De senaste åren har det blivit något av en tradition på Motpol att första april publiceras en till synes seriös text om ett eller annat obskyrt fenomen som vid närmare betraktelse, genom sitt alltmer hysteriska tonfall, sina oändligt långa meningar och sina mer eller mindre suspekta slutsatser, avslöjar sig som ett aprilskämt. Bland annat har vi tagit upp traditionella inslag i tidig eurodance, Larry David som antiliberal och kopplingarna mellan Flat Earth-teorin och den genuina högern. I år blir det ingen sådan text, den pågående pandemin är en tragedi som gör det svårt att skriva skämtsamt överhuvudtaget. Den ursprungliga planen var annars att skriva om den kanadensiska TV-serien vid namn Trailer Park Boys, en långkörare med en inbiten skara fans. Fansens hängivenhet är inte förvånansvärd, serien har kvaliteter som gör den ovanlig i sitt slag. Dessa kvaliteter skulle i skämtartikeln ha blåsts upp med besked, samtidigt som mer välgrundade invändningar på samma gång skulle ha luftats och neutraliserats i bisatser som ”en och annan socialliberal kan någon gång i sina hjälpligt talföra ögonblick ha yppat bisarra teorier i stil med att Trailer Park Boys reproducerar en borgerlig världsåskådnings materialism genom sitt fokus på kniv-och-gaffel-frågor som pengar och sex men det framstår enligt mer initierade källor som tydligt att det bakom dessa döljer sig en genuin anti-borgerlig Weltanschaung som genom sitt motstånd mot det moderna lönearbetet förenar trasproletariat och genuin aristokrati på ett sätt som för tankarna till Stokers greve och dennes szganer.” Invändningar mot svordomarna och drogerna i serien skulle ha bemötts med i sammanhanget något malplacerade citat från Ride the Tiger, för ovanlighetens skull hade vi även tagit Bakunins sida i debatten med Marx om trasproletariatet men vi hade som ovan antytt gjort det från höger.
TPB följer tre vänner i en kanadensisk husvagnspark, och de karaktärer som rör sig runt dem. Min ursprungliga plan var att tillämpa Dumezils tre indo-europeiska funktioner på dem, något som i det här sammanhanget skulle varit långsökt men roligt att försöka sig på. Julian är i varje fall trions ledare och hjärnan bakom många av deras planer. Hans vana att i snart sagt alla scener bära en Cuba Libre, oavsett om han stapplar ut från en kraschad bil eller inte, i kombination med att han är gruppens ledare och något mer bildad än de andra skulle i varje fall ha orsakat vagt hysteriska associationer till Oden och den första, indo-europeiska funktionen. Ricky är den evige slackern, med bristfällig hygien och lika bristande ordförråd. Hans citat i stil med ”you know I dont work” tillhör seriens höjdpunkter.Långa stycken med mycket text och få punkter skulle ha ägnats åt att försöka utröna om vi här har att göra med den andra eller tredje funktionen och vad K/r-teorin kan bidra med i sammanhanget. Min personliga favorit är Bubbles, en känslig och halvblind outsider med en särskild plats i sitt hjärta för katter. F1 eller F3, svårt att avgöra, att de tre skulle ha kopplats till mannaförbund, Jüngers reflektioner om katt- och hundmänniskor, och antiborgerlig maskulinitet framstår däremot som tämligen troligt.
Kring dessa tre har ett fascinerande persongalleri byggts upp, där inte minst paret Lahey och Randy representerar den något oförmögna auktoriteten i parken. Laheys innovativt fekala språkbruk är lika regelbundet återkommande som Randys militanta ovilja att dölja sin mage med kläder. I en apriltext hade vi citerat mister Lahey flitigt, här nöjer vi oss med hans kärnfulla och något mer rumsrena självbeskrivning: ”I am the liquor”. Det hela kan beskrivas som socialpornografi i stil med Lyxfällan och Cops, men utan det von obenperspektiv dessa inbjuder till genom att man där bjuds in att identifiera sig med poliser, ekonomer och annat. I TPB står de tre vännerna i centrum, utan mediering (oavsett att det hela ska föreställa att vara en dokumentärserie där kamerateamet ibland blir handgripligt involverade). Serien är underhållande, dialogen innehåller små pärlor i stil med ”I mean…nobody wants to admit they ate 9 cans of ravioli…but…I did. I’m ashamed of myself. The first can doesn’t count. Then you get to the second and third. Fourth and fifth, I think I burnt with the blowtorch. And then I just kept eatin’.” Avsaknaden av lönearbeten möjliggör ett mer mytiskt perspektiv med märkliga äventyr. Även om det istället för Ilions fall kan handla om ”the big dirty”, den sägenomspunna stölden av alla kundvagnar på en parkering. Eller den onda buktalardockan Conky som tar över Bubbles tillvaro och måste stoppas. Bakom småkriminella och dåligt genomtänkta planer finns också en stark vänskap som Bubbles får sätta ord på, liksom en stark lojalitet till parken och dess invånare där Julian är mer framträdande. Den ursprungliga planen var att tolka dessa aspekter av TPB som djupt antiborgerliga, även om man inte går så långt är det ihop med seriens mer pubertala inslag förmodligen en starkt bidragande orsak till dess popularitet. Äventyr, frihet och vänskap har alltid tilltalat människor, förmodligen än mer så i tider då de blivit bristvaror.
Sammantaget kan vi alltså konstatera att TPB är en rolig serie, en potentiellt givande bekantskap för den som uppskattar sådant. Det är samtidigt en bitvis stötande serie, en kombination som gör att den lämpar sig väl som föremål för en apriltext men mindre väl för den som ogillar sådant. Under perioder av karantän och social distansering kan Julians, Rickys och Bubbles äventyr i varje fall vara ett sätt att fördriva en del av tiden.
Om skribenten: Joakim Andersen
