Striden om språket

Ett tecken på vänsterns kulturella hegemoni har varit deras makt över språket. Både på sättet som de lanserar nya begrepp och ord på för att främja deras egen agenda, men också på sättet som de underminerat och försökt få bort ord som de ansett som ideologiskt skadliga (vilket historiskt har inneburit traditionella och konservativa ord) som då i regel klassificerats som patriarkala, sexistiska, rasistiska, reaktionära och så vidare.

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Konservatism, Kultur, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 28
    Delningar

Den fransk-amerikanske skribenten Guillaume Durocher på Counter-Currents noterade tidigare i veckan att två av Frankrikes största språkliga uppslagsverk Le Petit Larousse och Le Petit Robert nyligen antog ordet ”démocrature” i sina respektive ordlistor. Begreppet definieras där som: ”En politisk regim, som trots att den delar vissa attribut med demokratin, såsom partipluralism, ändå drivs på ett auktoritärt eller till och med diktatoriskt sätt”.

Nyheten som Durocher återger är intressant ur ett kulturellt och språkligt metapolitiskt perspektiv både på grund av ordets innebörd och vad implementeringen av begreppet i sig symboliserar. I Sverige gjordes begreppet demokratur riksbekant när Vilhelm Moberg använde det för att beskriva 1965 års presstödsregler som han ansåg som korrupta och icke-demokratiska (då de rent praktiskt gav Socialdemokraterna ökad kontroll över landets publicister).

Samma problematik som Moberg beskrev 1965 är idag högst relevant för regimkritiska och nationalistiska röster i Sverige. Demokraturen; det vill säga staten som tillåter fria val och yttrandefrihet rent nominellt — men i realiteten agerar repressivt och inskränker både den politiska processen samt möjligheten att yttra sig för grupper och individer som ses som oönskade av staten är på flera sätt värre än en explicit totalitär stat som rakt av förbjuder eller med hjälp av våldsmonopolet slår ner all opposition.

Demokraturen fungerar på ett mer raffinerat och dunkelt sätt eftersom den upprätthåller illusionen om att det är väljarna som bestämmer och vaggar således in folket i en falsk trygghet där de tror att de själva styr staten fastän spelet är riggat för all verklig opposition. I totalitära stater rent historiskt har det ofta varit väldigt tydligt vad man får och inte får säga, bakom Järnridån visste dissidenter vad det innebar att kritisera regimen och kunde agera därefter, och befolkningen visste att de levde under ett förtryck.

I demokraturen är det tvärtom, i våra stater är det högst oklart hur långt man får gå i sin regimkritik, vilket bidrar till att en stor andel av våra befolkningar inte förstår att de lever under ett sofistikerat förtryck. Här kan det vara möjligt för en stor del av folket att hysa och öppet deklarera sina åsikter offentligt så länge det faller inom ramen för de åsikter som godkänts av staten, men om någon individ eller grupp som anses vara ett hot mot staten för ut fel åsikter kan staten gå in och på olika sätt tysta dessa, exempelvis genom en godtycklig lagstiftning som hets mot folkgrupp, genom social stigmatisering eller genom att på olika sätt omöjliggöra användandet av de kanaler som används för att nå ut till människor och därmed effektivt strypa informationsflödet för kritikerna.

Detta medför att all egentlig opposition får svårt att agera och växa om den inte anpassar sig till det rådande paradigmet. Metoderna för att tysta de oppositionella är förvisso inte desamma som i en diktatur, men effekterna blir desamma, det vill säga att de oppositionella åsikterna hindras från att nå ut till massorna, detta oavsett om youtubekanaler stängs ner eller om människor spärras in.

Demokratur är därför idag ett adekvat begrepp för att beskriva dagens västeuropeiska stater och situationen som många nationalistiska oppositionella befinner sig i, därför är det anmärkningsvärt och intressant att ordet nu fått ett officiellt erkännande i Frankrike.

Ett tecken på vänsterns kulturella hegemoni har varit deras makt över språket. Både på sättet som de lanserar nya begrepp och ord på för att främja deras egen agenda, men också på sättet som de underminerat och försökt få bort ord som de ansett som ideologiskt skadliga (vilket historiskt har inneburit traditionella och konservativa ord) som då i regel klassificerats som patriarkala, sexistiska, rasistiska, reaktionära och så vidare.

Idag handlar vänsterns språklansering i huvudsak om importer och direktöversättningar av begrepp och fraser som myntats av vänsterradikala studenter på amerikanska universitet som ”whiteness/vithet”, ”gentrification/gentrifiering” och ”racialize/rasifiera” bland annat, men det är ingen ny företeelse. Redan på slutet av 60-talet underminerade den socialdemokratiska staten tillsammans med media det svenska språket i en anti-traditionell riktning.

Ett tänkvärt sådant exempel är när den svenska familjen skulle brytas ner och den kvinnliga delen av befolkningen skulle propageras att hellre satsa på karriär inom arbetslivet än familjelivet, då arbetades det frenetiskt ifrån stat och media för att fasa ut det gamla svenska begreppet husmor, ett begrepp som hyllar moderskapet och lyfter fram kvinnan som husets naturliga moder. Istället lanserades det nya modifierade begreppet ”hemmafru” i radio- och tv-sändningar, som helt reducerade husmodern till en kvinna som är hemma, hon var inte ens längre en moder utan endast en fru.

Det verkar även som att striden om språket följer Andrew Breitbarts teori om att kulturell förändring kommer före politiskt förändring, och det är någonting som lovar väl inför framtiden. Parlamentariskt har vi ännu inte sett särskilt många nationalistiska framgångar i Europa, men just inom kulturen ser vi ett paradigmskifte där den nationalistiska och traditionella högern börjar bli allt mer kulturrelevant. Så även när det kommer till språket där högerns språkbruk fått fäste och börjat etablera sig på allvar i våra samhällen. I Sverige har ett från början systemkritiskt begrepp som ”PK” blivit helt mainstream, och används som ett vedertaget begrepp av stora delar av befolkningen oavsett politisk tillhörighet — så även i vårt land ska vi inte bli överraskade om den kulturella förändringen inom en snar framtid kommer manifestera sig inom officiella kanaler som i Frankrike.


  • 28
    Delningar