Att ertappas med ett lösnummer av Aftonbladet eller Expressen har alltmer kommit att framstå som en genant bekräftelse av dålig smak. Dessa båda tidningar är idag inbegripna i en process där smakens infantilisering och innehållets smaklöshet föder varandra, i något som kan liknas vid en parodi på det föreställda förhållandet mellan utbud och efterfrågan. I vad mån denna infantilisering har effekter för det demokratiska samtalet, som förutsätter en befolkning som har både tid och förmåga till eftertanke, är svårt att avgöra, men en potentiell effekt är ett kortare tidsperspektiv och en förskjuten antropologi.
Det familjära tilltalet
En av de tendenser i kvällspressen man kan identifiera är det mer familjära tilltalet. Detta tilltal underminerar den distinktion mellan offentlig person och privatperson som tidigare fanns, en distans som även rymde både självrespekt och respekt. Tilltalet är familjärt gentemot både läsaren (”titta – skötaren försöker lura lill-pandan”) och gentemot kändisar (”var har du trosorna, Britney?” liksom viljan från många musikjournalister att förmedla ett sken av intimitet genom användandet av för- och smeknamn som ”Snoop”). Samtidigt är detta mer familjära tilltal sannolikt en av de mer harmlösa tendenserna i den pågående infantiliseringen även om man, när man väl blivit medveten om det, kan finna det irriterande att man blir tilltalad som ett barn.
Intresset för kroppsfunktioner
Om man fortsätter på ovan nämnda tema kan man också urskilja en tendens starkt kopplad till det lilla barnets intressen i det ökande utrymme kvällspressen ägnar åt kroppsfunktioner. Delvis handlar det om den tillsynes barnsliga förtjusningen i användandet av ord som ”bajsa”, ”snoppen”, ”kissa” et cetera. Man kan här spåra något av förskolans samtidiga avdramatiserande och förtjusning kring dessa föreställt ”förbjudna” ord. Man kan också fråga sig vilket nyhetsvärde många av dessa artiklar egentligen har, och i vilken mån det är önskvärt att distinktionen mellan barns och vuxnas språk nedmonteras.
Delvis handlar det också om kvällspressens ständigt intensifierade intresse för sex, vilket avser allt från sexuellt avvikande beteenden till kändisars sexliv, nakenhet, et cetera. Den enda potentiellt emancipatoriska aspekt man här kan identifiera är de frågespalter många tidningar håller sig med, dessa ger dock oftast svar på temat ”ja, dina planer på att ha grismask under akten är fullt normala”. Här bör man också nämna den trend som kallats samhällets pornofiering, där porrindustrins mer kända namn numera också räknas till kändisarnas skara.
Kändiskult
En idag ganska långlivad tendens är medias intresse för kändisar, kungligheter, et cetera. Man kan här identifiera allt från projicering och ressentiment till ersatz-liv och apoteos, och fenomenet torde vara en guldgruva både för psykologer och historiker. Enligt Camille Paglia finns det något hedniskt i kulten av kändisar. Här kan också nämnas intresset för den ”onda kändisen”, Adolf Hitler, ett intresse som också nått morgontidningarna och som tycks vara närmast omättligt. Vad man kan fråga sig är om intresset för kändisar egentligen är konstruktivt i en demokrati, och i vilken mån medias rapportering och paparazzis undergräver distinktionen mellan privat och offentligt. Om man kan använda begreppet utan att stämpla sig själv som reaktionär är det också oroväckande att det är kring de mentalt sköraste kändisarna som intresset är störst. Intresse för kändisar är inget nytt, men de ingående skildringarna av deras mående är det.
Youtubeifiering och bloggifiering
En annan tendens som kan identifieras är det växande inslaget av icke-redaktionellt material. Kvällstidningarna anpassar sig till ett nytt medialt landskap genom mängder av tokroliga youtubeklipp, bloggare och andra tyckare. Detta gör å ena sidan att gränsen mellan nyheter och rent tyckande undermineras, å andra sidan att nyhetens särställning devalveras. En nyhet särskiljer sig bland annat genom att den har ett visst anspråk på verklighet och betydelse, liksom att tidningen har ett ansvar för den. Detta ansvar undergrävs nu, och med den sannolikt respekten för media. Parallellt med detta kan man se hur den nya generationen av journalister ofta har en bristande förmåga vad gäller det egna språket, och sådant som särskrivningar och felaktigt användande av ”dem” är något man redan vant sig vid. Även detta minskar respekten för media.
Detta innebär samtidigt att det framstår som alltmer underligt att Aftonbladet och Expressen fortfarande gör anspråk på att vara seriösa förmedlare av viktig information, bland annat genom samarbeten med Expo avsedda att sabotera för ett visst politiskt parti. Distansen mellan Aftonbladets många gånger intressanta kulturbilaga och nyheter kring ”avföringsattacker” och ”sexchocker” blir också allt större. Men med tanke på det undermåliga politiska budskap dessa tidningar försöker förmedla är det kanske inte någon större förlust när deras infantilisering samtidigt utarmar den respekt de åtnjutit.
Relaterat
Ett folk i förfall
Att hata kändisar
Hitler som modernitetens paradox
Habermas – Borgerlig offentlighet
Pornofiering och senmodernitet
Carl Hamilton och det infantila samhället
Om skribenten: Joakim Andersen
