Ian ”Lemmy” Kilmister, mannen som under sin levnad uppnådde både mytens och legendens status, har lämnat jordelivet vid en ålder av 70 år. En aggressiv cancer ändade hans liv. Lemmy var sångare och basist i rockgruppen Motörhead. I 40 års tid har bandet levererat över 20 album med åtskilliga rockklassiker. Musiken kan beskrivas som relativt snabb, hård och konsekvent med inslag av både melodiösa slingor och medryckande texter. Under senare år blev det lite lugnare med fler ballader och inslag av både cello och piano. Ingen född på 70- och 80-talet har undgått Motörhead, som sedan 90-talet begåvats med den svensk-grekiske trummisen Mikkey Dee.

De stora banden hade inte ihågkommits utan sina kultförklarade frontmän. Deras utsvävande liv har ofta fängslat allmänheten lika mycket som deras musikaliska prestationer. Utan John Lennon, Gene Simmons eller Jim Morrison hade Beatles, Kiss eller The Doors knappast uppnått sin enorma popularitet.

Detsamma gäller ett Motörhead utan Lemmy. Sedan unga år har han, i likhet med sin landsman Winston Churchill, druckit enorma mängder alkohol, framförallt whisky. Därtill verkar Lemmy, i motsats till Churchill som blev över 90 år, använt stora mängder amfetamin. Något som också bidrog till att han under 70-talet tvingades sluta i den världsberömda rockgruppen Hawkwind vars övriga medlemmar var mer inne psykadeliska droger som LSD (något som konservatismens grand old man Ernst Jünger ska ha experimenterat med vid omkring 70 års ålder). Utöver detta var Lemmy också en hängiven pokerspelare.

Att hänge sig åt droger, hasardspel, rock och sex är vanligt bland rastlösa personligheter. En skara som Lemmy nog får sägas ha tillhört, att döma av hans självbiografi White line fever som utkom ett drygt tiotal år innan frånfället. I en av Motörheads mest kända låtar, Ace of Spades, ringar Lemmy in sin livsstil med sin raspiga stämma:

”If you like to gamble, I tell you I’m your man,
You win some, lose some, all the same to me,
The pleasure is to play, makes no difference what you say,
[—] Playing for the high one, dancing with the devil,
Going with the flow, it’s all the game to me,
[—] But that’s the way I like it baby,
I don’t wanna live for ever…”

Även om han inte ville leva för alltid älskade han detta livet. Så stod han på scenen i Göteborg med sitt band tre veckor innan sin död. Ungefär samtidigt uppgavs att han av hälsoskäl bytt ut whisky och Coca-Cola mot vodka och apelsinjuice.

I intervjuer sade han sig vara hedonist. Men han var inte en lat eller  ouppfostrad sådan, snarare stod han alltid med båda fötterna på jorden och visade en ödmjuk och belevad hållning inför sin omgivning. Vilket många genom åren har vittnat om. Jag är själv bekant med musiker som bekräftar att Lemmy alltid kom ihåg sina vänner, bekanta och fans och alltid tog sig tid för dem. Såvida inte något kjoltyg hade fångat hans uppmärksamhet. Antagligen kan det hövliga draget spåras till hans barndom under 50-talet då ordning och reda gällde i en tid då också aga var tillåtet. I biografin klargörs att han i skolan kunde få en hurring, något som enligt Lemmy misskötsamma ungar ibland förtjänade:

”Det fungerade för mig, och det har fungerat rätt bra för min generation för såvitt jag kan se är vi smartare än den som nu växer upp.”

Han noterar också att Storbritannien numera ”styrs av mesar”, vilket inte var fallet förr.

Utöver de sedvanliga rockämnena fruntimmer, fest och rock ´n roll och titlar som Killed by death, Built for speed och Dead man tell no tales, blottar Motörhedas musik traditionella ideal som mod och integritet, att stå för den man är och inte låta sig lura av överhetens intentioner. Somliga texter behandlar krig och krigarideal. Lemmy själv var en flitig samlare av tyska klenoder från andra världskriget och under hela Motörheads långa karriär bar han ett järnkors, vilket provocerade en del svaga själar.

Innan kommunismens fall gjorde Motörhead några spelningar i Östblocket, bl a i Budapest inför 27 000 fans. Lemmy noterade att folk ofta är mer entusiastiska och trevligare i dylika länder än i den ”fria världen”, även om han tackar Gud för den fria marknaden.

Efter spelningarna ville Lemmy gärna ha en kvinna, och ofta var han försvunnen efter konserterna, för att nästa dag äntra turnébussen mot nya mål. ”Jag tror att kvinnor ser något romantiskt i en som är här idag och borta imorgon”, skriver Lemmy, som om begreppet ”hingst” förtäljer: ”det är i alla fall roligare än att inte vara det, det är en sak som är säker.”

Som ung bodde han uppe i bergen vid Wales kust. Där brukade han ströva runt ensam på fälten med fårhundarna, en ensamhet han kom att uppskatta hela livet: ”Folk brukar tycka det är konstigt, men jag tycker det är underbart.”

Lemmy anses vara en av de hårdaste inom rockvärlden, inte bara på scenen och i levernet utan lika mycket i den pondus som hans blotta uppenbarelse och dragningskraft hade, inte minst på alla de hundratals damer som han belägrat under sin långa karriär. Trots att han sade sig avfärda Gud och ansåg att musiken bäst besvarar människors böner, trodde Lemmy på någon sorts andlighet. Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne, som likt Lemmy avfärdat gudstron, tackar sin vän med en fras som talar om ett liv efter detta:

”Lost one of my best friends, Lemmy, today. He will be sadly missed. He was a warrior and a legend. I will see you on the other side.”

På Motörheads sista skiva Bad Magic, som utkom tidigare i år kan i låten Till the end skönjas en föraning om att Lemmy sjöng på sista versen:

”Don’t tell me what to do my friend
You’ll break more hearts than you can mend
I know myself like no one else
Nothing to defend [—]
You cant never live that life again
But one thing you will never lose
Is the signing in your head
That will still be with you till the end”

Man behöver inte uppskatta vare sig Lemmy Kilmisters leverne eller gärning för att inse att han var en unik människa som, för att parafrasera den store sångaren Frank Sinatras tolkning av My way, verkligen gick sin egen väg. Han förkroppsligade rock ’n’ roll-livet med gentlemannamässigt uppträdande i det privata. Som Mötley Crues gitarrist Nicki Sixx, som levt ett för hälsan särdeles ogynnsamt liv, skrev efter Lemmys död:

”I’ll miss you buddy and our conversations. You were always a pilar of dignity. RIP.”

En rock ’n’ rollens aristokrat har lämnat detta liv och för honom utbringar vi en skål denna nyårsafton!