National-staten – begreppet och dess båda beståndsdelar förtjänar en stunds eftertanke. Nationen (= fol­ket) är uppenbarligen den viktigaste komponenten. Termen nation bestämmer vad det är för slags stat vi har att göra med. Utan nation ingen stat – på nationens grund. Men för ledarna eller politikerna är det staten (= ett legislativt och administrativt centrum) som är det viktigaste. Det är staten som ger dem deras makt, inte nationen. Nationen kan tvärtom utgöra ett motspänstigt och bångstyrigt hinder. Ge­nom staten får politikerna makt över nationen. Det finns följaktligen en källa till motsättningar och konflikter inbyggd i nationalstaten från början. Nationalstatens praktiska potential är stor, annars hade den ju inte kunnat bildas och bestå i så många hundra år som den har gjort, men det finns också en uppenbar risk att männen (och numera i allt högre grad kvinnorna) i staten vill utnyttja denna potential för sina egna mer eller mindre själviska och kortsiktiga syften. Det är denna konflikt mellan nation och stat, eller mellan folk och administratörer, som har förstärkts under de senaste decennierna på ett gans­ka snabbt och dramatiskt fast samtidigt intressant sätt. Konflikten ser främst ut att utgöra ett hot mot nationen: mot den nationella sammanhållningen, mot folkets välstånd och i vissa extrema fall rentav mot dets överlevnad. Men om och i den mån nationen är hotad så är ju också staten det, åtminstone i dess nuvarande form. Vad vi ser är kanske nationalstatens undergång, eller början på den; nationalstaten uppstod ju en gång i tiden, det var faktiskt inte så länge sedan, så då måste den ju kunna gå under också. Fast det är inte givet att detta måste innebära även nationens undergång. En nation är någonting äldre och starkare än en stat. Någonting som har prövats längre och hårdare. Konflikten kan lika väl och kanske trots allt troligare innebära nationens återfödelse – genom statens undergång eller drastiska om­formning. (Alexandr Dugin är en politisk tänkare som anser att de förlegade nationalstaterna måste er­sättas av andra mer omfattande organisationer, bestående av ett flertal kulturellt närstående nationer el­ler folk. Han kallar dem imperier. Men även om detta är en korrekt analys är det knappast något man kan åstadkomma genom att fatta beslut om det. Det kontraproduktiva EU är ett illustrativt exempel – steril omfördelningspolitik, handlingsförlamning i centrala frågor och inbördes konflikter istället för konstruktivt samarbete.) Det faktum att kvinnorna blir allt fler på de ledande politiska och administrati­va posterna är i sig ett viktigt svaghetstecken. En kvinnodominerad stats möjligheter att hantera inre konflikter och yttre aggressioner är sämre än en mansdominerad, i synnerhet när hoten kommer från stater som fortfarande leds och domineras av män. Mansdominerade stater har en konkurrensfördel i en värld där det finns både maskulina och feminina stater, vilket innebär att det i en värld av bara feminina stater förr eller senare kommer att uppstå maskulina stater som förr eller senare kommer att erövra eller konkurrera ut de feminina staterna. Fred och välstånd, en varaktig fred och ett stabilt välstånd, är en grundförutsättning för en kvinnodominerad stats funktionalitet och överlevnad. Och vem vill inte ha fred och välstånd? Frågan är bara vem är det som skapar denna fred och detta välstånd? Ledtråd: det är inte de som är i störst behov av det! Vi är förvisso alla beroende av andra människor, men vissa trots allt mer och andra mindre, och ju mer en människa är beroende av andra desto mindre är hennes hand­lingsfrihet, desto mindre kan hon åstadkomma på egen hand, och desto mer är hon beroende av styran­de och skyddande regler och ramar. Hon vill friheten när hon ser den hos andra som är friare än hon själv, hon vill ha denna frihet precis som ett barn vill få vara ute och leka lika länge som de andra bar­nen, men hon förstår inte vad den kräver: ett inre tvång, en inre styrka och disciplin som måste vara ännu större än den yttre friheten. Att i en artificiell jämlikhets namn diskreditera och begränsa de starka männens handlingsfrihet kommer så småningom, ja, ganska snabbt som det verkar, att begränsa frihe­ten och livsmöjligheterna även hos resten av folket, d.v.s. hos den stora majoriteten av både män och kvinnor. Det är på sätt och vis fascinerande att se hur det ena efter det andra av upplysningens ideal vi­sar sig kontraproduktivt när det ska omsättas i praktisk politik. Det måste, som Dostojevskij skriver, finnas bröder innan det kan finnas broderskap. Det måste finnas moral innan det kan finnas jämlikhet. Det måste finnas självdisciplin innan det kan finnas frihet. Och det måste finnas tro innan något av det­ta kan finnas. Nationen eller folket är en form av tro. Folket finns inte om man inte tror att det finns. Men när man väl tror på det då kan man också tro på mycket annat.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.