Artikeln är omotiverat lång, osammanhängande och adresserar inte något väsentligt i mitt genmäle. Han avslutar med att först ge mig rätt angående alternativhögerns kollaps i kölvattnet av Charlottesville, för att i nästa andetag ändra sig och upprepa exakt samma slutsats som i hans tidigare artikel: ”Alternativhögern misslyckades just på grund av sin identifikation som höger.” Återigen gör han det utan att underbygga slutsatsen på något sätt, och när detta påpekas källhänvisar han till ospecificerade äldre artiklar på sin privata blogg.
Jan Olof tycks leva i ett universum helt utan motståndare. Ett universum där media är en objektiv kraft och de olika ideologierna agerar på en fri marknad där man kan konsumera dem som aktier på börsen. Att det slutade i nederlag för alternativhögern berodde i hans värld inte på existerande krafter, utan det var en “identifikation som höger” som gjorde att köparna dumpade aktierna i alternativhögern och priset dök.
Detta synsätt saknar verklighetsförankring, och Jan Olof skulle närmare behöva studera den italienske marxisten Antonio Gramscis teorier om “ställningskrig” och “hegemoni” om han i egenskap av intellektuell vill göra nytta. I nuläget är han snarare i bästa fall irrelevant och i värsta fall skadlig för oppositionen, alldeles oavsett vad den väljer att kalla sig.
Högerbegreppets fortsatta relevans
Vidare är Jan Olofs påstående om att “högern” nödvändigtvis är liberal och borgerlig fel i sak. Ett utmärkt exempel på detta är den av Julius Evola definierade tidlösa, “sanna högern”, baserad på eviga värden, som befinner sig i ett strikt motsatsförhållande till den ekonomiska höger Jan Olof verkar ha som bedömningsgrund.
Do we really need to point out the absurdity of identifying any kind of political Right with the economic Right? Marxist polemics notoriously and fraudulently aim at this identification. For Marxists there is no difference between the Right and the capitalist, or the conservative and ‘reactionary’ bourgeoisie, which is intent on defending its interests and privileges. In our political writings, we have never grown weary of denouncing this insidious confusion and the irresponsibility of those who, by favouring this confusion to some degree, offer arms to the enemy. Between the true Right and the economic Right there is not only no common identity, but on the contrary, there is a clear antithesis.
(…)
We can therefore bring these preliminary considerations to a close by saying that, ideally, the concept of a true Right, what we mean by the Right, ought to be defined in terms of forces and traditions that acted formatively on a group of nations, and sometimes also on super-national unifications, before the French Revolution, before the advent of the Third Estate and the world of the masses, and before bourgeois and industrial culture, with all its consequences and its games, which consist of actions and concordant reactions that have led to the contemporary chaos and to all that threatens to destroy the little that still remains of European culture and European prestige.
— Julius Evola, Fascism Viewed From the Right
Använd inte fiendens begreppsapparat
Något som måste adresseras är också Jan Olofs monomaniska ältande av “fascism” (ordet förekommer 34 gånger i hans senaste artikel) som han klistrar vilt omkring sig. Han använder till med det oseriösa begreppet “generisk fascism” för att beskriva mitt bokförlag och dess författare — de flesta högt aktade och i vissa fall prisbelönta akademiker som Jan Olof torde behandla med större respekt.
“Generisk fascism” populariserades av de vänsterpolitiskt drivna fascistforskarna Roger Eatwell och Roger Griffin. Begreppet syftar till att bunta ihop personer och rörelser som svårligen kan klassas som “fascister”, t ex nationalkonservativa partier som regeringarna i Polen och Ungern, under ett stigmatiserande, diffust och kraftigt utvidgat fascistbegrepp. Ironiskt nog skulle dessa forskare tvivelsutan även klassa Jan Olof Bengtsson som en “generisk fascist”.
“Forskningsrönen” från den politiserade fascismforskningen används huvudsakligen som ideologiska vapen mot den invandringskritiska oppositionen, och Jan Olof borde veta bättre än att luta sig mot deras begrepp och slutsatser i sin iver att “debattera fascismen”.
Fascistbeskyllningar är emellertid ingenting nytt för oss på Motpol — Mattias Karlsson har försökt sig på samma sak en gång tidigare, varpå vi tog itu med den här frågan på allvar. I korthet kan man säga att vi delar Paul Gottfrieds syn på fascismbegreppet och dess nutida användning:
Låt oss sluta kalla politiska motståndare för f-ordet. Efter att nyligen färdigställt en bok om fascism-begreppets historia, ser jag att alla mina ansträngningar att minska missbruket av detta nyckelbegrepp varit förgäves. Fascismen kommer sannolikt att leva vidare, inte som en växande europeisk mellankrigstidsrörelse utan som ett fritt utdelat epitet som kan tillämpas på vad än journalister ogillar för stunden. Den intet ont anande läsaren av våra partiska medier kommer att fortsätta luras att fascisterna är en eller flera av följande skurkar: anti-amerikanska jihadister, uttalade invandringsmotståndare här och i Västeuropa, demokratiska presidentkandidater, israeliska soldater, kristna homofober, isolationister, eller de nationalistiska regeringarna under Viktor Orbán i Ungern eller Vladimir Putin i Ryssland. Denna lista över ”fascister” fortsätter att växa — en utförlig sådan skulle vara minst dubbelt så lång.
— Paul Gottfried
Det är säkert så att Jan Olof hyser ett genuint intellektuellt intresse av att analysera fascismen och dess relation till den samtida högern. Men det är lika säkert att Jan Olof knappast kan ha undgått att epiteten “fascism”, “rasism” och “nazism” huvudsakligen används som redskap i ett pågående idéernas ställningskrig, för att tysta samhällskritisk debatt, samt avhumanisera konservativa och andra regimkritiker för att göra dem till lovliga villebråd för censur- och förtrycksåtgärder. Det är därför omdömeslöst av honom att legitimera och använda dessa fiendens verktyg, och jag skulle vilja se en bättring i det avseendet.
Att vinna ställningskriget
En rörelse som inte bara accepterar utan även flitigt använder sin motståndares begreppsapparat och definitioner är dömd att misslyckas. Detta är något Gramsci insåg på 20-talet, och den franska nya högern förstod det redan på 70-talet, då de började att utveckla sin egen begreppsapparat — där det mest aktuella och översiktliga exemplet står att finna i Guillaume Faye’s ordlista i Why We Fight.
Det är också därför Motpol sedan begynnelsen arbetat med att introducera och popularisera begrepp som “etnomasochism”, “metapolitik” och “folkutbyte” i den svenska debatten. Detta eftersom dessa begrepp är nödvändiga för att förstå och förklara vår samtid, och för att formulera en effektiv kritik. Utvecklandet av och introduktionen av våra egna begrepp utgör en motoffensiv i det pågående ställningskriget mot vänsterpropagandan och den medvetna fördumningen av språket, som i förlängningen syftar till att göra samhällskritik omöjlig, även i tanken.
Detta är vår tids stora utmaning, och vad det pågående ställningskriget mellan högern och vänstern — mellan nationalister och globalister — huvudsakligen handlar om.
Om skribenten: Daniel Friberg
