Bytet är en värdeskapande handling som bygger på andra värdeskapande handlingar som föregår det. Dessa andra handlingar kan också vara byten men behöver inte vara det. En byteshandling måste ytterst återgå på en handling som inte är ett byte.
Bytet är en grundförutsättning för pengarna. Utan bytesrelationer inga pengar. Pengarna är ett bytesmedel. Deras funktion har med bytet av saker (varor och tjänster) att göra. Men pengarna förutsätter inte bara att det finns byten, att det finns ett intresse av att byta saker, utan de förutsätter också att bytena bygger på värderingar och att bytena i sig själva är värdeskapande. Värde och byte föregår alltså pengarna. Pengarna får sitt värde genom bytesrelationernas värde.
Relationen mellan byte och värde är intressant. Det kan tyckas självklart, ja, logiskt nödvändigt, att värdet föregår bytet, d.v.s. att saker först måste ha ett värde innan man kan byta med dem. Men när vi funderar litet inser vi att det är mer komplicerat än så. Det är när vi ser en möjlighet att byta till oss något vi vill ha som vi ser (bytes-)värdet hos de saker vi själva har. Det är när vi märker ett intresse hos andra för att byta till sig något som är vårt som vi kan se det med nya ögon och upptäcka nya egenskaper och värden hos det. Det är när vi ser hur andra byter till sig någon viss typ av saker som vi tänker att de måste ha ett särskilt värde och alltså vara värda att byta till sig. De faktiska och möjliga bytesrelationerna påverkar vår värdering av saker. De utgör en aspekt av sakernas funktion och därmed av deras värde. Den påverkan andras intresse utövar på oss är ett uttryck för vårt psykes sociala dimension, d.v.s. för vår biologiskt betingade drift att identifiera oss med andra människor. Om denna påverkbarhet inte vore så stark som den är skulle en företeelse som pengar inte vara möjlig, eftersom pengarnas värde ligger i deras utbytbarhet. Vårt självklara accepterande av och bruk av pengarna är ett uttryck för vår socialitet. Penningekonomin kommer sedan i sin tur att utgöra ett bekräftande och stärkande av socialiteten, så som fallet är med alla fungerande och ömsesidigt gynnsamma sociala relationer.
För att ett byte ska vara möjligt, för att det ö.h.t. ska kunna tänkas av oss, måste följande villkor vara uppfyllda: (1) det måste finnas en relation av ömsesidigt intresse1 mellan två av varandra oberoende agenter,2 vilket m.a.o. innebär att det måste finnas någon form av identifikation mellan dem, (2) båda agenterna måste ha något som den andre är intresserad av och (3) detta något måste vara så beskaffad att det kan överföras mellan dem.
Om intresset är ensidigt innebär det att det bara är den ene av agenterna som identifierar den andre som en agent vars handlingar kan vara av betydelse för honom. Om intresset är ömsesidigt men det bara är en av agenterna som har något intressant att erbjuda, kommer den agent som är i besittning av detta att om han själv är intresserad av det inte att vilja byta bort det och om han inte är det att vara beredd att göra sig av med det utan några krav på en motprestation.
Trots att det fall där en agent ger bort en sak utan att ta emot något i utbyte, t.ex. för att han helt enkelt inte vill ha saken eller inte behöver den längre, formellt sett inte är något byte, är det likväl, under förutsättning att den agent som får saken vill ha den eller visar sig behöva den, en värdeskapande transaktion. Sedan kan vi ju alltid fråga oss om den som ger bort något på dessa villkor ändå inte, utan att önska det och kanske utan att själv veta det, får något av värde i utbyte, t.ex. en vitaliserande lättnad över att bli av med en onödig och kanske hindrande sak eller någon slags tillfredsställelsen över att saken ändå kommer till användning för någon annan. I så fall uppfyller överföringen trots allt villkoren för ett byte.
Denna ömsesidiga överföring måste inte bara vara praktisk möjlig utan den behöver även vara ekonomiskt rationell, d.v.s. den får inte vara så krävande att den förbrukar mer energi än vad man vinner genom bytet. Ett av de allvarligaste inre hotet mot en ekonomis stabilitet är när agenter som inte är parter i en överföring och som därför inte har något intresse av den tvingas bidra till att möjliggöra olönsamma överföringar. Detta ökar omotiverat handlingsmöjligheterna för vissa agenter och minskar omotiverat handlingsmöjligheterna för andra, något som får två varandra förstärkande negativa konsekvenser: (1) transaktioner som inte skulle ha gjorts kommer ändå att göras och (2) transaktioner som skulle ha gjorts kommer trots allt inte att göras. I vilken omfattning detta sker beror på omfattningen och inriktningen hos den ekonomiska subventionspolitiken. Den yttersta konsekvensen av detta tvång är ekonomisk entropi, d.v.s. att utbytet mellan människor upphör.3
Det väsentliga i detta sammanhang är således det transfererbara värdet. Hur kan det finnas transfererbara värden? Hur blir ett värde transfererbart?
För att ett värde ska bli transfererbart måste det som ska överföras för det första kunna uppskattas i något annat, d.v.s. kunna jämföras och bedömas. En sak som inte kan jämföras med andra saker kan inte heller bytas mot dem. Att man för att kunna fastställa ett värde hos en sak α måste använda sig av en annan sak β är både tänkvärt och provocerande. Hur kan värdet hos en sak α korrekt mätas i en annan sak β? Hur kan det verkliga och fulla värde hos α uppskattas i något annat än α själv? Den sista frågan ställer man kanske med dold oro för sitt eget värde. Men frågorna bygger på ett misstag. I själva verket är det så att värdet hos något, oavsett vad det än är, endast kan uppskattas i någonting annat. En människas värde, om vi håller oss till det, kan bara uppskattas i hennes betydelse för andra människor.4 Ett värde är som vi redan har konstaterat en relation.5
För det andra måste det som ska överföras kunna ägas i någon form. Ägandeformen kan, liksom formen hos det ägda, se ut på olika sätt. Den behöver inte vara konkret eller fysisk t.ex. Beroende på vilka värderingar och moralregler som råder i en kultur kan en tjänst berättiga till en gentjänst, vilken den som utfört tjänsten har rätt att utkräva vid ett lämpligt tillfälle. Tills detta sker och gentjänsten har utförts till belåtenhet äger tjänsteutföraren en rätt till en gentjänst.
För det tredje måste det som ska överföras också kunna upphöra att ägas. Även om detta villkor är nära knutet till det föregående är det oberoende av det. Av att man kan äga en sak följer inte logiskt att man kan sluta äga den, t.ex. genom att byta bort den. Det har i mänsklighetens historia funnits kulturer där jorden i dess helhet och tillvaron på den har betraktats som ägd av Gud eller av hans kejserliga ställföreträdare, och det har tills helt nyligen funnits länder vars statsideologi hävdat att alla samhälleliga resurser ägs gemensamt eller mer exakt av staten.6 I sådana kulturer kan följaktligen, så länge de tar sig själva på allvar och inte ägnar sig åt hyckleri, inga genuina byten äga rum.
Värdenas transfererbarhet är kopplad till och ett uttryck för agentens självständighet. Värden kan bara överföras mellan självständiga agenter. Om en agent inte handlar självständigt, inte i något avseende bidrar till överföringen genom självständigt agerande, är han inte någon part i transaktionen utan endast en opersonlig och utbytbar mellanhand. Men värdeöverföringarna bidrar också till att stärka agenternas självständiga handlingsförmåga, såväl mentalt, genom att påverka agentens föreställningar om sig själv och sina möjligheter, som praktiskt. Värdeöverföringarna eller m.a.o. bytena bidrar således till att realisera agenternas potential som sådana. Bytenas handlingsstärkande betydelse är sannolikt stor, i.s.h.t. om vi vidgar vår förståelse av dem till att även omfatta icke konkreta eller icke fysiska bytesformer.
Här kan man invända att denna handlingsförstärkning inte gäller alla agenter eller att den inte gäller alla agenter på samma sätt och i samma utsträckning. Det är riktigt. Arten och omfattningen hos de bytesrelationer som en agent deltar i är beroende av agentens (medfödda eller inneboende) handlingsförmåga, d.v.s. av hans initiativförmåga, mod, kunskaper och kreativitet m.m. Till de ovan nämnda tre villkoren kan vi således foga ett fjärde som vi sammanfattningsvis kan benämna intelligens. Detta villkor är till skillnad från de andra graderbart. Kulturen spelar stor roll här, eftersom intelligensen är beroende av kunskaper. Det är med hjälp av sina kunskaper som den intelligenta agenten ser det faktiska eller möjliga värdet hos olika saker i sin omvärld – och som han kan upptäcka hur andra agenter värderar dem och om de överskattar eller underskattar deras värde.
Dessa fyra villkor förklarar hur agenterna identifierar ett transfererbart värde samt vilka förutsättningarna är för att detta värde ska kunna överföras dem emellan, men de förklarar inte varför en agent ska lägga ner tid och energi på att försöka byta ett värde han har mot ett annat som han inte har.
Ett femte villkor för att värden ska kunna transfereras mellan två agenter är därför att de båda äger något som kan få ett större värde för den som inte innehar det än vad det har för innehavaren själv och, vilket är det avgörande och intressanta, att de båda måste göra samma värdering i någon form i samma situation, d.v.s. att de båda måste (på goda grunder) tycka att det som den andre agenten har är bättre (användbarare) än det som de själva har.
Liksom ett konkret möte mellan agenter kan leda till upptäckten av intressanta tillgångar hos andra kan bytesbehovet leda till upptäckten av andra agenter att byta med.
Detta femte villkor måste vara uppfyllt för att agenterna ska kunna bedöma om de har något att vinna på ett byte och om denna vinst är tillräckligt stor för att det ska vara lönt för dem att försöka få en transaktion till stånd. För att förstå detta villkor måste man även uppmärksamma att varje byte är omgärdat av risker av skilda slag. En agent kan inte säker veta om den sak han vill ha är värd sitt pris eller om hans bruk av den kommer att få de önskade konsekvenserna. Det finns dessutom alltid en risk att den andre agenten inte är hederlig eller att det oberoende av vad agenterna själva gör händer något som stör transaktionen. Dessa och andra risker är något som agenten måste ta med i beräkningen när han gör sin bedömning av transaktionens värde. I en penningbaserad stadskultur är dessa risker för det mest så små (p.g.a. att bytestransaktionerna är så många) att man inte lägger märke till dem eller inte bryr sig om att räkna med dem, vilket i sig utgör en risk, men i andra sammanhang kan de vara så stora att man inte kan bestämma sig för hur man ska göra. Många sociala innovationer har sin grund i riskhanteringen inom byteshandeln, t.ex. uppfinningen av ränta.
Byteshandlingarnas komplexitet, vilken är betydande, ligger i de värderande jämförelserna av de saker som agenterna byter eller överväger att byta med varandra. Detta beror fr.a. men inte enbart på att det är olika saker som ska bytas mot varandra. Innebörden av detta elementära men betydelsefulla faktum kan förminskas eller döljas av att man använder pengar som bytesmedel. Men även om ett byte måste ha en kvalitativ aspekt kan det även få en kvantitativ. En agent kan t.ex. anse att en enhet av det han själv har är mer värt än enhet av det någon annan agent har, men ändå vara beredd att byta en enhet av det han har mot 1+x enheter av vad den andre har. På detta sätt kan man kvantifiera det kvalitativa och därigenom övervinna många jämförelseproblem.
Kvantifierandet av det kvalitativa är en grundförutsättning för pengarna. Pengarna representerar en systematisk kvantifiering av det kvalitativa. Pengarna är ett mått på värde. Det finns andra sätt att kvantifiera i ekonomiska sammanhang än med hjälp av pengar, men som deras vanlighet visar är pengarna det enklaste och effektivaste sättet. Bruket av pengar inom byteshandeln kan jämföras med den matematiska kvantifiering av tillvarons mångfald som är motorn inom den moderna naturvetenskapens utveckling.
Komplexiteten hos de värderande jämförelserna gör att man ibland vill fråga sig hur agenterna alls kan komma överens och hur byten ö.h.t. är möjliga. Och ändå kommer man överens och byten sker hela tiden. Den viktigaste förklaringen är väl att man förlorar så mycket på att inte kunna byta till sig det man behöver. Men en annan viktig förklaring ligger just i bytenas mångfald, att de äger rum överallt hela tiden, och att det därför så gott som alltid finns en möjlighet att reparera sina misstag genom nya och förhoppningsvis fördelaktigare byten. En tredje förklaring, som också är en förklaring till bytenas mångfald, är tillgången till ett effektivt bytesmedel, d.v.s. till pengar.
Byteshandlingarnas basala incitament ligger i att de mänskliga agenterna, trots alla sina likheter, inte (alltid) har samma värderingar och att de i många situationer kan värdera de saker som är aktuella i den på olika sätt.
Samfärdselns språk är att vi tycker olika och värderar olika. Vilket vi gör därför att vi är olika och befinner oss i olika situationer, där villkoren för att vi ska kunna åstadkomma vad vi vill, även när det råkar vara samma sak, skiljer sig åt.7
Hur skapar bytet värde?
Byteshandlingen är liksom andra handlingar en energiinvestering som måste betala sig för den agent som utför den. Om byteshandlingarna inte lönade sig skulle de inte utföras. Om andra handlingar lönade sig bättre skulle de utföras istället. Ibland lönar det sig bättre att plundra karavaner än att bedriva handel med dem. Då kommer det att finnas de som väljer att plundra karavaner. Men medan handelsstrategin är självförstärkande riskerar plundringsstrategin att underminera sina egna förutsättningar. När muslimerna väl hade erövrat och utsugit alla de kristnas länder upplöstes deras guldålder i ökensand.
En handling måste löna sig för den som utför den. Det är så det fungerar, oavsett vad man anser om detta ekonomiska och kalkylerande synsätt.8 Sedan kan lönsamhet betyda många olika saker i mänskliga sammanhang. Människans själsliga ekonomi är, som Vilhelm Ekelund visat i sin kulturpsykologiska studier, ingen enkel och lättuträknad sak. Det som lönar sig för en krigare och det som lönar sig för en köpman kan skilja sig mycket åt. Men det finns inget som hindrar att man kan vara både krigare och köpman.
Bytet skapar värde på två olika sätt: (1) genom att agenterna lyckas byta till sig något som de har mer nytta av, och som därför har ett större värde för dem, än det de byter bort och (2) genom det möte mellan och den koordination av individuella och ofta olikartade viljor och behov som bytesrelationen som sådan, oavsett resultat, innebär.
Givetvis är agenterna som de självständiga och målinriktade aktörer de är främst intresserade av det egna resultatet av bytesrelationen och givetvis vill de att detta resultat ska vara så bra som möjligt. Utan en självisk målsättning av detta slag skulle de inte kunna orientera sig i situationen och agera rationellt i den. (Att det förhåller sig så framgår bl.a. av hur svårt det kan vara att veta vad som är önskvärt och därmed förnuftigt för andra människor.) Agenterna skulle då, tänkvärt nog, varken kunna vara till nytta för sig själva eller för andra. Likafullt är den stabilaste och på sikt enda fungerande strategin att båda parter tjänar något på bytet, och att vinstskillnaden, vilken p.g.a. bytets kvalitativa aspekter av logiska skäl är ofrånkomlig, inte blir alltför stor.9
Ju mer de bytande har med varandra att göra och ju mer beroende de därigenom blir av varandra, fr.a. genom de vinster de regelbundet gör på sina mellanhavanden, desto mer tenderar deras bytesrelation mot stabil reciprocitet. De kommunicerar allt bättre med varandra, de vet vad den andre vill ha och hur han vill genomföra själva transaktionen, de litar allt mer mer på varandra, vilket innebär att kostnaderna för säkerhetsåtgärder och garantier blir lägre, de vågar ge varandra kredit, vilket möjliggör en expansion av bytesmängden, och de kan mot bakgrund av dessa och andra positiva erfarenheter motiveras att utveckla sin affärsförbindelse till att omfatta nya områden. Inga av dessa framsteg hade varit möjliga i en ensidig eller osäker relation. Men det är inte bara de bytandes egen relation som påverkas av deras framgångar. Existensen av stabilt reciproka bytesrelationer i ett samhälle gör det lättare (för andra) att upprätta nya sådana relationer, d.v.s. gör det lättare att agera långsiktigt, dels för att de bidrar till att öka stabiliteten och förutsägbarheten hos de sociala förhållandena och dels för att de fungerar som ett exempel för andra att lära av och ta efter. Men, och det är inte det minst viktiga, de gör det också svårare att bryta mot ömsesidighetens bud.10 Ju mer samarbetet sprider sig desto svårare blir det att inte samarbeta.
Genom att under frivilliga former byta saker med varandra erhåller båda agenterna ett större värde än de hade innan, och detta sker, märk väl, utan att det de utväxlar har förändrats i något avseende. Att de saker som byts inte förändras av transaktionen är tvärtom en förutsättning för att den ska fungera, ty annars kan man ju inte veta vilket värde sakerna har och då kan man ju inte jämföra dem med varandra. Agent A ger agent B en sak α och får i sin tur sak β av B, och eftersom A behöver β mer än α och B behöver α mer än β har de båda blivit ”rikare” än förut, d.v.s. de befinner sig båda i ett praktiskt fördelaktigare läge. Sak α som nyss var värd 1 är nu i B:s händer värt 1+x och sak β som nyss var värd 1 är nu i A:s händer värt 1+x. Det är snudd på mirakulöst! Och även om tillväxtfaktorn x kanske inte är lika stor för båda agenterna, även om den kanske är så liten att den bara kan uppskattas av en agent med entreprenörens specialkunskaper om transaktionerna i samhället, har vi likväl fått en ”samhällelig” värdetillväxt och således fått det litet bättre.
För att bättre förstå värdetillväxtmiraklet hos bytesrelationerna kan vi tänka oss två barn som sitter och lägger varsitt pussel. Genom olyckliga omständigheter har bitarna i pussellådorna blandats samman. Nu sitter de båda barnen och stirrar dystert på sina nästan färdiga pussel med bara en bit kvar i handen, som inte vill passa in någonstans hur de än vrider och vänder på den. Då upptäcker de plötsligt att det andra barnet har den bit de saknar. Värdelös för det barn som har biten är den av det största värde för det barn som inte har den. Glatt byter de med varandra och lägger med en suck av tillfredsställelse den sista biten på plats. Fast när pusslet väl är färdigt och barnen glatt sig en tid åt att beundra den färdiga bilden kommer det och dess bitar att börja förlora i värde igen och så småningom reduceras till ännu en episod i barndomens rika väv. Nu är det andra saker som fångar barnens intresse, andra bitar som måste hittas och läggas på plats och andra som saknas. Och så måste det vara, ty om saker inte kunde förlora sitt värde skulle de inte heller kunna få något. Om det färdiga pusslet behöll sin charm för länge skulle andra pussel kanske förbises och aldrig bli lagda.
I den ekonomiska litteratur som jag studerat är det främst den första värdeskapande aspekten hos bytet som diskuteras. Det är inte så förvånande, eftersom även priserna och den information de ger är knutna till den. Det är rimligt att tänka sig att den konkreta och situationsbestämda överföringen av värde är (den medvetna) drivkraften bakom bytet och att den utgör den ekonomiskt viktigaste sidan hos det. Men de koordinerande sociala handlingarna finns med i människans liv från början, redan innan några byten i fysisk mening har ägt rum, för det finns inget socialt liv utan dem, och det går i själva verket lika bra att tänka sig att det är de sociala koordinationerna mellan självständiga agenter som är det värde som väcker tanken på att använda dem till sådana saker som byten. Att det m.a.o. är de ursprungliga vilje- och därför värdekoordinerande handlingarna mellan agenterna som genom att de har ett värde i sig själva möjliggör de alltid i något avseende ”ekonomiskt” riskabla bytena. Det är, för att uttryck det enkelt, roligare att byta saker med någon du gillar än med någon du ogillar – även om han inte alltid har de saker du gillar mest. Hur som helst producerar båda aspekterna hos bytesrelationen värde för de bytande agenterna – och via det värde de producerar för dem kommer det även att producera värde för agenter som inte själva tar aktiv del i den aktuella byteshandlingen, t.ex. för de bytandes familjer.
Varje byteshandling innebär att av varandra oberoende viljor och målsättningar koordineras med varandra. Det saknar betydelse om byteshandlingen är framgångsrik eller ej, om den resulterar i ett byte eller inte och om de bytande blir nöjda med resultatet eller ej. Byteshandlingen är under alla omständigheter ett möte där oberoende viljor och målsättningar kommer i kontakt med varandra och på så sätt får kunskap om varandra. Man kan argumentera för att konfliktfyllda och otillfredsställande byteshandlingar är väl så kunskapsrika som de som avlöper som parterna vill. Motståndet rymmer en djupare erfarenhet än framgången. Den djupa framgångens väg går genom motståndets portar.
Men i och med att varje byte har föregåtts av andra handlingar, byteshandlingar eller ej, och med all sannolikhet kommer att följas av nya, utgör koordinationen också en förening av fristående historiska handlingslinjer och en (mer eller mindre styrande och motiverande) ansats till en fortsättning av dessa linjer i kanske nya riktningar. Denna förening av förflutet och kommande är inte unikt för byteshandlingarna utan gäller i någon mån alla sociala handlingar, men i och med att bytet handlar om värdeutbyte och värdetillväxt och om den ökning av handlingsmöjligheterna som detta medför får deras förmåga att binda samman historia och framtid en särskild kraft. Genom byteshandlingarna görs historien s.a.s. räntebärande och får del av framtidens vinster. Den återvinner m.a.o. sitt förlorade nu.11
Jag har i dessa uppsatser om pengarnas logik flera gånger betonat vikten av agenternas praktiska autonomi, d.v.s. deras förmåga till självständigt handlande. Trots all den tanklöshet, feghet och lättja som människan regelbundet uppvisar är detta den karaktäristiska egenskapen hos henne och hos den mänskliga kulturen. Denna förmåga spelar en särskilt framträdande roll för bytena. Det är bara självständiga agenter som har egna mål med sina byten och det är bara de som kan göra något av det (de varor och tjänster) de byter till sig. Det är därför bara hos dem som bytet kan ge upphov till ett nytt värde som kan få betydelse för framtiden.12 Om de agenter mellan vilka en transaktion äger rum inte handlar av egen kraft och i eget syfte har vi av rent logiska skäl inte att göra med ett byte mellan dem. Om någon av dem eller båda är rena mellanhänder, d.v.s. individer som inte fattar några egna beslut utan enbart gör vad de har blivit tillsagda, är det mellan uppdragsgivarna som bytet äger rum. Det är då uppdragsgivarnas värderingar som styr bytet, det är de som tillgodogör sig resultatet av bytet och det är de som kan lägga dess värde till grund för nya handlingar och byten. Men slaviskt lydiga mellanhänder utgör alltid en risk i komplicerade situationer. De flesta mellanhänder vi har att göra med är därför agenter som i syfte att på bästa sätt fullgöra sitt uppdrag gör egna bedömningar och i åtminstone någon utsträckning fattar egna beslut. De deltar därmed aktivt i bytet, och i den mån de gör det äger bytet även rum mellan dem. Den lön de får av sina uppdragsgivare är, till skillnad från den lön de slaviska mellanhänderna eventuellt får, kopplat till deras sätt att utföra bytet på och därmed till det värde det ger. Autonomins betydelse är praktiskt sett ännu större beträffande de sociala koordinationerna. Medan ett byte kan genomföras av slavar kan slavar inte tillgodogöra sig och vidareföra de kunskaper det rymmer. Dessa kunskaper har ingen betydelse för dem. Det är endast i den mån agenterna handlar självständigt som någon koordination äger rum mellan dem och det är endast i den mån de fortsätter att agera självständigt som koordinationen kan få någon betydelse för framtiden. Det är bara för självständigt handlande agenter som bytessituationen är en erfarenhet där de kan lära sig något om sig själva, t.ex. vad de är värda i andras ögon och varför.
Koordinationerna representerar ett värde bl.a. genom att de underlättar kommande koordinationer och transaktioner, men också – och bl.a. av detta skäl – för att de bidrar till ökad social förståelse och stabilitet. Många av de regler som används i ett samhälle – lagar, moralregler och etikettregler – är formaliserade uttryck för de erfarenheter som koordinationerna har gett. Ju fler koordinationer mellan oberoende viljor och syften som initieras och ju fler av dessa som är framgångsrika och genererar vinster för de inblandade, desto naturligare blir det för agenterna att söka dessa koordinationer och att inrätta sitt liv efter dem. I detta ligger väl en förklaring till varför de ofta förbises och deras betydelse underskattas. Värdeöverföringarnas starkare ljus lägger de koordinationer som leder fram till dem och utgör deras förutsättning i skuggan. Detta gäller i synnerhet alla de som inte leder till framgång. Koordinationerna av oberoende viljor och syften genom byteshandlingarna är, oavsett om de faktiskt leder till något byte eller ej, en form av kommunikation och utgör således en väg till kunskap och förståelse. En betydelsefull sådan eftersom den bygger på och främjar (ger ny energi åt) agenternas autonomi. Människans möjligheter till självständigt handlande är ständigt hotade. Utifrån såväl som inifrån.
Naturligtvis kan även missförstånd och konflikter uppstå, t.ex. när agenterna vilket ofta sker inte kommer överens om bytesvärdet. Ett vanligt misstag, kanske avsiktligt, är att se dessa konflikter som ett tecken på det fria bytessamhällets (= den fria marknadens) brister och att använda en (skenbar) ökning av dem som ett argument för en överhetlig reglering av (delar av) det. Men en ökning av konflikterna bland fria agenter beror som regel på en ökning av antalet transaktioner mellan dem. Det är ökningen av transaktionerna som är det väsentliga, eftersom den är ett uttryck för transaktionernas betydelse för agenterna och ett vittnesbörd om det värde de skapar. Det är dessutom bara genom nya transaktioner som bristerna hos de föregående kan åtgärdas. Man måste vara klar över att varje extern reglering av byteshandlingarna, d.v.s. regleringar som inte görs av de bytande själva och som alltså inte bygger på de kunskaper de, och bara de, har om den situation de befinner sig i, riskerar att störa, försvaga eller rentav förhindra de erfarenhetsprocesser som tar sin början i koordinationsförsöken.
Såväl koordinationen som det byte det eventuellt ger upphov till förutsätter självständiga agenter. Byteskoordinationen är ett möte mellan oberoende viljor och mål och det framgångsrikt genomförda bytet är en koordinerad samverkan mellan dessa viljor och mål. Det är, annorlunda fattat, en koordination av energiströmmar vilken frambringar mer energi, d.v.s. mer värde, än vad energiströmmarna kan göra var för sig. Det som inte är oberoende av vartannat behöver inte koordineras för att fungera annorlunda och bättre och kan inte ge upphov till mer energi eller värde genom en koordinations- och utbytesprocess.
Men byteskoordinationen är inte bara ett möte mellan oberoende viljor och mål. Det är också, i högre eller lägre grad, ett möte mellan olika eller rentav motsatta viljor och mål, där båda, i synnerhet men kanske inte nödvändigtvis när koordinationen leder fram till ett byte, får ny energi och nya möjligheter att, eventuellt kunskapsberikade och modifierade genom mötet, fortsätta var och en på sin väg, vilket innebär att de tillsammans kommer att täcka in ett större område av tillvarons möjligheter än om de låg närmare varandra och var mer lika och att de således bättre kan bidra till att expandera den sfär av handlingar och erfarenheter som utgör den mänskliga kulturen. Kulturen är en koordinationsprocess mellan självständiga agenter och byteshandlingarna spelar en nyckelroll hos denna.
Koordination av olika och rentav motsatta värderingar och viljeriktningar: det är häri byteshandlingarnas stora betydelse ligger. Genom att översätta dessa skillnader och motsättningar i gemensamma handlingar med ett gemensamt resultat läggs grunden för att skapa social sammanhållning och harmoni i en komplex och dynamisk form. Genom bytesrelationerna kan agenter med olika värderingar och viljeriktning samarbeta med varandra och dra nytta av varandra, utan att förlora sin frihet och sina självständiga handlingsmöjligheter, och tillsammans oavsiktligt och omedvetet ge form åt och driva en gemensam social organisation som är till nytta för dem alla. Samtidigt som agenter har lättare att komma överens när de är mer lika varandra har de, och den kultur de är en del av, mer att lära när de är mer olika varandra.
Till detta bidrar pengarna med sin enkelhet och effektivitet. Allt som på något sätt underlättar koordinationen mellan agenterna bidrar till att minska den friktion mellan dem som har med deras olikheter att göra.
Noter
1 Observera att intresset inte behöver vara positivt. Termen intresse står i detta sammanhang för ett värdeneutralt begrepp. Ett intresse av något kan vara såväl positivt som negativt. Intresse står i motsats till ointresse.
2 Agenterna i en bytesrelation kan givetvis vara fler än två, men för att beskriva bytesrelationens logiska struktur räcker det med att anta två parter.
3 Att tvingas bidra till andra människors transaktioner är den ekonomiska definitionen på slaveri. Denna generella definition har den fördelen att den gör det möjligt att artbestämma och gradera slaveriet. Den kan därför bidra till att synliggöra slaveri i sammanhang där man inte trodde att det fanns. När ett folk genom skatter tvingas försörja en invandrad minoritet har ett tillstånd av slaveri inträtt. Att de arbetande fortfarande upplever sig som fria, rentav friare än dem de försörjer, förändrar ingenting. De är vana vid att beskattas och vet kanske inte att en förut huvudsakligen ömsesidig transaktion, där staten ger fred och frihet i utbyte mot de skatter den får in, har fått ensidiga inslag. I takt med att minoriteten ökar i antal och transfereringarna till den växer i omfattning förstärks också slaveriet. Till slut kommer de arbetande att inse att de avstår från frukterna av sitt arbete utan att få något av värde gengäld. Frågan är när under denna process detta sker och vilka möjligheter de då har kvar att protestera.
4 Här har vi förklaringen till varför fattiga människor som lever i en stark gemenskap kan ha en tydligare och mer tillfredsställande känsla av sitt eget värde och av livets mening i allmänhet än medlemmarna av den materiellt rika men socialt splittrade urbana medelklassen i västvärlden. Det finns dock inget som säger att starka meningsbärande sociala gemenskaper bara kan uppträda i traditionellt agrara samhällen eller motsvarande och inte alls i det högteknologiska moderna samhället. De nationella och globala eliterna, den trygga överklassen med nedärvda förmögenheter och positioner, det ljuva livets människor, bildar i många fall sådana grupperingar, där alla känner alla och ger värde åt varandra. Vi får inte ge efter för den chict antimaterialistiska och dessvärre kanske även ressentimentpräglade frestelsen att tro att pengar, mycket pengar, inte gör människan lyckligare. Det gör de – och det rör sig till råga på allt i många fall om en genuin lycka. Vem vill inte kunna köra sin egen AC Shelby Cobra?
5 Se Pengarnas logik 3 – Värde.
6 Denna ”kommunistiska ideologi” har trots sina grundliga och blodiga misslyckanden inte försvunnit och det finns fortfarande krafter som arbetar på att göra den till en global politisk kraft. Hur mäktiga dessa krafter faktiskt är framgår bl.a. av klimatideologins växande inflytande och av vad som nyligen hände under covid-19 pandemin.
7 Förutsättningarna för det språk myror och andra sociala insekter använder sig av skiljer sig på denna viktiga punkt från människans: myrorna uppfattar inte världen på ett individuellt sätt och de tycker inte olika. Ett sätt att förklara utopisternas motiv på är att beskriva det som en önskan att ersätta skillnadernas mångtydiga och feltolkningsbara mänskliga språk med myrornas entydiga och harmoniska. Finessen med människans sociala strategi är att vi inte behöver förstå varandra för att kunna samverka och skapa värde åt varandra. Vi kan skapa socialt värde genom tävling och konkurrens. De som, av olika skäl, känner sig obekväma med detta kan önska sig ett annat samhälle. Men utopiernas praktiska resultat är kaos och våld, vilket är ofrånkomligt redan av det skälet att medan varje utopist har sin vision är varje utopi är en vision för samhället i dess helhet. Yttrandefriheten handlar ytterst om språket självt. Den är en aspekt av det mänskliga språkets tolkningsbarhet, d.v.s. av dess sätt att fungera. Du kan aldrig bestämma vad som får sägas och vad som inte får sägas, för du kan inte bestämma hur olika människor tolkar det som sägs.
8 De som uttrycker förakt för detta synsätt tenderar att tillhöra endera eller båda av följande kategorier: (1) plundrare och (2) parasiter. Men kalkylerar inte plundrare och parasiter? Jo, förvisso! De har räknat ut att det lönar sig bättre för dem att låta andra betala. Man brukar säga att statens primära funktioner är (1) att upprätthålla den inre ordningen i landet och (2) att skydda det från yttre angrepp. En innehållsrikare och konstruktivare formulering vore: att förhindra inre parasitism och yttre plundring. Till skillnad från den första formuleringen riktar sig denna även mot staten själv, eftersom en stat som har tryggat sin ställning närmast ofrånkomligen utvecklar parasitära tendenser. I takt med att statens parasitism växer försämras dess förmåga att skydda landet mot yttre hot.
9 Detta kan kallas köpmannens credo. Den misstänksamhet och avoghet som ofta riktas mot dessa produktiva mellanhänder, vilka inte bara sparar tid och kraft åt producenter och köpare utan även öppnar nya handlingsmöjligheter, har delvis sin grund i att detta ömsesidighetens credo trots allt kräver att du själv har något av värde att komma med. För den som inte kan ge något i utbyte saknar köpmannen tid och intresse. Själv tycker jag att det är svårt att uppröras av denna hållning, det är tvärtom uppfriskande att detta krav ställs och att det görs på ett så tveklöst och beslutsamt sätt. ”Varför ska jag ge dig något som du vill ha när du inte har något att ge mig som jag vill ha?” När man formulerar det så tror jag att de flesta tycker att detta är en berättigad fråga. Men att reagera med vrede och indignation när man blir avvisad som affärspartner kan vara ett sätt att dölja för sig själv – och andra – att man har blivit vägd och befunnen för lätt.
10 Det ideala är att detta bud är outtalat, d.v.s. att ömsesidigheten tas för givet, det näst bästa är att det finns formulerat i praktiska moralregler, men det kan också uttryckas i religionens bud, i lagen och i etiketten eller m.a.o. i människans estetik. I de flesta högkulturer har ömsesidighetens bud uttryckts på alla dessa olika sätt.
11 I Prousts stora romansvit återvinns det förlorade nuet genom en i konstnärlig form renodlad och förstärkt spontant associativ minnesprocess. Men för att detta ska fungera måste ju romanen läsas – och minnas.
12 Är det att gå för långt att hävda att det är bytena som frambringar framtiden – och därigenom i viss mening historien? Kan vi tänka oss den i tid och rum utsträckt organism som vi kallar kulturen utan bytestransaktioner? Vi vet ännu inte tillräckligt mycket om skogarnas liv för att kunna avgöra om de har ett historiskt medvetande i någon form, däremot vet vi att det mellan träden i en naturligt framväxt skog hela tiden äger rum en stor mängd bytestransaktioner och andra kommunikationer. (Se Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben.)
(Juli – augusti 2022)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Om skribenten: Jonas Åberg
