I sin innehållsrika och välskrivna China: a history, vilken till skillnad från de flesta andra böcker ger proportionerligt utrymme åt Kinas historia före 1800-talet; om tonvikten någon gång bör läggas på vad som händer i äldre tider så är det i Kinas fall med tanke på den kinesiska historiens längd och kontinuitet och den ovanligt rika dokumentation som finns, berättar John Keay om hur Kublai Khan och hans mongoliska erövrare delade in sina underlydande i en fyrskiktad hierarki, där färg eller mer bestämt ögonfärg utgjorde en av indelningsgrunderna. Det låter som en historia ur Marco Polos resor, men är av allt att döma belagt i allmänt erkända historiska källor. Högst upp i hierarkin befann sig givetvis mongolerna själva, men strax under dem kommer intressant nog ”coloured-eye people”, d.v.s. folk med en annan ögonfärg än den kinesiska folkmajoritetens bruna eller m.a.o. ofärgade ögon. (”Ofärgade ögon” och ”ofärgade människor” känns som nya och spännande koncept, tycker jag. Förvisso talar vi metaforiskt om färglösa människor i kontrast till färgstarka, men en färglös människa är väl snarare blek än ofärgad.) Till denna privilegierade grupp räknades mongolerna geografiskt närstående och eventuellt besläktade folk som uigurerna och en del centralasiatiska muslimska folk samt, som Keay tillägger, ”oddities like the Polo family”. Medan det tredje skiktet utgjordes av han-kineser i de sedan tidigare erövrade och pacificerade norra provinserna utgjordes det sista och lägsta skiktet av invånarna i det nyligen erövrade och tättbefolkade södra Kina. Att placera tre hierarkiska lock ovan på befolkningsgrytan i det som tills nyligen var Songdynastins södra kejsardöme låter på en gång vettigt och i enlighet med metaforens logik riskabelt. Till detta hierarkiska systems funktioner hörde modernt nog sådant som utbildningsprivilegier och fördelar vid akademiska tjänstetillsättningar. Folk med färgade ögon kvoterades in på de kinesiska skolorna, fick utbildningen anpassad till sina förutsättningar och förmågor; de slapp bl.a. de övningar i skönlitterär framställning som en gång i tiden utgjorde det dominerande elementen i de kinesiska statstjänstemännens utbildning, och de fick dessutom en lättare examen med lägre gräns för godkänt än han-kineserna. Det förefaller m.a.o. finnas mer kvar att lära om ”positiv särbehandling” för de utbildningsansvariga i vår mångkulturella västvärld! Fast mongolernas tanke med sitt system var varken att härska genom söndring eller att byta ut den infödda kinesiska befolkningen, vars duglighet och höga kunskapsnivå man som utbildningsprivilegierna vittnar om var väl medvetna om, mot folk med färgade ögon. Syftet var tvärtom det mer närliggande att genom att knyta till sig vissa strategiskt viktiga minoriteter och placera dem i beroendeställning stärka sin egen makt och upprätthålla ordningen i det vidsträckta och folkrika imperiet. ”Mongolians, Uighurs, Tibetan lamas, Nestorian Christians and central Asian Muslims enjoyed an influence at court, in governement and in the armed forces that was quite disproportionate to their numbers. Religious and ethnic diversity was not just tolerated but positively encouraged as a counterweight to Chinese numerical and educational preponderance” (s. 368). Även om mongolernas dominans i Kina inte blev så långvarig som de hade tänk sig, bara litet drygt 80 år, är det svårt att ifrågasätta det rationella i deras färgkodade privilegiepolitik. De var för få för att utan den, eller någonting motsvarande, i längden kunna bevara både sin identitet och sin dominans. Men deras föregripande av modern liberal rasism har ju sina underhållande poänger, inte minst för undertecknad som vid ett tillämpandet av mongoliska principer hastigt och lustigt skulle befinna sig på de privilegierades sida. Skulle man glädja sig åt det? Ja, varför inte? Äntligen är det min tur! Skulle man ta emot de erbjudna fördelarna? Naturligtvis! ”Every man for himself”, som Buddha brukade säga.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.