Den europeiska vänstern idag är på samma gång allenarådande och slagen i spillror. Efter realsocialismens fall under 1990-talet övergavs flera centrala idéer, klasskampen, proletariatets diktatur och planekonomin förlorade det mesta av sin attraktionsförmåga. Men samtidigt tog nya idéer deras plats, idéer som idag är hegemona i Västerlandet. Här finner vi i synnerhet strömningar som är svåra att klassificera som specifikt socialistiska, de är i lika hög grad liberala (”antirasism”, ”feminism”, ”queerteori” et cetera). En hybridisering av idéerna har ägt rum parallellt med att klassammansättningen ändrats, något begrepp som kaviarvänster, vänsterliberalism, liberalisme libertaire och bobos/boheme bourgeois är försök att fånga. Man kan säga att vänstern segrat ihjäl sig, man kan också säga att dess framgångar som förutsättning haft att den avsvurit sig sitt väsen och sin själ och kompromissat med kapitalet. För att fullt ut förstå denna utveckling behöver vi bekanta oss med Samuel Francis, men det får bli ett framtida projekt.

Det som från början var underordnade inslag i vänstern har likt gökungar tagit över. Denna process var under kontroll en längre tid i de uttalat marxistiska partierna och miljöerna, men kom sedan även där att eskalera. Det innebär att vänstern idag aktivt kämpar för en massinvandring och en ny totalitarism som underminerar arbetarklassens landvinningar i Europa, samtidigt som dess medlemmar har svårt att formulera analyser och kritik av det. Sakta men säkert ser vi dock att detta förändras. De som var för tidigt ute stöttes ut ur vänstern, män som Alain Soral och Jürgen Elsässer. Men tiden tycks idag vara inne för en uppgörelse med bobohegemonin även i delar av vänstern. I Sverige är Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet exempel på det, i Tyskland är i synnerhet Sahra Wagenknecht intressant som centralgestalt i en krets av intellektuella, kulturpersonligheter och politiker.

Wagenknecht är av tysk och iransk härkomst och uppväxt i Östtyskland. Hon har en lång bakgrund i tysk mer radikal vänster, och är känd för att uttrycka sympatier för kommunismen, latinamerikanska vänsterpopulister och Östtyskland. Wagenknecht är kort sagt en marxist av den gamla skolan. Hon har också kritiserat den tyska ”flyktingpolitiken” eftersom den drabbar folket och efter sexövergreppen sagt att den som missbrukar gästfriheten också förlorat rätten till gästfrihet. Som följd av det fick hon en ”antifascistisk tårta” uppkörd i ansiktet 2016, en bra illustration av ”antifascismens” problematiska utveckling ur ett marxistiskt perspektiv.

2018 var Wagenknecht med och grundade organisationen Aufstehen, en vänsterpopulistisk grupp inspirerad bland annat av brittiska Momentum och franska La France insoumise. Bland grundarna finner vi både medlemmar av vänsterpartiet, socialdemokrater och gröna. De menar att ökad ojämlikhet och fattigdom leder till framgångar för den radikala högern och att de etablerade vänsterpartierna valt fel väg. Istället lyfter man frågor som säkra arbetsplatser, högre löner, skydd för djur och miljö, nedrustning och ett Europa av suveräna demokratier. Aufstehen vänder sig bland annat mot vapenexport, NATO, ”de rika”, ”bankers, koncerners och lobbyisters herravälde” och främlingsfientlighet. Rörelsen har betydande sympatier bland vänsterpartiernas väljare, i en opinionsundersökning sade sig 87% av vänsterpartisterna kunna tänka sig rösta på ett Aufstehen-parti, 52% av de gröna och 37% av socialdemokrater. En del av tanken med Aufstehen är dock att inte fastna i partiformen, så frågan var av naturliga skäl hypotetisk.

Aufstehen kan alltså ses som ett tyskt uttryck för den vänsterpopulism som växer fram i flera länder, med mer eller mindre goda exempel som Jeremy Corbin, Jean-Luc Mélenchon, Beppe Grillo och Bernie Sanders. Men här förenas det också med en intressant teoribildning. I kretsen kring Wagenknecht finns flera tunga intellektuella, bland annat sociologen Wolfgang Streeck. Streeck är en av de mest givande marxinspirerade tänkarna idag (och dyker hastigt upp i Ur ruinerna). Vi finner där också konstnärer och artister som Sebastian Schwarz och dramaturgen Bernd Stegemann. Det intressanta här är analysen och kritiken av vänsterliberalismen som infiltrerat stora delar av vänstern. Det är en analys många utomstående gjort under decennier, men den har ökad tyngd när de inblandade själva gör den. Specifikt kan man ta upp den realistiska analysen av öppna gränser och kritiken av politisk korrekthet.

Öppna gränser har konkreta konsekvenser och kostnader. Streeck har skrivit att det bland annat handlar om konkurrens om arbeten och bostäder, och att det kan försämra offentliga tjänster som skolan. En realistisk invandringspolitik måste ta sådant med i beräkningen, Wagenknecht talar här uttryckligen om ”en realistisk vänsterpolitik” som varken hamnar i ”AfD:s ressentiment” eller ”en gränslös Willkommenskultur” som i praktiken styrs av människosmugglares önskemål. Samtidigt vill Wagenknecht inte beskriva sig som nationalist, ”den som predikar nationalism vill vi inte ha något att göra med”. Hon har definierat nationalism som en form av chauvinisering av en av flera möjliga mänskliga identiteter. Försvaret av staten får alltså ses som instrumentellt, det är genom den demokratiska staten kapitalet kan kontrolleras något. Wagenknecht för tankarna till Alain Badious ”alla som bor här kommer härifrån” när hon försvarar territorial- snarare än nationalstaten. Här finns uppenbarligen en achilleshäl som kan utnyttjas av bobos och globalister, men det är ändå ett steg i rätt riktning.

Att invandring påverkar löner och sociala modeller är egentligen sunt förnuft och något redan Marx noterade. Mer intressant blir då ansatsen att kritisera politisk korrekthet från vänster. Sebastian Schwarz har influerad av Mark Lilla ”satt bredare sociala frågor i centrum och trängt tillbaka den dekadenta politiska korrektheten”. Användandet av dekadensbegreppet i detta sammanhang är intressant men också träffsäkert (en vänster som frånsäger sig det är sannolikt anfrätt av dekadens). Både Wagenknecht, Streeck och Stegemann analyserar politisk korrekthet som ideologi, bakom vilket specifika klassers intressen döljer sig. Inte minst används politisk korrekthet som dimridå för att ta uppmärksamheten från sociala frågor. Wagenknecht har noterat att ”den som kräver ett solidariskt och tolerant samhälle men inte vänder sig mot tilltagande förråande av våra ekonomiska förhållanden är oärlig”. Eliten talar kort sagt om ”rasismen” för att slippa tala om fattigdom, försämrad vård och liknande. Detta ger också eliten ett tillfälle att som Wagenknecht uttrycker det ”defamera” den kapitalistiska globaliseringens förlorare.

Stegemanns kritik av politisk korrekthet från vänster tar fasta på dess karaktär av moralism och dess inslag av klasskamp. Det ger vissa sociala skikt, bobos, möjlighet att framställa sig som särdeles goda samtidigt som arbetarklassen hamnar i reell och symbolisk skugga. David Goodhart har analyserat detta bättre, men Stegemanns ansats är ändå värdefull. Streeck går här långt, han ifrågasätter användningen av ordet ”främlingsfientlig”. Är det exempelvis främlingsfientlighet när man inser att invandrare är ”konkurrenter om arbeten, dagisplatser och bostäder” och därför vill begränsa invandringen? Är det främlingsfientlighet när man vill kunna sätta sina barn i fungerande kommunala skolor eller när man ”fruktar för sina traditionella, lokalt knutna levnadssätts framtid”? När man vill få skilja mellan ”önskade och oönskade nykomlingar”? Begreppet är kort sagt ett moralistiskt, meningslöst vapen riktat mot vanliga människors möjligheter att prata om sina legitima intressen.

Sammantaget finner vi alltså att det i Tyskland äger rum en lovande utveckling både vad gäller teori och praktik. Den lämnar ännu mycket övrigt att önska, men är ändå ett tecken i tiden på normalisering av miljöer som länge dominerats av politisk korrekthet och därför varit globalisternas nyttiga idioter. Oavsett om man betraktar sig som vänster eller inte kan det vara givande att sätta sig in i fenomenet Sahra Wagenknecht.

Vidare läsning: Björnbrum och Zeit Online

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.