Vi har tidigare på bloggen tagit upp professor Paul Edward Gottfried och hans beskrivning av hur den klassiskt liberala staten förvandlades till en mer och mer totalitär och terapeutisk stat. Gottfried går dock inte så mycket in på varför detta skedde, vad det var en reaktion på. Hur kan det komma sig att många människor till en början gav den framväxande terapeutiska staten sitt stöd, kan det ha varit så att de upplevt ett alternativ som var värre?

Karl Polanyi
För att undersöka detta kan det vara värdefullt att läsa Den stora omdaningen av Karl Polanyi. Polanyi var kristen socialist, men ingen typisk sådan. Hans verklighetsförankrade och historiskt medvetna skildring av hur marknadssamhället skapades med politiska medel, ledde till konsekvenser för samhället som ingen kunde acceptera (inte ens liberalerna själva), och därför delvis avvecklades, är nyttig läsning för varje nyliberal, och även för oss andra som vill ha lite verktyg att förstå samhället med. Detta gäller inte minst nationalister, då Polanyis beskrivning av vad ett samhälle är ligger nära den nationalistiska.

Är marknaden naturlig? Ja och nej
Polanyis tes är att det alltid har funnits marknader. Men i traditionella samhällen har de varit ”embedded”, inbäddade, alltså en del av samhället. Samhällets regler vad gäller till exempel vad som är hedervärt, eller vad som är lagligt, har varit överordnade marknaden. Ekonomiska intressen är oftast underordnade andra intressen för traditionella människor, det är viktigare att vara en duktig hantverkare eller en bra man, än att bli rik. Sådana samhällens ekonomier har ett stort inslag av ömsesidighet och omfördelning.

Den stora omdaningen tog sin början i samband med 1700-talets industriella revolution, då liberalerna drog slutsatsen att fria marknader var den bästa metoden att förbättra ekonomin. För att uppnå detta var man beredd att acceptera förändringar av samhället, ofta rejält smärtsamma sådana (nåja, de som oftast fick genomlida sådana förändringar var inte liberalerna själva utan det var bönder och arbetare). För att skapa en fri marknad var liberalerna tvungna att förvandla arbete, jord och pengar till varor. Polanyi beskriver hur man använde massiva statliga ingripanden för att uppnå detta, ofta på gränsen till ett rent klasskrig mot de fattiga. Detta är alltså den klassiska liberalismens paradox, för att dess statsfria marknadsutopi skulle bli verklighet var de tvungna att använda stora mängder statligt tvång. Man bröt upp gillen, avskaffade lagstiftade monopol (att de senare ersattes av nya monopol behöver vi inte gå in på här), gjorde allmänningar privata (som av en händelse så hamnade de ofta i de mäktigas ägo, medan de fattiga som en gång kunnat få sin utkomst där inte fick någonting), minskade fattigvården, stiftade lagar mot fackliga störningar av arbetets förvandling till en vara, avskaffade tullar som skulle skydda de inhemska bönderna mot för billig utländsk konkurrens, och så vidare.

Samhällets självförsvar
Polanyi beskriver hur liberalerna alltså monterade ner samhället. De hoppades och trodde (och tror väl egentligen så än idag) att ett nytt samhälle skulle uppstå mer eller mindre automatiskt genom frivilligt samarbete mellan människor på en fri marknad, hur dessa skulle organisera alternativ till det som monterats ner. Problemet var att så skedde inte. Istället drabbades samhället av massiva problem. Oavsett om massarbetslöshet kan se bra ut i en lärobok i ekonomi, och man kan intala sig att ”detta är marknadens sätt att flytta över människor från en ekonomisk sektor som inte längre är lönsam, till nya mer lönsamma sektorer”, så mår inte ett samhälle bra av att ha hundratusentals människor som lever i misär. Beroende på hur snabbt marknaden arbetar, så kan man få leva med stora grupper som lever i misär under flera år. Detsamma gäller sådant som farliga arbetsvillkor. På pappret kan man tro att ”men i en ekonomi som är frivillig så kommer bara folk som går med på det att jobba under farliga förhållanden, och de kommer dessutom att skaffa sig försäkringar som gör att om de skadar sig så har de en bra inkomst även efteråt”. Men i verkligheten fungerade det inte så. På pappret kan man tro att ”men de pengar som vi rika nu slipper betala i skatt kommer vi ju att lägga på vägörenhet”. Men i verkligheten var det inte så.

Och i verkligheten skapade alltså marknadsutopin sådana problem att något var tvunget att göras. Och något gjordes, även i de länder där liberaler hade den politiska makten. Fattiglagar stiftades, lagar mot barnarbete och farliga arbetsplatser stiftades, tullar restes tillfälligt (så var i varje fall tanken) för att skydda bondeklassen från utslagning. Polanyi menar att detta var de första stegen mot en ny ”inbäddning” av marknaden i samhället.

Det är hur som helst en god bok, som inte kan göras rättvisa på en blogg.

Gottfriedrecensionen här:
http://oskorei.webblogg.se/050306091614_efter_liberalismen__den_terapeut.html

Mer Polanyi:
http://forum.skadi.net/showthread.php?t=32889

Mina kommentarer till den klassiska liberalismen som en utopi, fullt jämförbar med socialisternas klasslösa samhälle, på Flashback:

1. Det finns inga nattväktarstater, och kommer heller inte att finnas annat än under mycket korta perioder. Det ligger i maktens natur att makt korrumperar, och att politiken inte ”avbryts” bara för att några liberaler utropar en nattväktarstat. De fattiga kommer fortfarande att försöka använda sitt antal och politiska medel i en nattväktarstat för att förbättra sin situation, de rika och nattväktarstatens ”administratörer” kommer fortfarande att använda politiska medel för att överleva, behålla sin status osv. Ibland kommer de att, precis som ”liberalerna” på 1800-talet, göra olika socialpolitiska kompromisser för att systemet deras ska överleva, och på samma sätt som då kommer nattväktarstaten att självdö.

2. Nattväktarstaten är alltså en utopi. En vacker dröm, men ett solklart fall av en utopi. Den bygger på den vackra tanken att man med rationella argument lyckas övertyga nästan alla om hur bra den är, så att de inte stör dess funktion när den väl kommit igång, utan lydigt och utan knot genomlever perioder av fattigdom och arbetslöshet. Den bygger på den tveksamma tanken att det ligger något gott i ett samhälle utan politik, och att ett sådant samhälle ens är möjligt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.