Den sista delen av Game of Thrones

Film, Islam, Kultur, Recensioner, Religion, Underhållning

(Behövs väl inga varningar för glädjedödande avslöjanden med den rubriken!)

Så har jag i likhet med några andra miljoner människor sett sista delen av den sista säsongen av den så uppmärksammande och omtalade tv-serien Game of Thrones. Först hade jag tänkt skriva något djupsin­nigt om parallellerna mellan isvålnaderna i GoT och islam (nattkungen = profeten Muhammed alternativt Allahs ställföreträdare kalifen, som håller samman rörelsen och utan vars magi/auktoritet allt krackele­rar, muslimernas blinda och själlösa eller m.a.o. zombieliknande underkastelse, islams radikala livsförne­kelse jämförd med den dödskult som de vandrande vålnaderna representerar etc.) eller kanske mellan drakdrottningen Daenerys’ kamp för att befria alla människor från Hjulets makt och skapa ett klasslöst och jämlikt samhälle och de politiska (socialistiska) utopierna. Men den senare parallellen blev ju expli­cit i det sista avsnittet (förutsägbart nog lockade den på ett litet oroande sätt magnifika scen där drak­drottningen står på trappan framför ruinerna efter det utplånade King’s Landing och håller ett eldande tal till sina tätt formerade mörkklädda trupper fram associationer till Hitler och nazismen hos åtskilliga tittare; det är lika fantasilöst som ouppmärksamt, eftersom det ju faktiskt finns en betydligt mer närlig­gande och upplysande parallell i Napoleon, den allt mer maktberusade lille artilleriofficeren/generalen/kejsaren, som med sina arméer ville ”befria” Europas folk från den gamla regimens förtryck), och den förra parallellen, som sannolikt redan har hunnit utvecklats i detalj någon annanstans på internet, tappade jag intresset för. Islam är ju egentligen ett förfärligt tråkigt ämne! Islam är väl den människofientligaste ideologi som någonsin tänkts ut, men den är det på ett så ytligt och torf­tigt sätt. Den saknar hemligheter och djup, saknar originella och självständiga insikter och övertygelser. Det är påfallande i hur hög grad Koranens innehåll och inte minst dess bildspråk och retoriska grepp har hämtats från Bibeln och andra judiskt-kristna texter och traditioner. (Mycket av detta återgår förvis­so i sin tur på andra texter och traditioner, bl.a. från Babylon, men det är en annan sak.) Det finns inga mystiska eller mytiska dimensioner hos islam till skillnad från andra religioner med ett dominerande hinsides-frälsningsperspektiv, som kristendom och buddhism. Koranen är en enda lång självupptagen monolog, påstridig, dogmatiskt, repetitiv, och de ofta återkommande skildringarna av straff och belö­ningar är så brutala och materialistiska att det inte borde vara möjligt att uppfatta dessa ord som gu­domligt inspirerade. Vad hjälper det människan att tro på det islam predikar? Det berikar henne inte utan tömmer henne tvärtom på det andliga liv hon har och ersätter det med tomma ord och döda formler. Kan i detta sammanhang rekommendera Adonis/Abdelouaheds lättlästa dialogbok Våld och islam, som är en skarp och klargörande redogörelse för islams mentalitet. När man läst den boken för­står man att det är islam som är en dödskult, inte bara IS. Och mellan oss och den finns varken någon mur eller några Nattens väktare! Hur som helst så har jag alltså nu sett sista delen av sista säsongen av GoT. Det var enligt min mening ett bra och följdriktigt slut på flera sätt. Ett slut som verkligen är ett slut på alla de händelser och handlingar som drivit dramat framåt. Var och en av de överlevande huvud­personerna (inte så många återstod av det från början så rika och varierade persongalleriet!) får ett slut som passar deras karaktär och aspirationer. Eddard Starks äldsta dotter Sansa får äntligen bli drottning, men inte som en menlösa klädhängare som hon drömde om som ung och naiv i första säsongen utan som det självständiga Nordens erfarna härskarinna, och hennes modiga men synnerligen våldsbenägna lillasyster Arya får ge sig ut på upptäcktsfärd västerut över de okända haven, medan deras bror, den rullstolsbundne Bran, blir kung över Westeros under namnet Bran den Brutne; det ville han aldrig, men ingen passar bättre än han, vars namn snarare borde vara Bran den Vise (ingen vis man eftersträvar världslig makt; det är ett av skälen till att världen styrs så ovist som den gör), publikfavoriten Tyrion Lannister, dvärgen kallad, tvingas kanske inte alltför motvilligt att fortsätta sin politiska bana som Kung­ens hand, för att som det heter sona sina misstag; den lilla scen där han ställer stolarna till rätta inför det stundande mötet i rådssalen är underbart talande, den ridderligaste av riddarna, Brienne av Tart, blir kap­ten för det kungliga gardet (så uppfattade jag det) och den cyniske och pragmatiske lycksökaren och uppkomlingen Ser Bronn med den brutna näsan får passande nog bli skattmästare o.s.v. Och den tragiske och missanpassade ”oäktingen” Jon Snow, den siste ättlingen av det problematiska huset Targaryen, drar tillsammans med de inte längre lika vilda vildlingarna bort mot en anonym frihet på andra sidan muren. Vad beträffar kampen om Järntronen kan man väl säga att realismen, moderationen och kom­promisserna segrar. Såväl det goda – den allt maktgalnare och hänsynslösare drottning Daenerys Storm­born, den första av sitt namn, som vill befria hela världen från förtryck med sina eldsprutande drakar och sin kastratarmé av Obefläckade, vilka ironiskt nog är minst lika underdåniga som fria som de var som slavar – som det onda – de safirögda isvålnaderna och deras barbarhord av zombier, vilka repre­senterar en annan form av jämlikhet och utplåning av all individualitet, nämligen döden – besegras. Ett slut som väl får sägas vara både tänkvärt och originellt, åtminstone för en kommersiell tv-serie. I män­niskans värld, i den svaga, okunniga och felbara människans värld, är all extremism av ondo, leder all extremism, oavsett om den har som mål att förverkliga paradiset på jorden i form av ett samhälle där det råder total frihet och jämlikhet eller vill uppfostra alla människor till goda socialliberaler eller vill nå­got annat skrämmande, till olycka för alla – eller nästan alla. Slutet är i själva verket ett ganska kraftfullt avvisande av utopin som politiskt mål. Jag har parallellt med den sista säsongen börjat se om de första säsongerna. När man ser avsnitten i tätare följd blir sammanhangen mellan dem tydligare och serien framstår inte längre som lika splittrad och fragmentarisk som den gjorde innan. De många olika hand­lingstrådarna och det sätt som de vävs samman på lämpar sig kanske inte så väl för traditionell tv-vis­ning med ett avsnitt i veckan och en säsong per år? Serien är ändå välgjord och mycket välspelad. Skå­despelarna har tveklöst varit seriens största tillgång. Efter att ha sett serien till slut får man väl summe­rande säga att handlingen, som ju alltid är det väsentligaste, är både stark och konsekvent och jämförel­sevis mångfacetterad, om än inte utan brister och överdrifter (här tänker jag inte på det blodiga våldet och det tidvis rätt grova sexuella innehållet, inslag som tvärtom är välmotiverade och förstärker skeen­denas betydelse, utan på ett antal onödigt klichémässiga kavalleriet kommer i sista sekunden scener och liknande), att den äger ett betydande mått av realism i både yttre och inre avseende och att den i vissa scener faktiskt uppnår något av den stora epikens mänskliga angelägenhet och tänkvärdhet. En Iliad för vår tid? Nej, knappast! Vår tid är inte mogen att frambringa ett sådant verk. Men en saga bland andra – och inte den sämsta. Tyrions framhävande av den goda, spännande, inspirerande, inlevelsebefrämjande, berättelsens kulturskapande och socialt sammanhållande betydelse som ett argument för att välja Bran den Brutne till kung över Westeros sju riken, eller sex som det till slut visar sig bli, är en av dessa – självrefererande – scener som lyfter serien över genomsnittet. Och litet nöjsamt var det ju också att kunna konstatera att den person som jag själv i seriens början tänkte mig som den bäste härskaren över Westeros, den med störst integritet, andlig styrka och inte minst praktisk godhet, var den som till slut blev det.