Dagens inlägg är det utlovade försöket till sammanfattning av Deleuzes och Guattaris lilla skrift Nomadology/The War Machine. Sammanfattningen har flera brister, men det gäller å andra sidan Deleuzes och Guattaris lilla skrift också.
Krigsmaskinen och Staten
Guattari och Deleuze börjar med att kort redogöra för den indo-europeiska ”första funktionen”, härskandet och suveräniteten och dess två aspekter (magikern Varuna och juristen Mitra). Vad de därefter slår fast är att suveränitetsaspekten saknar en egen arme, saknar en egen krigsmaskin (i brist på bättre översättning). Krigsmaskinen är alltså extern i förhållande till Staten.
Varuna-aspekten av härskarfunktionen kan ha poliser och liktorer, kan ha en ”bindande” organisation, men någon egentlig krigsmaskin har den inte (detta är också tydligt i Odens funktion av krigsgud. Han är mer en magiker och en dödsgud, som dyker upp mitt i slaget och slår den ena sidans ledare, eller som slår den ena sidan med skräck, men inte direkt en krigare). Mitra-aspekten, inriktad på att stärka kontraktuella sociala relationer, kan tidvis rekrytera en krigsmaskin, men det är då en redan existerande krigsmaskin som den organiserar under sig, inorganiserar i Staten. Krigsmaskinen är därför något som existerar oberoende av både Varuna och Mitra, och krigaren som typ är likaså oberoende av den första funktionen. Detta påpekar även Dumezil, han nämner att krigaren, och krigarens gud Indra/Tor, både kan bryta de band som Varuna lagt på/kring någon (exempelvis befria skuldslavar, ofta i samband med att de blir krigare de också) och bryta Mitras kontrakt och regler. Guattari och Deleuze betonar starkt de ”anarkiska” aspekterna hos krigarens typ.
Statformen och krigsmaskinen
Guattari och Deleuze fortsätter med att mejsla ut två olika modeller, som återkommer så gott som överallt i tillvaron. Den ena är statformens modell, den andra är krigsmaskinens.
Statformen indelar världen ”striatiskt”*, vilket snarast kan översättas med att den ska vara rutad och linjerad, lite som ett schackbräde. Statformen är den arketypiska byråkraten. Allt ska vara ordning och reda, var och en ska ha en post och en plats, helst även i tid och rum. Den vill rita upp en modell eller karta på ett papper, och tvinga verkligheten att anpassa sig till denna modell.
Krigsmaskinen är statformens raka motsats. Här gäller istället fart, förändring, ambiguitet, ”rhizomer” och ”fuzzy logic”. Vi minns detta från recensionen av Deleuzes Nietzsche, en världbild som bygger på krafter istället för fasta ting.
Guattari och Deleuze tillämpar sedan dessa två idealtyper på ett antal olika områden. De finner att det finns en vetenskap som tillhör statformen, där man riktar in sig på form och materia, medan man i den marginaliserade men inte mindre geniala ”minor science” (som tillhör krigsmaskinen) istället riktar in sig på material och krafter. Medeltidens katedralbyggare tillhörde krigsmaskinens modell, de byggde sina katedraler efter de faktiska förhållandena på plats, efter den faktiska topografin, och de var en sorts nomader som genomkorsade Europa i jakt på ställen där de kunde bygga.
Tänkandet kan också vara antingen statformens eller krigsmaskinens (deras tankar kring läran om tankarna och tänkandet, noologin, är uppfriskande men hör inte hemma här idag). Ser man egot som en kärna, en sorts monoteistisk gud i den egna skallen, och tankarna som dess undersåtar, så är man en statformens tänkare. Föreställer man sig istället en skalle som genomkorsas och animeras av affekter, ligger man närmare krigsmaskinens tankemodell.
Man kan störa sig på Guattaris och Deleuzes val av exempel och illustrationer. I sina försök att vara lite kontroversiellt chica hämtar de många exempel från Islam och från Ghenghis Khan, men inte ett enda från exempelvis sådana exempel på krigsmaskiner som de tidiga italienska fasciska kampförbunden. Så chict kontroversiell kan man tydligen inte tillåta sig att vara när man främst läses av vänstervriden akademikermedelklass, gränsen går vid Muhammed.
Det är i beskrivningen av samspelet mellan Statformen och Krigsmaskinen som Nomadology blir intressant och spännande. Vi får veta att Statformen ofta söker bemästra och använda sig av Krigsmaskinens förmåga till både krig, uppfinningar och nyskapande, men att den då samtidigt ständigt löper risken att Krigsmaskinen återuppstår i full styrka mitt inne i Staten. För att lösa problem kan Staten ibland tillåta uppkomsten av grupper som påminner om små krigsmaskiner i sin byråkrati, där man arbetar gemensamt, obundet och fritt, exempelvis i byggandet av katedraler eller broar. I krig kan Staten uppmuntra uppkomsten av de facto krigsmaskiner, såsom i korstågen.
Författarna finner även en socio-politisk typ som organiseras som en krigsmaskin. Det rör sig om nomaderna. Dessa är ständigt, och samtidigt aldrig, i rörelse. Avsnitten om dem tillhör Nomadologys starkaste sidor, och torde kunna inspirera dem av oss som söker alternativ till ett totalitärt och statiskt samhälle. Det går inte riktigt att inordna den traditionella politiska modellen i distinktionen statform/krigsmaskin, då spirituell virilitet och fides har drag av båda.
Summa summarum är Nomadology en givande skrift, men man stör sig upprepade gånger av författarnas stil och grundläggande inställning. Deras ideal tycks vara ”mängden”, vilket ofta framstår som ett hav av kroppar med ”begär”, och deras framställningsstil är onödigt komplicerad. Utifrån det traditionella perspektivet, där målet är den individuerade personen, kan Deleuze och Guattaris ideal ses som ännu en ktonisk ideologi som gör individen till slav under ”mängden” och sin ”cupiditas”. Den som vant sig vid Evolas glasklara prosa kan också sucka högt av frustration vid läsning av dessa bådas onödigt invecklade språkbruk.
Politikens fält utifrån Deleuze
Deras grundläggande perspektiv är emellertid fruktbart, och jag skall försöka visa detta genom att tillämpa det på det politiska fältet. Alltför ofta föreställer vi oss politiken som bestående av ett antal fasta, hierarkiskt ordnade kroppar; partierna. Det är sedan dessa kroppars interaktioner som avgör historien.
Utifrån det deleuziska synsättet bör man istället se krafter och energier, istället för fasta kroppar. Dessa ”energier” på det politiska fältet skulle då vara ideer, känslostämningar och opinioner. Vi inriktar oss då istället på hur de likt elektriska flöden genomkorsar partierna, och animerar, upplyser, dem. Ibland bryter de sönder de små kretskort som är partierna, varpå en del kretsar/medlemmar bryter sig ut och bildar nytt, eller efter en överbelastning (för starkt strömflöde följt av desillusionering till exempel) helt enkelt blir strömlösa.
Partierna är i detta perspektiv relativt ointressanta, vad det handlar om är att skapa de elektriska flöden som animerar dem. Det är här vi kan identifiera de ”kraftverk” som sitter i universiteten och skapar de egregores, de kollektiva tankeformer, som likt elektriska strömmar binder samman 68-ornas historiska block. Men det är i detta perspektiv vi får se exempelvis SD, som ett kretskort som genomströmmas av flera olika, motsatta, flöden. Och ett av våra delmål blir då att skapa egna ”kraftverk”.
Not:
* Genomgående genom Nomadology, och ganska irriterande om man inte är inblandad i en inom-akademisk konkurrenssituation eller bara väldigt teorikåt, är det ständiga användandet av specialisttermer, det ena mer obskyrt än det andra, utan någon som helst förklaring. Antingen vill man att folk ska förstå vad man menar, och då förklarar man det, eller så vill man att de ska häpna inför ens märkliga termer och diffusa hänvisningar. Guattari och Deleuze, liksom den miljö de tillhör, strävar definitivt efter häpnandet.
** Den som är intresserad av ”krigsmaskins”-aspekter hos våra indo-germanska förfäder kan även med fördel ta en titt på inlägget Confusionist economics:
http://oskorei.webblogg.se/120106161532_confusionist_economics.html
Lämna ett svar