll har fortsatt varit central för nordeuropéerna, även om vargen gradvis kom att betraktas mer som en farlig konkurrent och ett hot mot tamdjuren, och därför jagas närmast till utrotning (ekon av den gamla synen på vargen märker man dock exempelvis hos en författare som Jack London, eller i de populära varulvsfilmerna). Det nordeuropeiska samhället skulle på många sätt vara ofullständigt utan denna uppskattade kamrat, man kan nämna sådant som dess funktion i jakt och sällskap, eller de nya roller som tillkommit (allt från knark- till blindhundar). Ofta inser vi inte hur unikt detta faktiskt är, men hos många folk ses hunden tvärtom som ett orent djur eller som föda. Kanske kan detta delvis bidra till att förklara den kris som uppstod när en svensk konstnär tecknade profeten Muhammed i form av en rondellhund. För de flesta svenskar är det ingen skymf att utmålas som en hund, utan hunden ses tvärtom som en vän med många positiva egenskaper, och hela fenomenet med rondellhundar kan ses som ännu en ny form av hundens olika roller hos nordfolken, men för en muslim är det dels förbjudet att avbilda profeten, dels ses hunden ofta med betydligt mer skeptisk blick.
Det kan hur som helst vara värt att påminna sig om hundens centrala roll genom nordfolkens historia, när man ser en ensam farbror och hans hund spatsera genom staden en tidig morgon, eller en barnfamilj på promenad med sin fyrbenta kamrat i skogen. För de är, utan att tänka på det, representanter för en av vårt folks traditioner med tusenåriga anor.
Det finns ett flertal intressanta nordiska hundraser, några av dessa återges nedan.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
