Mishima – The Sailor Who Fell from Grace with the Sea

Okategoriserade

Yukio Mishima tillhör 1900-talets mest intressanta författare, inte bara för att han begick harakiri i samband med ett försök att genom en militärkupp återupprätta det traditionella Japan. Hans död kan på sin höjd väcka ett intresse för författaren Mishima, och ge ett ytterligare djup till hans böcker, men i grunden är det dessa böckers kvaliteter i sig som gör att man återkommer till dem.

En av dessa är The Sailor who fell from Grace with the Sea. Ytligt betraktat handlar den om en sjöman vid namn Ryuji som träffar en änka vid namn Fusako, och hennes trettonårige son Noboru. Men detta är främst en bakgrund som Mishima använder sig av för att kunna ta upp teman som strävan efter det Absoluta, nihilismen, och konsekvenserna av att svika sina ideal. Varken Ryuji eller Noboru är nämligen några genomsnittliga figurer, utan de är även representanter för världsåskådningar som skiljer sig från det normala. Samtidigt beskriver Mishima dem väldigt skickligt och realistiskt, så att de framstår som människor av kött och blod.

Japansk nihilism
Noboru ingår nämligen i en grupp av jämnåriga som ser med förakt på vuxenvärldens falska ideal och illusioner. Gruppens egna ideal påminner om den västerländska nihilismen, men med en extra stark strävan efter objektivitet. Det finns också ett inslag av mytiskt och magiskt tänkande som man saknar i västerländsk nihilism. Deras förakt för de vuxnas falska ideal yttrar sig bland annat genom ett förakt för de egna fäderna, som frivilligt valt att anpassa sig efter den sociala rollen ”fader”.

Fathers are the flies of this world. They hover around our heads waiting for a chance, and when they see something rotten, they buzz in and root in it. Filthy, lecherous flies broadcasting to the whole world that they’ve screwed with our mothers. And there’s nothing they won’t do to contaminate our freedom and our abilities. Nothing they won’t do to protect the filthy cities they’ve built for themselves.

….

There is no such thing as a good father because the role itself is bad. Strict fathers, soft fathers, nice moderate fathers – one’s as bad as another. They stand in the way of our progress while they try to burden us with their inferiority complexes, and their unrealized aspirations… a father is a reality-concealing machine, a machine for dishing up lies to kids, and that isn’t even the worst of it: secretly he believes that he represents reality.

På ett sätt framstår de unga nihilisterna som beundransvärda, eftersom de ställer de absoluta frågorna och vägrar nöja sig med samhällets invanda floskler som svar. Det finns också en anti-borgerlig tendens i att överhuvudtaget ställa de absoluta frågorna (om man frågar sig vad meningen med livet är, så inser man ganska snart att det varken är att rösta, att samla prylar, eller att lyda lagar stiftade av människor man aldrig ens träffat och än mindre respekterar). Ganska snabbt antyds dock även mindre sympatiska drag hos gruppen, men det hör till Mishimas storhet som författare att han inte gör någon moralisk värdering av vare sig sina huvudpersoner eller den ödesdigra händelsekedja som är bokens handling. Istället får man som läsare brottas med de filosofiska och existentiella frågor läsningen väcker.

Ryuji och Havet
På sätt och vis delar sjömannen, Ryuji, i början av boken den unga gruppens värderingar. Han har hela sitt liv vetat att han var menad för något stort, och därför vägrat att låta sig fastna i en borgerlig existens. Han anar något större än det rent världsliga i Havet, som för honom framstår som ett levande väsen.

All the other officers have two or three children by now and they read letters from home over and over again, and look at pictures their kids have drawn of houses and the sun and flowers. Those men have thrown opportunity away – there’s no hope for them any more. I’ve never done much, but I’ve lived my whole life thinking of myself as the only real man. And if I’m right, then a limpid, lonely horn is going to trumpet through the dawn someday, and a turgid cloud laced with light will sweep down, and the poignant voice of glory will call for me from the distance.

När Ryuji först träffar Noboru anar den senare denna sida hos honom, och den likhet den innebär mellan dem, och Ryuji blir hans hjälte. Men kärleken till Fusako gör att sjömannen gradvis glömmer sina drömmar, och blir något så förfärligt som en ”fader”. Ur Noborus perspektiv är detta ett oförlåtligt svek, ur ett annat perspektiv innebär det att sjömannen blir vuxen, och Mishima tar aldrig ställning i frågan. Hans skicklighet som författare blir dock tydlig genom hans sätt att beskriva hur Ryuji kopplar samman så vitt skilda fenomen som Döden, Havet och Kärleken till ett enda, och genom den gradvis stegrade olustkänsla han med små medel skapar hos läsaren. Det som är mer än mänskligt, det som är Absolut, finns också hela tiden diskret närvarande i handlingen, men det antyds bara, och Mishima bygger upp en bild av det som definitivt är icke-mänskligt (och därmed även omänskligt). Han är alltså en skicklig författare, och den lilla boken om Ryuji, Fusako och Noboru är ett mycket bra exempel på detta.

Mishima

Samtidigt bör det understrykas att Mishima inte är en författare för alla och envar. Handlingen utspelas framförallt på ett filosofiskt och psykologiskt plan, vilket gör att det för många läsare kan framstå som ganska tråkigt. Men för de av oss som uppskattar sådan litteratur, så är Yukio Mishima en mästare, och hans verk oförglömliga.

Äldre recensioner av Mishima:

Yukio Mishima och döden

Yukio Mishima/Sea of Fertility