Alternativhögern har i hög grad kommit att förknippas med användandet av memer, slagkraftiga och kärnfulla bilder och budskap med mer eller mindre tydliga referenser till populärkulturen. Kopplingen mellan althögern och grodan Pepe är ett numera gammalt exempel. Ett annat är jämförelser mellan olika grupper och individer enligt ett schema där den första gruppen skildras som ”the virgin” och den andra som ”the chad”, exempelvis ”the virgin left” och ”the chad islamist”. Den förstnämnda gruppen representeras då av en svag oskuld, den senare av en maskulin och framgångsrik kvinnokarl (i exemplet med vänster och islamister för att underminera alliansen dem emellan). Memerna har varit framgångsrika, exakt hur framgångsrika är svårt att bedöma. Men i ett samhälle där åsiktskorridoren bygger på en kombinerad manipulation av superego och id är det inte otroligt att de ofta är mer effektiva än skriven text. Detta både då vårt samhälle går mot ett post-alfabetiskt och bildbaserat tillstånd och då den internaliserade åsiktspolisen ofta slår till mycket snabbt. En bild hinner då plantera budskap en text inte får tid att göra. De har därför jämförts med runor och det har mer eller mindre allvarligt talats om memmagi.
Memer är ett intressant och användbart område, mig veterligen finns det ingen bra praktiskt inriktad manual till hur man skapar effektiva memer. En intressant bok i sammanhanget är Anton Stigermarks Memetisk krigföring. Anton är en produktiv och kvalitativ skribent som sannolikt redan är känd för Motpols läsare, bland annat har han varit redaktör för boken Att förstå alternativhögern. Hans nya bok består i grunden av två delar. Den första delen behandlar förhållandet mellan politik och kultur, det område som ofta ges namnet metapolitik. För den som är intresserad av metapolitik och samhällelig förändring är det spännande läsning, Anton har goda kunskaper i ämnet och introducerar givande tänkare och perspektiv. Vi stiftar bekantskap med klassiker som Gramsci, Sam Francis, James Burnham och den nya högern, men också för mig nya namn som Alexander Wendt. I våra kretsar tas det ofta för givet att ”politiken är nedströms från kulturen” som Andrew Breitbart formulerade det. Anton vänder sig i grunden inte mot att det ligger mycket i det, men hans grundinställning är att den man älskar agar man, invanda sanningar mår väl av att utmanas. Han är starkt influerad av Burnham och det machiavelliska perspektiv han förde fram, ett maktrealistiskt perspektiv där politiken framstår som en tämligen autonom sfär och där institutionernas och eliternas roll betonas. Det blir en värdefull påminnelse, inte minst om värdet av att skapa, eller alliera existerande, eliter, att skapa egna och avfinansiera eller avlegitimera fiendens institutioner, och liknande. Antons perspektiv kompletterar det invanda metapolitiska på ett givande sätt.
I våra kretsar ses ofta identiteter och intressen som av naturen givna företeelser. Det finns exempelvis svenskar och gränsdragningen mot icke-svenskar är både viktig och objektiv. Anton nyanserar även det synsättet, genom att påpeka att berättelser spelar en viktig roll i hur människor ser på identitet och intresse. En pursvensk som anammat ”den humanitära stormakten” som berättelse kommer inte nödvändigtvis att se sig själv som någon som har gemensamma intressen med gruppen svenskar. En sådan person kommer också att vilja ta till sig bortförklaringar som försvarar den humanitära stormakten trots dess misslyckanden. Det är inte omöjligt att förändra vilka berättelser människor tar till sig, men man bör då först vara medveten om problemet. Berättelserna påverkas dessutom av kulturen, Anton noterar att högern varit mindre intresserad av just kulturen än vänstern. Det märker man även idag, människor som med ett intresse gränsande till besatthet kommenterar alla politiska utspel från de rödgröna kan samtidigt okritiskt konsumera milt sagt subversiva filmer och artister. Detta bidrar till att ”vänstern” över tid formar ”högerns” syn på identitet och moral.
Bokens första del behandlar alltså metapolitik, kultur och politik på ett intelligent och kunnigt sätt. Anton är statsvetare och språket är akademiskt, men det är inte onödigt komplicerat och man vänjer sig oavsett egen bakgrund snabbt vid det. Ämnet är dessutom så viktigt att jag skulle rekommendera boken även till människor som inte har tidigare intresse av metapolitik. Bokens andra del behandlar memer och memetisk krigföring. Han beskriver vad memer är och hur de fungerar. Vår historiska situation, präglad av ”kontrollvänsterns” grepp om samhället, tas också upp. ”Det är en totalitär mentalitet, men det är samtidigt en bräcklig och neurotisk mentalitet eftersom den har svårt att hantera kritik och konflikt” skriver Anton om kontrollvänstern. Memer har visat sig vara effektiva mot den. De skapar viss ironisk distans, de kan framföras med humor, de kan genom populärkulturella referenser skapa en känsla av normalitet och de kan ”reducera avancerade idéer till en betydligt enklare nivå”. Några centrala memer utsätts för ”fallstudier”, bland annat ”cuckservativememen” och Dune-relaterade ”killing words”. Utrymmet tillåter inte att det blir en heltäckande manual till memmagi, men perspektiven som presenteras är användbara.
Sammantaget är det alltså en värdefull bok för den som vill förstå hur man kan bryta åsiktskorridorer och skadliga ideologiers och eliters makt. Allt från självuppfyllande profetior och Sartres inställning till vita till Jonathan Bowden och Batman tas upp. Även om man inte fullt ut håller med Anton så väcker boken frågor och tankar som kan visa sig användbara för att bli en så effektiv metapolitiker och/eller memkrigare som möjligt. Den ger också uppslag till fortsatt läsning, själv skulle jag särskilt rekommendera Gramscis begreppsapparat, Burnhams perspektiv och Francis kombination av dessa.
Om skribenten: Joakim Andersen
