Drygt två månader har passerat sedan riksdagsvalet avgjordes och landet står fortfarande utan en ny regering. Det parlamentariska läget är inte så förvånande som många inbillar sig. Den som följt svensk politik med hyfsad noggrannhet det senaste decenniet kunde säkerligen ha förutspått den fullständiga politiska låsning som nu råder. Jag skall erkänna att jag tillhörde en av optimisterna inför valet. Att Alternativ för Sverige skulle nå riksdagen bedömde jag som överoptimistiskt, men att de skulle få uppåt 50 000 röster verkade inte helt orimligt. Hursomhelst – den stora överraskningen är Sverigedemokraternas förhållandevis dåliga resultat. De flesta bedömare hade räknat med att partiet skulle komma över tjugo procent. Nu blev det inte så och många som ställt landets sista hopp till ett starkt valresultat för SD fick sig en ordentlig kalldusch. Flera drabbades efteråt av existentiella kval, ja, många anhängare till SD erinrar om psykiskt labila personer, deprimerade på grund av en alltför orealistisk inställning till tillvaron och dess möjligheter. De underskattar det existentiella och ogripbara kaosets makter, för att använda en petersonsk terminologi.
Den uteblivna segern
Besvikelsen var stor hos många efter valet. Den som orkade följa efterspelet på sociala medier fick ta del av fatalistiska, svartpillrade budskap om att ”allt är kört nu”, ”Sverige förtjänar att gå under” och att valet 2018 var den sista chansen att rädda Sverige. Många nyfrälsta sverigedemokrater har de senaste fyra åren gapat ur sig ”SD2018!”, ”Valet 2018 är sista chansen, sen är det kört – rösta på SD!”, och liknande yra floskler. När så den väntade politiska segern uteblev, återstod bland dessa endast ressentiment och indignation. ”Nu emigrerar jag – till vilket land tycker ni jag skall flytta?”; ”Jag tänker inte längre bo kvar i det här skitlandet, folket förtjänar att gå under när de är så dumma”, och liknande tankegångar. Jag skall erkänna att besvikelsen även greppade mig. Under valdagen hade jag skrivit en artikel med namnet ”Den tredje segern” där jag mer eller mindre utgick från att SD skulle få mellan 20-25 procent och att en högerregering, på något sätt, skulle träda fram ur valresultatet. Min tankegång utgick ifrån att en stark parlamentarisk ställning – och därmed legislativ makt – inte nödvändigtvis går att översätta till exekutiv makt. Med andra ord: bara för att SD gjort ett framgångsrikt val rent röstmässigt skulle deras faktiska politik begränsas av motståndarnas vilja att på alla tänkbara sätt förstöra förutsättningarna att förändra den politiska situationen – exempelvis genom att via aktivistgrupper sätta sig emot implementeringen av ny lagstiftning. Ett exempel jag tog upp i utkastet till artikeln var avvisning av personer som fått avslag på sin asylansökan. Att backa från att genomföra dylika avvisningar, oavsett omständigheter, bedömde jag som en övergripande risk, även om SD skulle ha egen majoritet i riksdagen. Poängen i artikeln var att erövrandet av den legislativa makten endast utgör den första segern. Den andra segern handlar om själva implementeringen av partiets föresatser. Den tredje segern resulterar när vi ser att föresatserna blivit förverkligade och att det tidigare politiska problemet (massinvandringen/mångkulturen) fått en lösning.
Nu blev det dock inte som jag och många andra tänkt sig, och jag skrotade artikeln helt. Det var dumt av mig att ta ut något i förskott. Sedan dess har jag tänkt om och grubblat efter betydligt mer ödmjuka ansatser. Tanken att en stor politisk seger aldrig kommer att infinna sig lekte jag med i min artikel ”Inget slut i sikte”. Sedan valet har jag haft anledning att återkomma till samma tema. Kanske är det naivt av oss att ställa så mycket förhoppningar till en avgörande politisk slutseger, som genast skall vända vår negativa situation till en bättre. Kanske är det så att samma seger alltid kommer gäcka oss. Vi kan åtminstone konstatera att den står långtifrån oss för närvarande. Så vad är en rimlig hållning inför framtiden, om vi inte längre tror på en stor politisk slutseger? Hur ser vägen – eller vägarna – framför oss ut?
En riktning, små segrar
Västerlandet och dess nationer är inte hotade på grund av förlusten i ett avgörande slag eller krig. Nej, hotet härrörs ur att konkurrerande grupper från andra länder utanför den europeiska kultursfären på en daglig basis segrar i de små, återkommande striderna i vardagslivet. Dessa segrar manifesterar sig på en mikronivå. De främmande grupperna värnar inte bara sin omedelbara familj, utan också sin släkt och sina närmaste vänner. De tar för sig av omgivningen i förhållande till värdbefolkningen och framstår som socialt och politiskt obekväma; det finns en olust, rentav en rädsla, hos majoritetsbefolkningen för att konfrontera dessa grupper eftersom det sannolikt medför svåra konsekvenser (social stigmatisering, ekonomisk utfrysning, politiskt eller kulturellt motiverat våld, etc.). De tendenser som finns hos värdbefolkningen att svara mot de främmande gruppernas strävan att breda ut sig och vinna inflytande i samhället motarbetas av statens samlade makt, vilket förstärker den pågående utvecklingen. Kontentan blir att varje dag som passerar medför en försvagning av värdbefolkningens position. De främmande gruppernas symboliska, men ack så reella mindre segrar – exempelvis i form av en explicit uttryckt inre gruppsolidaritet, högt barnafödande, benägenheten att försvara sina traditioner, med mera – är det som sammantaget hotar samhället och statens sammanhållning och i förlängningen, Västerlandets högkulturella suveränitet, för att inte tala om vår etniska existens.
Betraktat utifrån ovanstående resonemang ter det sig märkligt varför många inom högern och det övriga dissidentfältet så starkt fokuserar på idén om en enda förlösande stor seger – kanske främst då genom uppfattningen att ett parlamentariskt val allena skulle kunna utgöra en förlösande vändpunkt. De som skränade ”SD2018!” och ”rösta rätt nu, annars är allt kört”, var (och är fortfarande) mer än lovligt naiva. Trodde någon på allvar att ett riksdagsval skulle rätta till allt som har gått fel i Sverige de senaste 40 åren? Bara okunniga och politiskt impotenta personer skulle få för sig något sådant. Hur beklämmande detta än må vara, är det faktiskt än värre när personer som säger sig vara välinformerade om politikens mekanismer likväl insisterar på behovet av att bygga en politisk massrörelse som vidare helst bör dirigeras av en stark ledare. Det är ingen som förnekar att högerns idéer behöver politisk representation, eller att legislativ och exekutiv närvaro behövs i våra kommuner, landsting och riksdagen, men att helt och hållet fokusera på detta och ignorera alla andra möjliga handlingsvägar, är inte en genomtänkt strategi.
Många inom högern har inga som helst problem med att urskilja samhällets sönderfall, att anamma en uppfattning om att vi rör oss i en negativ riktning. På ett psykologiskt plan är det inte särskilt märkligt att vi lägger så mycket av vår energi på frågan om denna riktning. Vi bedömer alltid framtiden i enlighet med vår uppfattning om nutiden; vi skådar ut över den kommande okända händelseutvecklingen med avstamp i de erfarenheter och känslostämningar som präglar oss i samtiden. Ett typsnitt av dissidentrörelsen ger vid handen att det finns en negativ grundinställning eller grundton. Nästan alla är upprörda över att de anser sig ha förlorat något och att de fortsätter att förlora något för varje dag som går. Oförrätter har begåtts som knappt kan nämnas vid namn, om det råder inga tvivel. Frågan är hur vi går vidare från dessa. Inte kan det vara genom att projicera vår samtida olust på framtiden, den enda yta av utsträckning i tillvaron som faktiskt kan omvandlas till något affirmativt, bort från vår aktuella olust. Vi behöver anamma ett konstruktivt narrativ, en livsglad riktning, för att ta oss an framtiden utan känslor av olust, rädsla och hopplöshet. Det enda sättet att alstra en sådan riktning, att ge den en stabil grundval, är att koncentrera oss på att vinna de små segrarna.
Olika slags triumfer
Känner du någon i din bekantskapskrets som lider av ressentiment och är allmänt bitter över sin lott i tillvaron? Rör det sig om en person med potential, någon som verkligen skulle kunna bidra med något konstruktivt för sig själv och för tillvaron i stort? Sannolikt känner de flesta av oss personer som tycker att livet är orättvist och att de saknar motivation att förändra sin situation. Det enda sättet att få sådana personer att vilja förändra sig själva är genom att sprida inspirerande idéer och att manifestera levande exempel. Sitt inte och gnäll anonymt på ett forum om att västerlänningar föder för få barn om du inte själv har gjort allt som står i din makt för att skaffa dig en familj och egna barn. Det sistnämnda utgör en typ av de små segrar jag talar om. Att inte skaffa barn skall förstås som en förlust i det sammanhanget.
På samma sätt förhåller det sig med personer som inte vet vad de vill göra med sina liv. De känner inte att någonting ger mening i tillvaron. Att finna denna mening bör förstås som att segra i förhållande till att inte hitta någon mening, vilket då utgör en förlust. För någon som av olika anledningar inte vill eller kan skaffa barn, är detta kanske särskilt viktigt. Om vi önskar göra något för den goda sakens skull, är gnäll och ressentiment det absolut sämsta vi kan ägna oss åt. Sitt inte och gnäll på sociala medier. Släng inte käft i onödan med någon PK-dåre som ger dig huvudvärk. Gör något vettigt! Skapa, manifestera något konstruktivt i tillvaron som inspirerar andra och som är till nytta för dig själv, din familj och ditt samhälle. Visa att du är glad i ditt varande som en egen personlighet och att du besitter en riktning i livet. Sätt upp personliga målsättningar som du är ansvarig att rätta dig efter.
Starta intresseföreningar och lobbygrupper som tar till vara på dina personliga intressen, men också din familjs och din släkts intressen. Gynna olika initiativ som värnar din identitet och historia. Försvara dina traditioner och seder mot de som av olika skäl vill urholka och förstöra dessa. Sträva efter att vinna de små striderna, dagligen, så att den övergripande riktningen blir gynnsam – för dig själv, din familj och ditt folk. Vi måste börja fokusera på detta. Det borde stå klart för de flesta att vi inte kan sätta alla våra förhoppningar och krafter till att någon annan skall lösa våra problem – under den tid som förflutit när denna strategi har prövats har främmande grupper flyttat fram sina positioner. Dessa grupper vinner i dagsläget vardagens strider, de har i någon mån en organisk riktning som är affirmativ och utbredande. Det är hög tid att vi själva anammar en sådan hållning utifrån de rådande omständigheterna.
Avslutning
Att segra i det ”lilla” blir aldrig inaktuellt. Allt liv handlar om riktning, om positiva eller negativa tendenser. Föreställ er livet som ett konstant pågående gerillakrig utan slut. Att söka det stora avgörandet, i enlighet med Clausewitz teori, kan vara påkallat i en militär kontext, men kan inte utan vidare översättas till en politisk och social kontext. Dynamiken i ett samhälle ser annorlunda ut än dynamiken i ett krig. Är vårt perspektiv omfattande, om vi tror oss ha förmågan och viljan att blicka ut flera sekler framför oss, inser vi också att enskilda politiska val har en oerhört marginell betydelse i det stora hela. Att fästa alltför stora förhoppningar till isolerade händelser är inte bara naivt – det är dessutom en form av hybris. Av vilken anledning skulle det svenska riksdagsvalet 2018 vara en vattendelare för vår politiska, sociala och kulturella framtid? Många skulle svara att det har med demografi att göra – och visst är det sant att de demografiska faktorerna som följer av detta val kommer vara negativa. Detta utesluter emellertid inte handlingsutrymme, inte ens på demografins område. Det finns inga formella hinder för en dissident med självbevarelsedrift att bilda sin egen familj och skaffa så många barn som möjligt, om det nu är demografin och ”the number’s game” som är den överordnade frågan för denne. Jag vill hävda att detta bara är ett av fler tvistefält, det finns fler möjligheter att skörda segrar – på offentlighetens område, i vardagslivet, huruvida vi som enskilda personligheter och grupper ger ifrån oss thumos och ethos, etc. Vad vi behöver erövra är en slags omedveten självklarhet, där strävan att vinna de vardagliga, till synes triviala segrarna är given, underförstådd. Istället för att som tidigare varit fallet identifiera sig med nationens sönderfall och degeneration, bör vårt fokus ställas mot vad som gynnar dess återuppbyggnad och vitalisering. Det förstnämnda verkar som en definitiv konsekvens av att ignorera de små segrarna och helt uppgå i bombastiska fantasterier om en enda storslagen politisk slutseger – det andra följer som ett resultat av att organiskt levande grupper av personligheter inympats med en realistisk, konstruktiv och livsbejakande ansats mot framtiden. Det är de små triumferna som avgör nationens riktning och fortbestånd. Liten tuva stjälper stort lass, som ett passande uttryck lyder.
Om skribenten: carlfaust
