Maskulina och feminina stater

Aktuellt, Historia, Politik

National-staten – begreppet och dess båda beståndsdelar förtjänar en stunds eftertanke. Nationen (= folket) är uppenbarligen den viktigaste komponenten. Utan nation ingen stat – på dess grund. Men för ledarna eller politikerna är det staten (= ett formellt administrativt centrum) som är det viktigaste. Det är staten som ger dem deras makt, inte nationen. Genom staten får de makt över nationen. Det finns följaktligen en källa till motsättningar och konflikter inbyggd i nationalstaten från början. Nationalstatens praktiska potential är stor, annars hade den ju inte kunnat bildas eller bestå i så många hundra år som den har gjort, men det finns också en uppenbar risk att männen – och numera i allt högre grad kvinnorna – i staten vill utnyttja denna potential för sina egna (själviska och kortsiktiga) syften. Det är denna konflikt mellan nation och stat, eller mellan folk och administratörer, som har förstärkts under de senaste decennierna på ett ganska snabbt och dramatiskt fast samtidigt intressant sätt. Konflikten ser främst ut att utgöra ett hot mot nationen: mot den nationella sammanhållningen, mot folkets välstånd, i vissa fall rentav mot dets överlevnad. Men om och i den mån nationen är hotad så är ju också staten det, åtminstone i dess nuvarande form. Vad vi ser är kanske nationalstatens undergång, eller börjar på den; nationalstaten uppstod ju en gång, det var faktiskt inte så länge sedan, så då måste den ju kunna gå under också. Men det är inte givet att detta även måste innebära nationens undergång. En nation är någonting äldre och starkare än en stat. Någonting som har prövats längre och hårdare. Konflikten kan lika väl och kanske trots allt troligare innebära nationens återfödelse – genom statens undergång eller drastiska omformning. (Alexandr Dugin är en politisk tänkare som anser att de förlegade nationalstaterna måste ersättas av andra mer omfattande organisationer, bestående av ett flertal kulturellt närstående nationer eller folk. Men även om detta är en korrekt analys är det knappast något man kan åstadkomma genom att fatta beslut om det. Det kontraproduktiva EU är ett illustrativt exempel – steril omfördelningspolitik, handlingsförlamning i centrala frågor och inbördes konflikter istället för konstruktivt samarbete.) Det faktum att kvinnorna blir allt fler på de ledande politiska och administrativa posterna är i sig ett viktigt svaghetstecken. En kvinnodominerad stats möjligheter att hantera inre konflikter och yttre aggressioner är sämre än en mansdominerad, i synnerhet när hoten kommer från stater som fortfarande leds och domineras av män. Mansdominerade stater har en konkurrensfördel i en värld där det finns både maskulina och feminina stater, vilket innebär att det i en värld av bara feminina stater förr eller senare kommer att uppstå maskulina stater som förr eller senare kommer att erövra eller konkurrera ut de feminina staterna. Fred och välstånd, en varaktig fred och ett stabilt välstånd, är en grundförutsättning för en kvinnodominerad stats funktionalitet och överlevnad. Men vem vill inte ha fred och välstånd? Frågan är bara vem är det som skapar denna fred och detta välstånd? Ledtråd: det är inte de som är i störst behov av det! Vi är förvisso alla beroende av andra människor, men vissa trots allt mer än andra, och ju mer en människa är beroende av andra desto mindre är hennes handlingsfrihet, desto mindre kan hon åstadkomma på egen hand, och desto mer är hon beroende av styrande och skyddande regler och ramar. Hon vill friheten när hon ser den hos dem som är friare än hon själv, hon vill ha denna frihet precis som ett barn vill få vara ute och leka lika länge som de andra barnen, men hon förstår inte vad den kräver: ett inre tvång, en inre styrka och disciplin som måste vara ännu större än den yttre friheten. Att i en artificiell jämlikhets namn diskreditera och begränsa de starka männens handlingsfrihet kommer så småningom, ja, ganska snabbt som det verkar, att begränsa friheten och livsmöjligheterna även hos resten av folket. Det är på sätt och vis fascinerande att se hur det ena efter det andra av upplysningens ideal visar sig kontraproduktiva när de ska omsättas i praktisk politik. Det måste, som Dostojevskij skriver, finnas bröder innan det kan finnas broderskap. Det måste finnas moral innan det kan finnas jämlikhet. Det måste finnas självdisciplin innan det kan finnas frihet. Och det måste finnas tro innan något av detta kan finnas. Nationen eller folket är en form av tro. Folket finns inte om man inte tror att det finns. Men när man tror på det då kan man också tro på mycket annat.