Joseph Deniker (1852-1918) var en fransk-rysk vetenskapsman, idag mest känd som antropolog och författare till The Races of Man. Han var verksam under en period när antropologin studerade inte bara religion och samhällsformer utan även fysiska aspekter, det som idag bär namnet fysisk antropologi. Deniker är intressant inte minst idé- och vetenskapshistoriskt. Races of Man publicerades 1900, och senare antropologer som Carleton Coon och Bertil Lundman hade tillgång till mer information än Deniker. Den senare kunde exempelvis skriva att ”the Albanians of the north appear to be connected with the Adriatic or sub-Adriatic race, but nothing is known about the southern Albanians”, ange islänningarnas förfäder som danskar och beskriva somalier som ”probably only Gallas more or less intermingled with the Arabs”. Men Races of Man är trots sådana felaktigheter och kunskapsluckor givande läsning. Denikers resonemang kring relationen mellan etniska grupper och somatologiska enheter (”raser”) är fortsatt relevant, hans genomgång av fysiologiska skillnader mellan dessa enheter djupgående. Antropologen Denikers beskrivningar av allt från dans och räknesystem till familjeliv och vapen är intressanta. För den fysiska antropologen är skildringarna av sådant som Eldslandets urbefolkning eller Nordafrikas berber givande, överhuvudtaget strävade Deniker efter att vara globalt heltäckande. Bitvis påminner det dock om stycken ur ett fantasyrollspel, han beskrev exempelvis de västafrikanska Kru som ”obedient, faithful, and courageous; they enter readily into engagements, and make a fair bargain. They retain in their hands a good part of the trade of their country”. En viss ”protofeministisk” och/eller eurocentrisk tendens märks också i styckena om kvinnans ställning i exempelvis Korea, ”woman is of no account in Corean society; she is an instrument of pleasure or work; she is kept strictly apart from men, rarely leaves the house, and must veil her face”.
Denikers kapitel om Europa är intressanta både i sin egen rätt och vetenskapshistoriskt. Vad gäller historien var hans kunskaper mer begränsade än exempelvis Coons, det fanns kort sagt färre tillgängliga fynd. Så kunde Deniker om förhistorien skriva att ”of interglacial man, contemporary of the Elephas antiquus, the maker of those flint implements exhumed from the lowest beds of the oldest quaternary alluvia, we have no remains, except perhaps two molar teeth, found by Nehring in the Taubach station (near Weimar), and some other disputed fragments (Neanderthal, Brux, and Tilbury skulls)”. Däremot noterade han att den paleolitiska europén var dolikocefal, långskallig (han menade för övrigt även att neanderthaltypen levde kvar i Europa i vår tid). Men den detaljerade historieskrivningen hos Coon eller våra dagars genetiska historiker var inte möjlig på Denikers tid.
Han skrev att befolkningen i Danmark och Sverige under bronsåldern tycks ha varit ”dolichocephals or mesocephals, tall and fair-haired”. Avseende den ”ariska frågan” förhöll han sig vetenskapligt nykter, ”anthropology is powerless to say if the ancient owners of the dolichocephalic skulls in Southern Europe spoke an Aryan language or not”. Begreppet ”anarisk” för att kategorisera de europeiska folk som talar icke-indo-europeiska språk är hur som helst ett fascinerande stycke kuriosa. Han lutade åt att den indo-europeiska expansionen utgått från någon region mellan Skandinavien och södra eller sydöstra Ryssland. Men även att den språkliga expansionen ägt rum ”without any notable change in the constitution of their physical type, or, probably, of their civilisation”.
Intressant är även Denikers system för att klassificera de europeiska somatologiska grupperna. Han använde begreppet Northern race eller nordique för den i norra Europa utbredda typ som utmärks av ”very lofty stature; fair, sometimes reddish, wavy hair; light eyes, for the most part blue; elongated, dolichocephalic head; ruddy white skin, elongated face, prominent straight nose”. Den motsvarar Eickstedts och Lundmans nordid. Deniker angav dess huvudsakliga hemtrakter som ”Sweden, Denmark, Norway (with the exception of the west coast); in the north of Scotland; on the east coast and in the north of England, in Ireland (with the exception of the north-west), in the northern Faroe Isles, in Holland (north of the Rhine); in the Frisian countries, in Oldenburg, Schleswig-Holstein, Mecklenburg; lastly, in the Baltic provinces of Russia, and among the Tavasts of Finland”.
Den andra vanligt förekommande typen i norra Europa benämnde han Eastern race eller orientale. Han beskrev dess egenskaper som ”stature somewhat short, moderately rounded head, straight, light yellow or flaxen hair, square-cut face, nose frequently turned up, blue or grey eyes”. Den motsvarar Lundmans östbaltid, vanlig bland annat i Finland och Vitryssland, Litauen och delar av Ryssland.
I Spanien, på västra Medelhavets öar och delar av Frankrike och Italien finner vi Denikers tredje typ, hans ibero-insular. Han beskrev den som ”very short stature, very elongated head, black, often curled, hair, very dark eyes, tawny skin, straight or turned-up nose”. Delvis överlappar den Lundmans och Clauss mediterranid.
Den fjärde typen gav Deniker namnen occidentale och cevenneole, ”Western or Cevenole race” på engelska. Den kännetecknas av ”a very rounded skull; by shortness of stature; by brown or black hair, light or dark brown eyes, rounded face, thick-set figure.” Givetvis känner läsaren här igen Lundman med fleras alpina typ. Deniker beskrev dess hemtrakter som ”the extreme west of Europe, in the Cévennes, on the central table-land of France, and also in the western Alps. But it is met with, a little modified, in Brittany (with the exception of Morbihan), in Poitou, Quercy, the middle valley of the Po, in Umbria, in part of Tuscany, in Transylvania, and probably the middle of Hungary.” Under namnet strandin återfann Lundman den även kring Norges och Sveriges kustland.
Denikers atlanto-mediterrana eller littorala typ saknar tydlig motsvarighet hos många senare antropologer, han beskrev den hur som helst med orden ”it is distinguished by its moderate dolichocephaly or mesocephaly, by its stature above the average, and very deep colouring of the hair and eyes” och placerade den kring västra Europas kusttrakter. Deniker beskrev även en undergrupp, nord-occidentale, den överlappar Lundmans nordatlantin.
Den sjätte typen är den mer bekanta dinarique, eller adriatique. Idag är den mer känd som dinarid eller dinarin, Deniker beskrev dess drag som ”lofty stature, extreme brachycephaly, brown or black wavy hair; dark eyes, straight eyebrows; elongated face, delicate straight or aquiline nose; slightly tawny skin.” Han knöt den både till dagens Balkan och till delar av Italien, Schweiz och Frankrike.
Sammantaget är Deniker en intressant bekantskap. Delvis av rent idéhistoriska skäl, det kan vara fascinerande att jämföra hans slutsatser med senare antropologers. Men Races of Man är även ett ambitiöst försök att samla kunskap om hela världens folkgrupper, inte minst från ett fysiskt antropologiskt perspektiv. Detsamma gäller genomgången av Europa, först kapitlet om hennes somatologiska grupper och därefter kapitlet om snart sagt alla hennes folkgrupper. Att Deniker idag är tillgänglig på internet gör honom också lättare att läsa än exempelvis Lundman.
Om skribenten: Joakim Andersen
