Det finns begrepp som inte är begripliga för den moderna människan, ord som tycks tillhöra en svunnen tid och som därför förekommer alltmer sällan i det vardagliga språket. I takt med att livet handlar mer om sex och pengar, så kan ord som ”para”, ”flooz”, ”amjuk”, ”tjabo” och ”bazz” bli vanliga, medan gamla ord som ”hedervärd”, ”hedersman” och ”ärbar” används allt mer sällan (eller tas över av den nya tidsandan och kommer att betyda helt andra saker än de först gjorde, på samma sätt som betydelsen av ”respekt” förvridits till oigenkännlighet i massinvandringens spår).
En central tanke i den franske samhällsfilosofen Guillaume Fayes arkeo-futurism är emellertid det arkaiskas återkomst, alltså att traditionella och arkaiska ideal och former gör en ny entré i det moderna samhällets mitt. Detta sker inte minst genom att massinvandringen, som Faye betraktar som en kolonisering av Europa, tvingar västerländska narcissister och individualister i närkontakt med arkaiska, kollektivistiska, kulturer, och genom att välfärdstaten gradvis smulas sönder och individen förlorar den trygghet och ordning som den gav tidigare.
Ett sådant arkaiskt begrepp, vars betydelse hittills endast återupptäckts av marginella eller exceptionella människor, är ära. I det nya numret av den borgerliga tidskriften Axess så tas begreppet upp, givetvis kopplat till kränkta icke-européer (jag hade i och för sig satt kaffet i halsen om man hade intervjuat en nationalist om Europas förlorade ära, eller tagit upp begreppets intima koppling till nationalismen). Det är för övrigt en uppryckning sedan förra numret, och innehåller även en artikel om federalismen som kan ha ett visst intresse för euro-nationalister och traditionalister som utgår från Imperiet som politisk idealform. En artikel om den kinesiska rövarkapitalismen och USA:s ännu pågående 1970-talskris har också plats, men som tidigare nämnt så läses Axess bäst på bibliotek medan de egna pengarna istället läggs på andra tidningar.
Ära enligt Axess
Axessartikeln utgår ifrån den turkiska filmen Kurtlar Vadisi, Vargarnas Dal, som handlar om hur en grupp turkiska soldater fegt och svekfullt förnedras av en grupp teknologiskt överlägsna amerikaner i Irak. Den turkiske officeren kan inte leva med skammen, och tar sitt liv. Därefter beslutar sig en turkisk agent att hämnas hans död, och att återupprätta turkarnas ära genom att söka upp och döda den ansvarige amerikanen. Filmen blev en stor succé bland de i Tyskland bosatta turkarna, som jublade högt i biograferna när agenten sätter kniven i amerikanens hjärta (vilket i sig fick många tyska mångkulturalister att sätta sitt kaffe i halsen).
Problemet, och styrkan, med Axessartikeln är att den tar upp begreppet ära ur flera olika perspektiv, och alltså utifrån flera olika definitioner.
Artikeln slår fast att äran frodas i krigiska, militariserade samhällen. Man kan tillägga att äran är nödvändig för att hålla ihop en grupp människor som befinner sig i potentiell konflikt med andra grupper, och den fyller därför en gruppevolutionär funktion. Grupper som haft ära har överlevt, grupper som inte haft det har gått under.
Intressant blir det när äran tas upp som en sakral, religiös känsla. Ser man det på det sättet så ingår äran i varje kollektivs inre organisation, åtminstone varje samhälle som inte är rent materialistiskt. ”Bibeln talar därför också om ”Guds ära”. Äran i denna mening förutsätter en absolut makt, som står ovanför all mänsklig ära, en makt som samtidigt ändå gör den mänskliga äran möjlig. Denna makt är lättast att känna igen när den möter oss i gestalt av en kejsare…”, skriver artikelförfattaren. Äran är alltså här kopplad till något mer än det rent mänskliga, som människor kan representera (ett sätt för våra egna fäder att uttrycka detta i mytisk form var tron att olika kungaätter härstammade från Oden).
Artikeln tar också upp Hegels definition av ära, och hur det har sekulariserats till en form av identitet och självkänsla.
Ära enligt Evola
För att få en klar och koncis definition av vad ära egentligen är, måste man därför gå tillbaka till ursprunget, till traditionen. Traditionalisten Julius Evola tar upp ett mycket näraliggande fenomen i kapitlet Regality i boken Revolt Against the Modern World. ”Äran”, eller persiska hvareno, ses där som en egenskap som man rent objektivt besitter, en verklighet. Evola skriver följande:
This solar ”glory” or ”victory” in reference to kingship was not reduced to a mere symbol, but rather denoted a metaphysical reality. Eventually it came to be identified with a nonhuman operating force, which the king did not possess in and by himself. One of the most characteristic symbolic expressions of this idea comes from the Zoroastrian tradition, wherein the hvareno (the ”glory” that the king possesses) is a supernatural fire characterizing heavenly (and especially solar) entities that allows the king to partake of immortality and that give him witness through victory. This victory must be understood in such a way that the two meanings, the first mystical, the second military (material), are not mutually exclusive but rather complementary.
Hvareno är alltså ett tillstånd eller en egenskap som är nära kopplat till framgång, dygder, det mer-än-mänskliga, auktoritet, och sanning (vilket blir tydligt av den gamla iranska legenden om kung Yima som förlorade sin hvareno efter att ha ljugit. Detta var en oförlåtlig synd, jämförbar med mord, för de gamla arierna som hade som sitt motto to ride, shoot straight, and tell the truth). Kopplingen till det nordiska hedersbegreppet blir därigenom också uppenbar.
Ett försök att sammanfatta det hela skulle då kunna vara att den som lever i samklang med det mer-än-mänskliga, med sin högre natur, oundvikligen handlar på ett visst sätt. Att ljuga, eller att handla ohedervärt, är omöjligt för den som har hvareno. Och den som har hvareno kommer också att åtföljas av framgång, Oden kommer att utse honom till segrare som våra fäder uttryckte det, och därmed vinna ett gott rykte och ett odödligt eftermäle.
Äran är då också kopplad till den högre ordningen, och den som vet med sig att han/hon och den egna gruppen är ärbar och hedervärd, kommer inte att kunna acceptera att den kränks av en feg eller låg grupp, oavsett hur teknologiskt eller numerärt överlägsen den andra gruppen kan vara. Det är alltså inte bara den rent personliga självkänslan som kränks när de turkiska militärerna förnedras av amerikanerna i Vargarnas Dal, utan det är också känslan för en högre rättvisa. Att tvingas hylla, eller underkasta sig, den som är moraliskt och spirituellt underlägsen är alltså oförenligt med äran och med sanningen.
Bloggaren Svartvit tar upp ett näraliggande ämne i inlägget Arga arbetare (Svartvit tillhör förvisso en lösare definierad vänster, men det inlägget är av intresse även för en nationell vänster). Svartvit skriver bland annat:
Även om likgiltighet, tristess, tomhet är tidens tecken så ser man i det lilla, i vardagen, människor som agerar osjälviskt, tar ett enormt påtvingat ansvar, talar sanning när de själva råkar illa ut eller väljer att ta strider. De gör det trots likgiltigheten, tristessen och tomheten. Kort sagt, dygden är svårare att tvinga ur människor än vad man först kan tro. Klasshat som framkastande och positiv kraft är helt enkelt när vi väljer att förakta ledarskiktet för att de är bärare av tidsandan och därmed endast kan vara ryggradslösa svin och börjar kämpa för ett samhälle där det finns en verklig mänsklig gemenskap. Ansvar, respekt, hierarki är säkert någonting som jag lär få anledning att återkomma till.
Ur ett ”hvareno-perspektiv” så kan man uttrycka denna form av klasshat (jag skulle föredra uttrycket klasstolthet eller -värdighet) på följande vis: ”jag och mina kollegor tar ansvar för sjuka och gamla människor, samtidigt som vissa lever det goda livet bara för att dom haft rika föräldrar eller varit toppolitiker i några år och sedan fått en fallskärm. Vi gör ett hedervärt jobb, men får varken särskilt bra inkomster, respekt eller inflytande över vårt arbete. Något är allvarligt fel här, den högre rättvisan utmanas av detta förhållande.”
Gamla inlägg som tar upp näraliggande ämnen:
Domino och det traditionella maktbegreppet
Evola on War as the path to God
The Transporter som traditionalist
Om skribenten: Joakim Andersen
