Det amerikanska imperiet befinner sig i en demografisk förändring där, för att tala med Hegel eller Marx, en kvantitativ förändring slår över i en kvalitativ. Immigrationen har tidigare inneburit att andelen icke-vita ökat något från år till år, men nu har detta även börjat förändra landets själva väsen. Detta tas upp i en intressant artikel av Hua Hsu från Vassar College, betitlad The End of White America.

Demografiska förändringar

Hsu noterar att den amerikanska identiteten historiskt även haft en raslig komponent, att vara en typisk amerikan innebar också att vara vit. USA har som följd av detta under lång tid brottats med försöken att integrera den svarta minoriteten, och definitionen av vem som varit ”vit” har också förändrats över tid.

Hsu tar i sin artikel upp att demografiska förändringar kommer innebära att de vita amerikanerna runt 2042 kommer att vara i minoritet. Samtidigt förändras nationens officiella självbild, Hsu tar här upp hip-hopens uppgång och kulturella dominans som exempel.

Det vita dilemmat

As a white person, you’re just desperate to find something else to grab onto. You’re jealous! Pretty much every white person I grew up with wished they’d grown up in, you know, an ethnic home that gave them a second language. White culture is Family Ties and Led Zeppelin and Guns N’ Roses—like, this is white culture. This is all we have.– Christian Lander

Parallellt med detta noterar flera av de gestalter Hsu tar upp den identitetskris för landets vita som detta hänger ihop med. Politiskt korrekt historieskrivning har inneburit att de vita skäms för sin hudfärg och sin historia. Positiva förebilder lyser för dem med sin frånvaro, och en exklusiv identitet har de inte i ett land där mycket av deras kultur generaliserats genom institutioner och liknande (för att ta ett uppenbart exempel har de inte ett eget språk, deras språk delas av nationen som helhet, och detta gäller flera andra av deras kulturella attribut).

De beskrivningar av de vitas identitetskris som Hsu beskriver är överlag intressanta och läsvärda, och delvis känner man också igen sig som etnisk svensk.

Framtiden

Det är när Hsu ska sia om framtiden som artikeln sjunker i kvalitet. Han utgår från det tänkesätt som professor Fukuyama på sin tid gjorde med uttrycket ”historiens slut”, och tänker sig därför att framtiden kommer att innehålla ”mer av samma”. Den ekonomiska situationen kommer att vara ungefär likadan som nu, likaså den politiska. Under sådana förhållanden skulle USA kanske fortsätta på den väg Hsu beskriver, där ras spelar en allt mindre roll och ”livsstilar” och subkulturer istället blir mer betydelsefulla.

Problemet är dock att det mesta istället talar för att USA är ett imperium på nedgång, som står inför ekonomisk kris, utmaningar mot sin globala dominans, och på sikt inre konflikter. I en sådan situation är det mindre troligt att ”livsstilar” upplevs som särskilt betydelsefulla skiljelinjer. Det som möjligen kan bidra till en minskad betydelse för de amerikanska rasliga identiteterna är i så fall snarare att nationen globalt kommer att möta utmaningar som kan ena dess folkgrupper.

The result is a racial pride that dares not speak its name, and that defines itself through cultural cues instead—a suspicion of intellectual elites and city dwellers, a preference for folksiness and plainness of speech (whether real or feigned), and the association of a working-class white minority with “the real America."

Det är då av större intresse att notera de uttryck för ”vit identitet” (implicit whiteness, som det också kallas) Hsu räknar upp. I en situation där deras identitet faktiskt förbjudits, är det genom country, rätten att bära vapen, och liknande, som de vita uttrycker sin särart och sitt motstånd mot de eliter som förbjudit deras identitet. På sikt kommer detta sannolikt att bli mer tydligt politiserat. Själva förutsättningen för den ”tolerans” Hsu beskriver är nämligen trots allt makt. Makten för mindre grupper att demonisera de vita etniska gruppernas identitet, förflutna och intressen, makten att påverka landets migrationspolitik, makten att kontrollera media och ”campus”. Makten att låta ”white trash” vara ett lustigt uttryck som de blivande makthavarna gärna slänger sig med, men uttrycket ”black trash” få dem att må fysiskt dåligt. En makt som bland annat leder till att de vita upplever en tomhet, en brist på identitet och kultur. På sikt en makt som kommer att utmanas.

Man kan därför påminnas om de sovjetiska och jugoslaviska försöken att skapa en ”ny människa”, bortom etniska identiteter, när man läser Hsus artikel. Även där ansåg man sig ha kommit en bra bit på väg, och antalet giftermål mellan de olika folkgrupperna i storstäderna sågs som ett tecken på detta. Hur realistiskt detta var vet vi idag. Inget talar för att Hsus förutsägelser skulle vara mer sannolika.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.