I sin bok Vinterfåglar skriver konstnären och ornitologen Lars Jonsson i kapitlet om råkorna att de med stor sannolikhet härstammar ”från de stora stäpplandskapen i öster och följde med västerut i takt med att de odlade arealerna expanderade. Landskapet i centrala Ryssland, i trakterna kring Omsk där jag rest för att studera trutar, består av milslånga gräsmarker med ändlösa dungar av lövträd. Det är lätt att föreställa sig att detta är råkornas ursprungliga miljö, just där skogsmarken övergår i ren stäpp” (s. 223).

Det finns många intressanta och vägande språkvetenskapliga och numera även genetiska argument för att de europeiska folken, med något undantag, har ett gemensamt ursprung och härstammar från det förhistoriska folk som brukar kallas indoeuropéer, eller om man så vill ur-indoeuropéer, men argumen­ten för var det detta folks geografiska ursprung ska lokaliseras är svagare och pekar i olika riktningar. Ändå måste väl ett sådant ”urhem” finnas? Kanske söker man på fel sätt eller för snävt? Istället för att endast leta efter spår av mänsklig verksamhet borde man kanske även rådfråga naturen; naturen är ju dessutom den viktigaste inspirationskällan till indoeuropéernas andliga liv. Man borde mer bestämt göra som antikens augurer och rådfråga fåglarna! Om råkorna har flyttat med till Europa i uppodlingens spår måste det väl ha varit indoeuropéerna som de har följt i spåren, och då blir ju råkornas geografiska ur­sprung samtidigt ett argument för indoeuropéernas. Det område råkorna anses komma ifrån är dess­utom ett av dem som brukar nämnas som ett tänkbart ursprungsområde för indoeuropéerna.

Är naturkänslan unik eller unikt levande och betydelsefull hos indoeuropéerna? Av de stora folkgrupper som vi kan identifiera idag är indoeuropéerna, eller arierna som jag själv gärna kallar dem, de enda som har nomadisk bakgrund och som formats och blivit vad de är genom att vandra till ett nytt land och göra det till sitt. De har levt ett rörligt liv i samspel med naturen, de har förflyttat sig genom naturen mot ett okänt mål, och det var naturen, dess skönhet, rikedom och lockelse, som visade dem att de var framme, att de äntligen hade funnit vad de i sin längtan sökte. De grekiska templens pelare har hämtat sin form från trädstammar; de joniska kapitälen slingrar sig runt som tjocka grenar och de korintiska består rentav av bladverk. De gotiska katedralernas valv utgör ett stiliserat skogsvalv och ljuset som strålar in genom de färgade fönstren är som solens spel genom brusande löv. Skytisk och keltisk konst är fulla av livliga och uttrycksfulla djurbilder och växtmönster. I den germanska mytologin spelar djuren en framträdande och ofta respektingivande roll, och det är inte ovanligt med berättelser om personer som överskrider gränsen mellan människa och djur – Oden och mästersmeden Völund som förvandlar sig till fåglar, intressant nog rör det sig troligen om kråkfåglar, och bärsärkarna som genom bestämda ri­tualer får del av björnens styrka är bara ett par exempel. I antik grekisk religion har träden sina dryader och källorna sina najader. De nordiska folksagorna är fulla av skogsväsen av allehanda slag, vättar och huldror, älvor och varulvar, och fablerna, berättelserna om förmänskligade djur, har varit populära åt­minstone sedan antikens dagar och är det fortfarande i serietidningarnas och de tecknade filmernas form. O.s.v. Den indoeuropeiska kulturen är i grunden en panteistisk kultur och indoeuropéernas själs­liv, som ännu i många avseenden är vårt eget även om vi sällan är fullt på det klara med hur, är en speg­ling av naturens liv i lika hög grad som av samhällets. De som tror att glesbygdens människor är ensam­ma och isolerade bara för att de inte har folk springande runt omkring sig hela tiden som i storstaden har inte förstått mycket om människan – och följaktligen inte heller om sig själva. Under ytan är polyte­ismen ett uttryck för att världen är gudomlig eller besjälad, inte skapad utifrån – hur skulle det kunna finnas ett utanför världen? – utan snarare självskapande, eller med en modernare terminologi självre­producerande och självorganiserande, men den är också en insikt om att världen rymmer många skilda och ofta stridande krafter, att den är långt mer invecklad än vad dualismens triviala men politiskt gång­bara schema säger, och att det är detta som förklarar såväl dess gåtfullhet och svårutgrundlighet som dess skönhet och lockelse.

Om något djur skulle vara ett emblem för indoeuropéerna och för indoeuropeisk kultur borde det en­ligt min mening vara en kråkfågel. För det första har kråkfåglarna och vi en lång gemensam historia och, som sagt, möjligen ett gemensamt geografiskt ursprung, och för det andra finns det en mängd tänkvärda beteendemässiga likheter och kopplingar mellan oss. Råkorna och kajorna är två av de mest sociala djuren, med ett ytterst aktivt och sammansatt socialt liv och avancerade kommunikationer. De lär av varandra, de traderar sina lärdomar till nya generationer och de anpassar sig som kollektiv. Till skillnad från andra samhällsbyggande varelser, t.ex. myror och termiter, har vi i kråkfåglarnas fall att göra med genuint social varelser, d.v.s. varelser som interagerar med varandra som unika och självstän­diga individer. Råkor och kajor lever nära människorna och upprättar gärna kolonier mitt i städer och samhällen, vilket ibland kan framkalla irritation och konflikter. Driften att söka människans närhet gäl­ler även den kluriga och mångbottnade skatan. Om det finns ett skatbo i närheten av en gård betyder det att den är bebodd. Varför denna riskabla strategi att söka den oberäkneliga människans närhet? Alla människor är förvisso inte välvilligt inställda mot andra varelser! Uppenbarligen lönar det sig på sikt, och att skator liksom andra kråkfåglar är beräknande födgenier vet vi, men det förklarar ju inte hur de lyckades räkna ut saken från början. Kanske rör det sig om en instinktiv känsla för släktskap sociala omnivorer emellan? Gråkråkorna och i synnerhet korparna håller litet större distans till människan, men även till varandra. De lever mer utspridda, parvis eller i mindre grupper. Men släktbanden och grannre­lationerna finns där och observeras noggrant. (Detta gäller inte den utanför nordeuropa vanligare svart­kråkan som gärna bildar stora flockar och kolonier.) Trots att det bor många gråkråkor även i storstä­derna är de mer av en landsbygdsfågel till sitt sätt och sin mentalitet. De har också en mer uttalad vär­dighet och integritet än de mera människotillvända arterna. ”Kråkan är en symbol för ett enkelt liv på landet, i grå vadmal och svart kavaj på söndagen, den ultimata smålänningen som går över åkern och spanar mot de mörka jordfårorna, påhittig och trogen sin trakt”, skriver Jonsson humoristiskt (s. 228). Kråkfåglarna tillhör jordens intelligentaste djur med stor hjärnvolym i förhållande till kroppsvikten. De­ras problemlösningsförmåga är imponerande; de är inte bara skickliga på att använda verktyg utan kan också tillverka dem, och de har begrepp om antal och kan räkna, inte så långt kanske, men ändå. Kor­pen som är den största kråkfågeln har också den största hjärnan. Så här skriver Jonsson om korpens kognitiva förmågor: ”Troligen är inte korpen unik vad gäller kognitiv förmåga utan den delar flera av sina förmågor med många andra kråkfåglar. Att kunna känna igen sig själv i en spegel kan förutom människan enbart elefanter, delfiner, korpar och chimpanser. Korpar har en episodisk planeringsförmå­ga, de kan se och räkna ut hur ett problem ska lösas. De kan ägna sig åt tröst, liksom försonas med nå­gon de bråkat med. De kan orientera sig väl i en hierarki, förstå sin roll och manövrera i detta politiska landskap för att klättra i hierarkin. Alla kråkfåglar kan leka och har ofta komplexa lekar, och de uppfin­ner ständigt nya lekar” (s. 240).

Leken, ja, det är en av kreativitetens grundformer och följaktligen en av kulturens viktigaste drivkrafter. Bland människor är det lätt att se att de mest utpräglat lekande kulturerna också är de andligt sett rikas­te och estetiskt mest högtstående. Få kulturer har varit kreativare och lekfullare än den antika grekiska. Uppfinnandet och upptäckandet, det intellektuella och konstnärliga skapandet är ett karaktäristiskt drag hos europeisk kultur. Ingen kultur, möjligen med undantag för sumerernas gåtfulla urbana kultur vilken tycks dyka upp som från ingenstans; jag har för mig att man t.o.m. påstått att den skulle vara av extra­terrestrialt ursprung, har på – gott och ont – varit kreativare än européernas. Leken är ett uttryck för kärleken till livet och dess möjligheter. Den är också ett uttryck för självdistans och humor. Den är en objektiverande kraft som underlättar för människan att upprätta och upprätthålla en realistisk relation till tillvaron och till sig själv. Att kunna skratta är en dygd – i synnerhet att kunna skratta åt sig själv. Kul­turer och samhällen som inte leker eller leker mindre och torftigare tenderar att vara trångsynta och rigi­da, hatfulla och aggressiva. Vi européer har sorgligt nog själva försyndat oss mot den glada vetenskapen genom att uppfinna en synnerligen virulent form av humorlöshet: den socialistiska världsförbättrarideo­login och dess institutionella motsvarighet i form av den klerikala partistyrda demokratin. Hos barn konfronteras man med tre attityder till leken: (1) de som uppfinner lekar och leker för sig själva eller med likasinnade, (2) de som gärna deltar i de förstnämndas lekar och (3) de som bara kan störa och för­störa för barnen ur de båda förstnämnda kategorierna. Jag vet inte tillräckligt om kråkfåglarna för att kunna avgöra om dessa tre kategorier är representerade även bland dem. Att kråkfåglar kan bråka och kivas med varandra, bokstavligen slåss när det behövs, är välkänt, liksom att de gärna mobbar rovfåglar, vilket måste betraktas som moraliskt oantastligt, men jag tvivlar på att det finns några direkta lekfördär­vare bland dem. (Det finns en fantastisk bild av en afrikansk kråka som trakasserar en örn genom att sätta sig på dess rygg i flykten och hacka på den! Enligt bildtexten lyckas örnen till slut befria sig från sin plågoande och sätta sig i säkerhet. Det är väl bara människan som kan få en lika galen idé?) Jag tror faktiskt att deras sociala strukturer förhindrar utvecklingen av rent meningslöst destruktiva beteende­former. Kråkor har inte råd med denna form av asocialt beteende. I detta avseende befinner kråkorna således på en social sett högre nivå än människan!

Men för att återvända till de tankfulla korparna. Kan korparna liksom människor bli narcissister för att de kan känna igen sig själva i en spegel? Nej, det är väl tvärtom så att det är den som inte kan känna igen sig själv i spegeln som blir narcissist. Den som kan göra det kan också befria sig från sin narcis­sism. Är den tro på en personlig gud som utmärker den semitiska traditionen ett motiv till egofixering och narcissism? Om man tror på en personlig gud tror man väl också på en personlig relation mellan sig själv och gud, tror man m.a.o. att gud ser en och engagerar sig i vad man gör. Man kan rentav, som inte så få gjort, tro att man är utvald av gud och att man har gud att tacka för sina framgångar som affärs­man, popstjärna eller tennisspelare. En oändligt mäktig gud kan förvisso bry sig om alla enskilda sub­jekt och deras förehavanden utan att överanstränga sig och riskera att bli utbränd, men är det inte för det första förmätet, ja, en smula bisarrt att tro att gud är personligen engagerad i ens liv och karriär, och bygger det inte dessutom på en felaktig föreställning om vad människan och skapelsen är? I en mer panteistisk tradition utgör skapelsen en helhet, en på det hela taget god helhet eftersom den existerar, och människor och andra varelser är relaterade till det gudomliga som delar av denna helhet, inte som separata individer. Det som händer dig och det som händer mig är gudomligt, heligt, därför att det ingår i en process som är det, men det är inte ett uttryck för en gudomlig vilja och det är inte en del av någon kosmisk plan.

Alla kråkfåglar lever i par, normalt livslånga relationer, även om de inte alltid är till 100% trogna. I par­ningstider håller de noga koll på sin äkta hälft. Det gäller naturligt nog särskilt de flocklevande kråkfåg­larna, bl.a. råkor och kajor. Kråkor behöver varken några relationspsykologer eller tv-terapeuter för att inse att ett visst mått av spänning håller den äktenskapliga lyckan vid liv. Vem har lärt av vem? Har de lärt av oss? Nej, om nu någon har lärt av någon så är det snarare fåglarnas exempel som har påverkat oss indoeuropéer att överge bigamistiska samlevnadsformer för att istället utveckla livslånga monogama relationer. Många fågelnamn är onomatopoetiska. Om artnamnet kråka är det vet jag inte, men det skul­le det mycket väl kunna vara, för r:et är ju kråkornas mest karaktäristiska ljud. Namnet korp är tydligt ljudhärmande liksom kaja, och troligen gäller detsamma för krrrråkan. Vem har de lärt detta ljud av? Av oss indoeuropéer, vilka de har haft så nära kontakt med i så många tusen år? Eller förhåller det sig även i detta fall så att det är vi som har lärt oss r:et av kråkorna eller av dem inspirerats att använda det så fli­tigt som vi gör? Det rimligaste är givetvis att vi här har att göra med två parallella äktenskapliga respek­tive språkliga traditioner som har utvecklats var för sig, men det är likväl intressant och märkligt att de har beröringspunkter med varandra, och det finns ju inget som hindrar att två separata och till sitt ur­sprung oberoende biosociala förhållanden kan samspela med och påverka varandra.

Av alla de olika kråkfåglarna, var och en fascinerande och tilltalande på sitt eget sätt, hyser jag en sär­skild svaghet för den charmfulla kajan (alika på skånska) med sitt stålgrå öga, skarpt och genomträngan­de men med en humoristisk glans. Ja, humoristen är ju den som genomskådar – och står ut med vad han ser. Lekande kajor som surfar på de starka vårvindarna likt kaliforniska ungdomar på Stilla havets från djupen mäktigt stigande vågor är en lycklig syn. Först brant uppåt med energiska vingslag, för att sedan balanserande på vinden invänta det rätta ögonblicket att glida utför igen. De jagar varandra, utför halsbrytande svängar och rullar runt i luften. Ibland sveper de fram i stora täta högljudda flockar. På skorstenarna ser man deras svarta siluetter avteckna sig mot en blekblå himmel. Paren sitter tätt tillsam­mans och småpratar om sådant som angår dem. Men man ska inte för ett ögonblick tro att de inte ser den som ser dem. De ser och de lär. Vad tänker de egentligen om de nya djurplågande ”svenskarna” som blir allt fler och fler i deras urbana miljöer? Förmodligen rör dem en ihjälplågad katt inte nämn­värt, men de noterar det och drar kanske sina slutsatser. Kråkor kan känna igen och minnas mänskliga individer under lång tid. Säkert har de på något plan lagt märke till att de ljushylta människor som de vant sig vid i allt högre grad ersätts av mörkhyade. De nya främmande människorna har ofta en massa oordnat svart hår i ansiktet och de som inte har det är istället insvepta i voluminösa mörka tygstycken, vilket gör det svårare att iaktta och identifiera dem. Kråkor minns om en människa har gjort någon av deras artfränder illa eller om någon uppträtt otrevligt och ogästvänligt och jagat bort dem från mat och boställen. Kråkorna ser och lär. Det är mer än vad man kan säga om många människor.

Ytterligare läsning: In the company of crows and ravens, 2005, Yale university press, och Gifts of the crow – how perception, emotion and thougth allow smart birds to behave like humans, 2013, Atria books, av John M. Marzluff och Tony Ang­ell. Båda böckerna är högst läsvärda och informativa och rikt illustrerade.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.