Det är knappt man tror sina ögon.

Och det är likadant varje dag!

Lokaltidningen (Norra Skåne/NSk) har förvandlats till ett reklamblad. Ett särtryck. En pamflett!

Var och varannan text handlar om ”Ukraina”. Ledarna, nyhetsartiklarna, notiserna, lokalsidorna, kulturen, sporten, insändarna och debatten… Hela surven. Varje dag. Vecka ut och vecka in.

Det är det ena ukraina-narrativet efter det andra, i en tät följd, omöjliga att stå emot med blotta förnuftet, med en oerhörd massverkan på en ensam, aningslös läsare.

Och general-narrativet som prackas på oss är det här: Den blomstrande demokratin i Ukraina har överfallits av det barbariska Ryssland. Vilket leds av ”Putin”, en våldsam galning. Ukraina försvarar sig hjältemodigt. Men det behöver allas vår hjälp, allt stöd det kan få. Helst militärt. – Var det någon som sade ”NATO”?

På kvinnodagen den 8 mars måste propagandan i NSk förstås maka lite på sig så att det blir plats även för kvinnofrågan. Men den svårigheten kan lösas, och det med vinst. Ukraina-krisen kan nämligen också skildras från den kvinnliga synpunkten, ja till och med från den feministiska!

Sofia Nerbrand är i tårar över kvinnorna i Ukraina. ”De ukrainska kvinnornas umbäranden är outhärdliga!”, snyftar Nerbrand. Som om nyliberalen Nerbrand nånsin brytt sig det minsta om någons umbäranden nånstans, i Ukraina eller annorstädes.

På nyhetssidorna är det samma dag fråga om förtvivlade försök att få till stånd en vapenvila. Initiativet till vapenvilan kommer förstås från den rätta sidan, från ”vår sida”. Den andra sidan, vår fiende, hunnerna, bara obstruerar. Av pur blodtörst, förstås.

På lokalsidorna får vi veta att Röke buss har skickat en av sina bilar att hämta flyktingar. Skåningarna har gått man ur huse. Kurhotellet i Tyringe ska ta emot nödställda. Byalaget i Västra Torup har rest sig som en man. Deras byastuga ska bli flyktingförläggning. En rätt liten sådan, visserligen. Men ändå. Man ställer väl upp!

Så fantastiskt! Så rörande! Och ni fattar: Det är vid det här laget absolut omöjligt för en enskild att på minsta vis gå emot den uppviglade folkstormen. Säg bara stopp eller vaddå, inget värre, så får du se vad som händer. Om du törs!

En mytologisk tolkning av händelseförloppet har hamrats på plats av just de aktörer som vi svenskar i vår naivitet går och förväntar oss journalistik av: Ukraina är i den här diskursen det överfallna Polen 1939. Ryssland är Hitlers Tyskland. Eller Stalins Sovjet. Eller båda. Jo, det går faktiskt! Ryssarna är nämligen ”nationalbolsjeviker” numera. Alla ryssar.

Varför går vi på det här? Jo, vi har sett alltihop på teve. En miljon gånger. I fiktiv form, visserligen. Men vem bryr sig om att det var ljug? Vi tror helst på myten. Och vi vill vara vän med mobben. Svenskarna försöker nu i massor, med stor iver, att vara som de där figurerna på Netflix som hjältemodigt ränner omkring och räddar judarna undan förintelse hela tiden.

Man fattar att den som inte låter lura sig, som inte tittar på Netflix, som inte imponeras av propagandan utan förfäras av den, som inte vill ge efter för massan, är riktigt illa ute. Ni vet, en sån där kristen människa, en sån där som iklär sig sitt personliga ansvar, som går emot pöbeln. Även om det kostar på. Nej, nu är det andra bullar. Bäst att ducka! Säkrast att tiga! Annars förlorar man sitt medborgerliga anseende. Alla rättigheter. Frun tjurar. Barnen skäms. De andra på jobbet undviker en. Man blir ”en putin”. En utstött. Snart står mobben utanför på gatan. Och den är inte PK längre; den vill se blod…

Totalförsvaret kan köra sin digitala ångvält över svenskarna och platta till oss rejält, så att det äntligen får bygga den där landningsbanan åt det amerikanska atombombsflyget som det alltid har önskat. Klart att det kan det! Men en sak går det aldrig nånsin i land med: Det kan aldrig nånsin göra sin ukraina-myt sann; det kan aldrig göra uppviglingen av massorna rätt; och det kan aldrig förhindra att en ensam människa med integriteten och omdömet i behåll trots allt kan se hur förljuget och anskrämligt hela det här ukraina-spektaklet egentligen är.

Mats Loman

[1] Se Esaias Tegnér, ”Det eviga”

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.