Vi lever i spännande tider, i varje fall om vi är intresserade av politik och idéhistoria. Valet av Donald Trump till amerikansk president bekräftade, ihop med bland annat Brexit, att den grundläggande politiska konfliktlinjen idag går mellan folken på ena sidan och ett globalistiskt etablissemang på den andra. Gamla politiska ideologier är sällan anpassade till den nya situationen, och därför växer det gradvis fram nya ideologier som kan beskrivas som populistiska. En av dessa är den så kallade alternativhögern, ofta förkortat althögern. Oavsett om man fullt ut delar dess världsbild eller inte, ser den som ett steg på vägen mot den optimala ideologiska formen populismen kan ta eller som slutmålet, är althögern ett intressant fenomen. Den är också ett nytt fenomen, och ett fenomen om vilket etablissemanget gärna sprider ”alternativ fakta”. Ett exempel på detta, valt på måfå, är att althögern på det engelska wikipedia beskrivs som en kombination av ”ytterlighetsvänster” vad gäller synen på ekonomi och ”vit makt” vad gäller synen på ras. Om man inte redan insett det bör wikipedia alltså tas med en nypa salt så snart det handlar om ämnen som kan väcka känslor hos de ofta vänstervridna administratörerna. Men vad är egentligen althögern?
Althögern
Althögern är, på gott och ont, ursprungligen ett nordamerikanskt fenomen. Termen alternative right, alternativ höger, myntades 2010 av Richard Spencer som namn på en internetsida han då startade. Spencer var missnöjd med den amerikanska ”högern”, av ungefär samma skäl som många är besvikna på den svenska ”borgerligheten”. Deras fokus på ekonomi och angreppskrig i Tredje världen, kombinerat med deras ointresse för verkligt viktiga frågor och brist på intellektuellt djup var några av de saker som fick Spencer att söka andra högertraditioner. Han fann dessa inte minst i Europa, och lyfte i sitt projekt fram bland annat den franska nya högern med namn som Alain de Benoist och Guillaume Faye, de franska identitärerna, och äldre tänkare som Carl Schmitt, Oswald Spengler och Nietzsche.
Althögern har många rötter, Richard Spencers projekt är en av dem. Det finns flera, bland annat libertarianer som tröttnat på libertarianismens brister, den antifeministiska manosfären, ”troll” från forum som 4chan, så kallade neoreaktionärer, äldre miljöer av invandringskritiker och rasrealister och så vidare. Detta gör althögern svår att generalisera, gemensamt är ett förakt för etablerad ”höger” och ett fokus på kollektiva intressen och identiteter (inte minst kollektivet ”vita”, vars intressen och identitet idag hotas). Althögern vänder sig också mot den moderna jämlikhetsideologin, och tar upp sådant som biologiska skillnader mellan bland annat kön och raser. I samband med det amerikanska presidentvalet fylkades stora delar av den framväxande althögern kring Donald Trump. Även om inte alla såg honom som en likasinnad såg man Hillary Clinton som ett ännu sämre alternativ och uppskattade alfahanen Trumps raka sätt att debattera. Trumps seger blev en seger även för althögern, en av få politiska miljöer som stod bakom honom, och under 2017 tog rörelsen steget både ut från internet in i den fysiska verkligheten, och över Atlanten till Norden.
Det kan därför vara intressant att få en bättre bild av althögern än vad etablerad media kommer ge (om man inte anser att förfärade repetitioner av ordet ”högerextremt” är informativ journalistik). Givet den etablerade ”högerns” många brister och oförmåga att hantera dagens problem och konflikter är det nämligen troligt att althögern är här för att stanna ett bra tag. Delar av dess symbolik har också anammats av mer etablerad höger, i synnerhet Hanif Bali men även andra. Det är en både intellektuellt och kulturellt innovativ miljö med självförtroende, värd en närmare bekantskap även för den som likt Bali inte fullt ut delar dess världsbild i alla frågor.
Att förstå alternativhögern
En introduktion till althögern ges i nyligen utgivna antologin Att förstå alternativhögern. Jonas Nilsson och Anton Stigermark har varit redaktörer, och kapitlen är skrivna av både veteraner från svensk nationalism som Stefan Jacobsson och Magnus Söderman och nyare althögerförmågor som Kristoffer Hugin. Själv har jag skrivit ett mer idéhistoriskt kapitel där althögerns rötter i den europeiska nya högern utforskas, liksom de likheter och skillnader som finns om man jämför ny och alternativ höger (ett inte alldeles enkelt projekt givet althögerns många variationer).
Anton Stigermark tar i sin text upp förhållandet mellan postmodernism och althöger. Postmodernismen kopplas annars normalt till vänstern, men med althögern har det uppstått en högermiljö som använder postmoderna metoder mot vänstern. Stigermark tar här upp hur althögern använder sig av inslag från populärkulturen för att angripa olika vänsterprojekt och -idéer, på ett sätt som inspirerat även andra. Han beskriver också hur althögern använder sig av mem, i grunden ”en bild med en text infogad”. I interneteran sprids sådana snabbt, och har kunnat användas bland annat för att måla upp Trump som en heroisk ”gudakejsare” och håna hans motståndare. Stigermarks kapitel är både intressant och idéhistoriskt givande. Inte minst sätter det fingret på att althögern insett att kulturen är minst lika viktig som den rena politiken, den som kontrollerar kulturen kan också forma politiken. Althögern strävar efter att vara kulturrelevant i en epok där etablerad ”höger” helt gett upp kulturen och hellre pratar om skattenivåer.
– gudakejsaren
Jonas Nilsson beskriver hur två högermiljöer i althögern ofta flutit samman, dels den klassiska liberalismen/libertarianismen och dels den etniskt baserade nationalismen. Många libertarianer har insett att deras frihetliga idealsamhälle är ganska ointressant för de flesta icke-européer och därför omöjliggörs av stor invandring, många etnonationalister har kommit att vända sig mot den förvuxna staten och söka mer frihetliga alternativ. Nilssons avsnitt avslutas med att ett nytt lag identifierats, ”ett lag där värderingar och blod återigen flutit samman”. Magnus Söderman jämför äldre former av svensk nationalism med althögern, och finner goda sidor som den positiva attityden och viljan att samarbeta över organisationsgränser. Stefan Jacobsson ger värdefulla råd om hur althögern, och andra, ska kunna påverka partipolitiken. Detta med utgångspunkt i en realistisk analys av hur Sverigedemokraterna som parti fungerar, det är inte ett parti som verkar för att förändra opinionen utan ett parti som hellre anpassar sig efter den. Utmaningen för althögern blir därför att påverka opinionen så att SD sedan följer efter. Jacobsson noterar även att det inte bara är SD althögern ska försöka relatera till, och att fokus inte får bli snävt politiskt. Robert Rönngren bidrar med en reflektion kring förhållandet mellan kaos och ordning, och insikten att med althögern har högern gått från att vara ordningens försvarare till att ”inse att den nuvarande ordningen är sjuk och måste förgöras.” Rönngrens text kopplar samtidshistoria till mytiska perspektiv på ett givande sätt.
Mycket intressant är också Kristoffer Hugins text, En psykologisk analys av den nordiska alternativhögern. Det är en enkätstudie som åtminstone delvis besvarar frågan ”vilka är althögermänniskorna?” Hugin finner att rörelsen är mansdominerad, men att det också finns en betydande minoritet av kvinnor. Genomsnittsåldern tycks vara runt 30, drygt hälften var i ett förhållande eller gifta. Knappt hälften var universitetsutbildade, något som torde strida mot den vänsterliberala stereotypen av ”extremhögern”. Hugin studerar också personlighet och värderingar, med utgångspunkt i psykologiska modeller. De althögermänniskor som ingick i enkätstudien visade sig exempelvis vara ungefär lika vänliga som svenskar i gemen. De värnade mer om djur och natur än om jämlikhet, och värdesatte föga förvånande säkerhet (både för sig själva, sina barn och barnbarn) mer än njutning och makt. Tidigare studier har tytt på att althögerns medlemmar är intelligenta och har ett manligt sätt att tänka (logiskt tänkande snarare än känslomässigt). Sammantaget är det ett både roligt och intressant kapitel. Man kan här notera att en viktig människotyp söker sig till althögern, samtidigt antyder Hugins studie vilka andra människotyper som också kan behövas i en framgångsrik systemkritisk miljö.
Givande är också Christopher Dulnys självbiografiska kapitel. Dulny var tidigare budgetchef i SD, men valde att avsluta sin tjänst för att istället starta upp en nordisk althöger och bli en ”metapolitisk entreprenör”. Givet att han gav upp en lovande och trygg karriär för att istället satsa på althögern kan man ana både att här finns ett stort inslag av idealism och en stark tro på althögerns potential. Det är spännande läsning att följa hur han inspirerades av Trump och althögern, samtidigt som han såg bristerna i SD:s strategi. Vi följer med Dulny i riksdagshuset, men också till USA under avgörande skeden i althögerns historia. Hans tankar kring strategi är givande oavsett hur nära althögern man befinner sig, Dulny betonar att ”vi är i grunden kulturarbetare och ska så förbli”. Han ger också goda råd kring decentralisering, aktivism och självständighet.
Sammantaget är det en läsvärd bok om althögern som fenomen, betraktat ur flera olika perspektiv. Gemensamt för avsnitten är en positiv och välvillig inställning, vilket betyder att man som läsare själv får reflektera över althögerns eventuella brister och barnsjukdomar. Oavsett om man fullt ut anammar althögerns världsbild och metoder eller inte finns det en hel del av värde i den, inte minst den sunda brytningen med etablerad ”borgerlighet”, intresset för kultur, den lösa organisationsmodellen, viljan att vara intellektuellt ärlig snarare än politiskt korrekt, och kombinationen av optimism och självförtroende. En närmare bekantskap med den är väl värd att göra.
Om skribenten: Joakim Andersen
